Derbyt som gjorde riktigt ont
Snart är det avspark i det 243:e Merseyside-derbyt mellan två grannar som kan varandra utan och innan, som existerar tillsammans i samma bostadsområden, arbetsplatser såväl som inom samma familj. Det finns få derbyn - om ens något - där fansen är så insyltade och uppmixade med varandra. På gott och ont. Jag tänkte lyfta fram när det gjorde som mest ont. Ett personligt trauma jag aldrig kommer att komma över, än mindre förstå.
Jag ska villigt erkänna att Liverpool FC har försett mig med mycket smärta genom åren, ofta betydligt mer än vad en enskild supporter ska orka med att bära. Och då är jag ändå så lyckligt lottad att jag inte bor i Liverpool och behöver höra eller se dem efter ännu en derby-förlust eller efter något annat som vi blå misslyckats med, men som de röda klarat av.
Tänk att ha en Liverpudlian i sin egen familj? Det skulle ju vara som att gå till tandläkaren för rotfyllning, bara det att det måste göras varje morgon vid frukostbordet. Utan bedövning. Så är ju vardagen för många blå i Liverpool och de har lärt sig att leva med det, sida vid sida med de röda.
Rivaliteten i Sverige
Nu har visserligen även jag rätt många vänner som är just Liverpool-supportar i Sverige. Vänner och bekanta som jag tycker om och uppskattar. Flera av dem riktigt kunniga om den engelska fotbollens själ. Det är nog detsamma för många Merseyside-bor. Men i Sverige är rivaliteten lite annorlunda, särskilt sedan 1990-talet och framåt. Från den röda sidan anses vi numera som den ofarliga och ibland kanske lite gnälliga lillebrodern (vilket givetvis är felaktigt, förutom möjligtvis att vi är ofarliga och gnälliga, men vi är trots allt storebror), som man ändå gärna vill ha i sin närhet. Inte minst för att spegelbilden - rent framgångsmässigt - känns rätt så bra.
Gigantiskt varumärke
Liverpool i Sverige har ju också så pass många fans och medlemmar att ett politiskt parti skulle vara överlyckligt om man låg på samma nivå. I Everton är vi drygt 600, åtminstone organiserade Swedish Toffees, och jag är inte så säker på att det finns så många fler. Liverpool-fans kan man ju stöta på överallt och särskilt om de är i min ålder (50 och uppåt), som tog klubben till sig när den var som allra bäst på 1970- och 80-talen.
Liverpool är ett gigantiskt varumärke eller en röd rörelse, där du kan gå vart som helst och räkna med att finna en av dina gelikar. På puben, på stormarknaden eller på arbetsplatsen. Medan Everton är vi som alltid var ensamma i vårt supporterskap, åtminstone fram tills dess att några av oss kunde få kontakt via nätet.
"Once Everton touched you..."
Vi ser oss mer som den där exklusiva klubben för de som verkligen förstår innebörden och traditionen i den engelska fotbollens historia. Lite som mittfältsgeniet Alan Ball sa:
"Once Everton touched you, nothing will be the same."
Och det är verkligen så, det är som ett virus som man aldrig kan bli av med. Lyssna gärna på den gamle Everton-supportern Lawrence Lee, som följt klubben sedan 1965, och liknar Everton vid ett kryp man inte får bort från kroppen. Hans bild stämmer på pricken in med vad säkerligen 80 procent av alla evertonians känner och genomlider. Men vi älskar det, även om vi inte riktigt förstår varför.
Arrogansen
Det finns också en arrogans i vårt supporterskap. Vi ser oss som den äkta fotbollskulturens väktare. Everton var med och bildade ligan 1888 och sedan dess alltid funnits med och ofta drivit på den engelska fotbollens utveckling. De senaste trettio årens frånvaro av framgång har dock tvingat fram en något mer humoristisk självdistans. Men om jag ska vara riktigt ärlig, så är jag rätt säker på att om du pressar en evertonian, så kommer det ändå fram att:
"Jaja, men vad vet ni om fotbollskultur. Ni är ju inte Everton."
