Bör tålamodet vara slut nu?
Ännu en gång blev Marco Silvas lag utbuade hemma på Goodison Park. Ingen kan påstå att Evertons jakt på toppskiktet går framåt. Men vad är det egentligen som blivit fel? Och hur ska det rättas till framöver?
Det är lätt att låta känslorna ta över. Ibland alltför lätt. Men som Evertonian i dessa tider är det inte annat än rimligt att det är svårt att hålla känslorna i styr. Sedan den elva år långa eran med David Moyes tog slut 2013 har Everton haft fem managers på sex säsonger. Och ingen av dem kan på något sätt påstå att livet som ansvarig för Liverpools äldsta storklubb slutat i annat än ett misslyckande.
David Unsworth är visserligen kvar i klubben. Men fick efter blott några få matcher som huvudansvarig krypa tillbaka till Finch Farm och sin tidigare roll som ansvarig för reservlaget. De övriga tre av Marco Silvas mer namnkunniga föregångare på managerposten har alla gått samma väg till mötes, sparken.
Spanske filosofen Roberto Martinez kunde visserligen leva på Moyes stensäkra försvarsspel under sitt första år. Men fick sedan se sitt Everton vara närmare att lämna Premier League än att ta upp kampen med de bästa.
Holländske legendaren Ronald Koeman inledde tränarsejouren i Everton med semester och hamnade direkt på efterkälken. Utan Romelu Lukaku i sanslöst slag hade den forne mittbackshjältens tid på Merseyside säkerligen blivit ännu kortare.
Everton som 2013 skulle ta upp jakten med de bästa anställde fem år senare veteranen Sam Allardyce för att rädda platsen i den engelska fotbollens finrum. Klubben som under merparten av David Moyes regi tveklöst var ”best of the rest” hade på fem år satsat stenhårt för att ta upp kampen med ”the best” men istället gått mot att bli en i mängden av ”the rest”.
Blott ett halvår senare vände Everton blad igen. Marco Silva rekryterades som manager och pengar på nya spelare flödade som aldrig förr. Ingenting fick lämnas åt slumpen. Nu var det nog med misslyckade satsningar. Everton skulle tillbaka dit de siktat sedan 2013, mot toppen. Men ytterligare ett drygt halvår senare finns lika många frågetecken kvar.
För faktum är att trots en halv ny startelva parkerar Everton knappt på den övre halvan av tabellen. Marco Silva har testat alla möjliga formationer och spelarkonstellationer utan att lyckas hitta ”den vinnande formeln”. Efter helgens förlust hemma på Goodison Park buade supportrarna återigen (för vilken gång i ordningen?) ut laget som egentligen borde vara deras hjältar.
För fjärde gången på bara några få år ropar klubbens egna supportrar på tränarens avgång. Och det är svårt att argumentera för att det är annat än rimligt. Samtidigt som ett gammalt slitet uttryck svävar runt i bakhuvudet, att tålamod är vägen till framgång. Så vilket beslut ska då tas? Oavsett svar handlar det i första hand om att fokusera på vad klubben vill vara än vad den inte vill vara.
Det går inte att ta in en spansk offensivtänkande filosof för att man inte vill vara en riskminimerande skottes lag. Det går inte att ta in en holländsk mittbacksgeneral för att den spanske filosofens defensiv fullständigt havererat. Och det går inte att ta in en gammal britt med oändligt med Premier League-rutin för att den holländske mittbacksgeneralen visat sig ha för lite erfarenhet på managerposten.
Jag hoppas att Marco Silva inte anställdes för att den lastgamle brittiske tränaren skulle ersättas med något ungt och fräscht. För att klubben trodde att gräset var grönare på andra sidan. Utan för att klubben scoutat portugisens tidigare gärningar så väl att de var övertygade om att han var rätt man att leda klubben framåt.
Faktum är att det kommer tuffa tider för alla. Då det blåser ordentlig motvind. I ett läge då både den objektive likväl som den subjektive supporten kan dra en och samma slutsats, att det ser mörkt ut. Då gäller det att ledningen är säkra på sin sak.
I en modern tid då snabbhet dominerar över allt annat är det lätt att låta Silva följa sina tre föregångares väg. Samtidigt finns också den där motpolen som hävdar att tålamod är vägen till framgång.
Oavsett vilken väg ledningen tar härifrån hoppas jag besluten grundas på vad som tar klubben i rätt riktning. Inte att de söker förändring mot vad som nyss misslyckats med att ta klubben dit.
