Borttappade nycklar och förhoppningar
Igår skrev jag om förhoppningar och nycklar till framgång inför matchen mot WBA. Väl vid avspark var allt som bortblåst.
Går igenom allt en gång till. Med facit i hand.
Passion
Kampen för klubbmärket och för varje grässtrå på Goodison Park vi inbillar oss sett en glimt av på senare tid hade laget lämnat kvar i omklädningsrummet. Visst såg vi några spelare som verkligen ville, men det knöt sig och inte blev det bättre av 69 procent bollinnehav utan tempo och driv i djupled. Stillastående och kortpassande i sidled. Steven Naismith försökte löpa, men hade osedvanligt svårt med bollkontrollen. Baines och Coleman fick ingen av yttrarna att bistå med något kreativt när de löpte på kanterna.
Barkley stod still med bollen, vände och vred för att finna ett läge som inte kom, eftersom fantasin i löpningarna var alldeles för dålig och Romelu Lukaku slet och stångades, men fick väldigt lite bollar att jobba med. Bara en sådan sak – vår centerforward får nästan inga vettiga bollar att jobba med - fastän laget befinner sig med bollinnehav på motståndarens planhalva mest hela tiden! John Stones och Mo Besic stod ut och stod upp, kanske i någon mån också Leighton Baines, Phil Jagielka och Seamus Coleman. Men det räcker inte.
Hörnor
Inte mycket bättre, men vi släppte i alla fall inte in någon hörna och behövde inte försvara oss mot lika många omställningar efter misslyckade egna hörnor. Alltid nått.
Joel Robles
Felfri, men å andra sidan hade han nog kunna ta en sväng ut på Goodison Road och köpa sig en njurpaj och snacka lite med damerna som sköter verksamheten vid St Lukes Church. Tony Pulis lag hade inga direkta avsikter annat än att stänga ned Evertons anfallsspel innan straffområdet, vilket inte är så svårt numera. Bara man är disciplinerad och koncentrerad.
Förhoppning
Var ska jag börja… Förhoppningen var att Ross Barkley skulle släppa oket av bekymmer han verkar bära på sina axlar, medan Kevin Mirallas skulle fortsätta att virvla på och terrorisera motståndare. Så blev det inte alls.
För ett dygn sedan var Kevin Mirallas en hjälte. Nu tror en del att han spelat sin sista match för klubben. Saker kan förändras snabbt efter ett straffdebacle.
Strax innan halvtid blir det hands på Joleon Lescot. Mirallas tar bollen och vill inte släppa den till Leighton Baines vars straffstatistik är bland det bästa i dagens fotboll. Utbyte av ord mellan honom och Baines. Den senare klappar om Mirallas och backar, men det är inte helt säkert att omklappningen är helt igenom uppmuntrande. Steven Naismith verkar uppenbart förbannad och inte ser Roberto Martinez mycket gladare ut på bänken. Svär högt vid missen, vilket inte är helt vanligt.
I halvtid kommer inte Mirallas ut ur omklädningsrummet och ersätts av Bryan Oviedo. Efter matchen försöker alla släta över med att det var väl ok att han slog straffen med tanke på i vilken form han är i och Martinez menade till och med att om läget varit annorlunda och Baines missat, hade det klagats på varför inte Mirallas slagit straffen och han slog ju den första i straffläggningen mot West Ham. Anledningen till att belgaren gick ut var snarare att han spelade med smärtor.
Men om han kan spela första halvlek och är tillräckligt på g för att slita åt sig en straffspark strax innan halvtidspaus, bör han väl kunna starta även andra halvlek ifall han inte bröt något ben i spelartunneln..? Han borde vara helt galet sugen på att gå ut och revanschera sig och hjälpa laget. Något hände i omklädningsrummet och Mirallas framtid i Everton känns genast lite mer osäker, även om det givetvis är för tidigt att säga att han har spelat sin sista match. Summa summarum är dock att Kevin Mirallas tog fel ansvar i fel läge från fel kille (Baines).
Ross Barkley slog passning på passning på passning på passning och så vidare, i all evighet. Nästan alla helt ofarliga och oftast bara på några meter när. Barkley måste våga, måste utmana. Det är hans spel. Det är det han är bra på och det är så han kan bli en stor spelare någon gång i framtiden. Nu har han dessutom fått Goodison Parks buargäng på sig, vilket aldrig är ett bra tecken, eftersom de har en tendens att döma allt de ser som dåligt. Och är ett självförtroende redan i botten så blir man väl inte upplyft av buanden, särskilt inte en ung kille med så stora förväntningar på sina axlar och som själv inser att alla numera börjar kräva att det är just Barkley som ska avgöra matcher. Med en genial passning eller genombrott. Att nå upp till den potential han har. Men det är långt dit just nu och mot WBA vågade han ingenting. Tyvärr.
Ja, det blev lite negativt detta, men det är så det känns. Förhoppningar och nycklar är som bortblåsta eller försvunna och jag hoppas att de kan dyka upp igen, så vi inte behöver ett nytt lås innan det är för sent.