Men trots att jag har lärt mig att leva med mina brister som Everton-supporter såväl som sida vid sida med den röda jätten, där jag dessutom uppskattar många av dess fans, då de också är vänner och bekanta, så har den ändå tillfogat mig mycket skada genom årens lopp. Men det var en match - och allt den stod för - som jag än idag har svårt att släppa, eller ens förstå. Jag talar om FA-cupfinalen 1986.
Mot dubbeln
Everton hade vunnit ligan överlägset 1985 och var endast en förlängning och en herre vid namn Norman Whiteside i Manchester United bort från att ta dubbeln, vilket på den tiden nästan var omöjligt. Endast två klubbar hade klarat bedriften under 1900-talet (Tottenham 1961 och Arsenal 1971). Säsongen 1985/86 var därmed upplagd för att hämta hem dubbeln. Vi hade dessutiom värvat Englands främste målskytt Gary Linkeker. Vad kunde gå fel?
Liverpools makalösa slutspurt
Vi startade segt, men tuggade sedan på enligt plan. Jag var personligen rätt säker på att detta kommer vi att ro hem. Lineker öste in mål. Det enda smolket i glädjebägaren var att världens bästa målvakt - Neville Southall - blev skadad under slutspurten. Men ersättaren Bobby Mimms var ju rätt bra ändå.... Eller..? Liverpool hade startat uselt och inte ens de själva trodde att det skulle bli någon titel. Men så inleder de den kanske allra mest imponerande spurten i ligans historia. Av de tolv sista matcherna vann man elva och fick en oavgjord.
En skitmatch mot Oxford
Men Everton skulle ändå kunna spela hem ligan. Vi hade allt i våra egna händer med tre matcher kvar att spela. Tre segrar skulle garantera titeln. Men vi sjabblar till det genom att förlora en uppskjuten match med 0-1 i den 88:e minuten mot ett inte alls särskilt imponerande Oxford United. Ridå, och Liverpool fick därmed lyfta den ligabuckla som nästan hade Evertons namn ingraverat.
FA-cupen var ändå vår
Dubbeln gled oss ur händerna än en gång. Men vår tredje FA-cupfinal på raken skulle vi väl ändå kunna hämta hem? Det vara bara det att även här hade Liverpool FC krånglat sig fram till Wembley. Men efter den första halveken, där Everton ledde med 1-0 och hade bud på mer, insåg jag att vi var ju bättre än Liverpool. Det här skulle bli seger och lite tröst i bedrövelsen över den missade dubbeln.
Den där Ian Rush...
I andra halvleken är det dock dags för den store Everton-dödaren Ian Rush och Liverpool vinner med 3-1, efter två mål av walesaren med den provocerande mustaschen. Men också mycket tack vare en alldeles fantastisk halvlek av dansken Jan Mölby. De får därmed lyfta sin första dubbel genom tiderna. Alltså dom! De röda! Och inte vi.
Hamnade i dåligt sällskap
Än idag fattar jag inte hur det gick till. Har läst otaliga skildringar om den säsongen och det finns nog ingen som inte menar att Evertons lag var klart bättre, men Liverpool hade tydligen någon form av mentalt övertag. Och att vi förlorade cupfinalen... Ja, det har jag fortfarande inte greppat. Än idag är detta ett infekterat mentalt sår. Dessutom bör man anmäla Ian Rush till de sociala myndigheterna. Från att under barndomen varit en äkta blå till att bli den som gjort flest mål på oss genom tiderna, kan ju inte annat än vara en tragedi. Han hamnade i dåligt sällskap, helt enkelt. Oj, vad tokigt det blev för den pojken.
TV: Minnesvärda Liverpool-segrar i Merseysidederbyt
