Driftkuckun som blev en drömvärvning
I augusti 2005 skrev Phil Neville på för Everton. Prislappen var 3,5 miljoner pund. David Moyes var nöjd. Everton-fansen var… avvaktande.
Phil Neville gjorde 59 landskamper för England, hela 52 av dessa under sin tid i Manchester United.
Innan han blev en Everton-spelare ska jag villigt erkänna att jag skakade på huvudet varje uttagning och undrade vad han hade i Three Lions att göra, särskilt under perioden i slutet av 90-talet då vi i Everton hade Andy Hinchcliffe med en vänsterfot som kunde liknas vid Leighton Baines.
Hur kunde någon vettig förbundskapten välja en kille som Phil Neville istället för Andy Hinchcliffe? Obegripligt! Ännu mer obegripligt var alla de uttagningar då Neville fick spela på mittfältet. Hade England inte bättre alternativ? Hade inte Manchester United bättre alternativ? För vad hade Phil Neville egentligen? Vad var karln bra på?
Jag kunde inte se.
Sedan kom övergången 2005. Jag jublade inte. Knappast någon annan Toffee heller. Phil Neville var ju alltid den man suckade över när det engelska landslaget spelade, och han hade ingen ordinarie plats i Man U. Hur kunde Moyes vara så nöjd?
Nu vet jag bättre.
Phil Neville är en spelare som inte går att älska om han inte spelar i det lag man älskar. Det är ingen Lionel Messi, Zlatan eller Ronaldo. Spelare som man inte kan undvika att beundra, trots att de inte lirar i Everton. Jag inser att den liknelsen är ju orättvis mot de flesta, men om jag skulle säga att det finns spelare i varenda lag i Premier League man kan beundra, som man skulle kunna se i Everton. Spelar de i Man U, så är – i princip – varenda en välkommen till Everton (ja, till rätt pris då…). Utom möjligtvis Phil Neville.
Neville var lika intressant som Carlton Palmer som spelade på det engelska mittfältet på 90-talet och måste vara ett extremt lågvattenmärke när det gäller kvalitet. Phil Neville var en Carlton Palmer. Lite av en spelare man ondgjorde sig över. Skojade elakt om. En driftkucku.
Men som sagt, nu vet jag bättre.
David Moyes ville få in en vinnarskalle som kunde leda ett lag. Leda ett lag på riktigt. Inte skrika och ruffla, utan leda som det goda exemplet. Phil Neville var en av dem. En av de få. En utdöende art.
Han ledde genom en professionalism som genomsyrade allt han gjorde. Han ledde med en entusiasm där han inte behövde skrika. Stora ledare hörs inte mest, de växer in och tar den plats de förtjänar och får istället medspelarna att lyssna. Neville är en sådan ledare. Vår kapten. Han är också den som står och manar på vid sidlinjen även då han är skadad eller petad. Han är den som sätter en avgörande straff mot Chelsea i en dramatisk FA-cupmatch på Stamford Bridge och direkt springer fram till de tillresta Everton-fansen för att ge dem målet. I åtta år har han varit den obestridlige ledaren på planen.
Kanske inte den mest begåvade spelaren, rent tekniskt, vilket syntes än mer ju äldre han blev. Den nu 36-årige veteranen ska väl egentligen inte hänga med i ett lag som ligger på över halvan i Premier League, men som Moyes konstaterade för några år sedan då han funderade på att finna en ersättare för Neville – laget blir helt enkelt bättre när Neville är med, än när han inte är med.
Men nu är det över. Neville vill fortsätta med fotbollen, dock inte i Everton och det blir ingen förlängning när kontraktet går ut i juni och även om jag – likt många andra – svurit högt över felplacerade passningar de senaste åren, inser jag hans betydelse för Everton såsom ledaren på plan.
Jag kommer också att sakna fansens rop så fort han får bollen rättvänd utanför straffområdet: ”Shoot! Shoot!” Någon form av humor, och jag vet åtminstone 2-3 gånger den gamle mannen lossat kanonen (nåja…) och satt bollen i nätmaskorna.
Han har gjort fler än 500 Premier League-matcher, varav drygt 300 för Everton. Det säger nog det mesta om vilken spelare han har varit och är.
Phil Neville var inte drömvärvningen, men han blev drömledaren och vars åtta år jag med stor tacksamhet och ödmjukhet tackar för.
För nu vet jag bättre. Och jag har sett. Karln har stundtals varit ovärderlig som ledare i ett lag där kraven på engagemang och offervilja är ett DNA.
Tack för allt!
