Eddie Cavanaghs Wembley cup run
Det finns olika sätt att nå berömmelse. En del satsar ganska hårt med planering och eventuell rekvisita på att genom diverse uppträdanden vid offentliga tillställningar såsom fotbollsmatcher springa nakna eller på annat sätt utmärka sig, men det kanske mest berömda av alla individuella planrusningar stod en hängiven Evertonian för, och det fanns ingen som helst förberedelse bakom det.
Jul och nyår har de senaste åren handlat om att beställa hem rejält med fotbollslitteraur om Everton och sedan sitta och njuta i soffan på tider då barnen sover och glöggen är varm. I år har jag hunnit med Howard Kendall och Colin Harveys biografier, Becky Tallantires bok om Evertons fotbollsfruar på 60- och 70-talet. Ifjol läste jag Neville Southalls, Graeme Sharps och ”Psycho Pat” van den Hauwes biografier.
Nu sitter jag lite på ”övertid” och läser valda delar ur den fullödiga encyklopedin om Everton som publicerades 2012. Här finns fakta om varenda spelare som någonsin gjort en A-lagsmatch för Everton. Men det finns även om andra som påverkat Evertons historia, och en av dem är Eddie Cavanagh.
Faktum är att han nämns i fler böcker, även Colin Harvey visste vem det var, en fanatisk Everton-supporter vars känslor svallade över under en FA-cupfinal mellan Everton och Sheffield Wednesday i maj 1966. Och det är inte svårt att förstå varför.
I den 57:e minuten ligger Everton under med 2-0, men när klockan står på 64 minuter är det 2-2, efter två mål av Mike Trebilcock.
Canvanagh (han avled 1999) har själv i intervjuer hänvisat till publikens reaktion som var helt galen. Alla skrek och i hysterin så bubblade det över för Cavanagh och han klättrade över det då existerande stängslet och sprang rakt mot Mike Trebilcock. Gav honom en gigantisk omfamning så forwarden föll mot marken, sannolikt väl så skraj, då han inte visste vem Cavanagh var (vilket några av de andra spelarna visste) och det hade ju lika gärna kunnat vara en fientligt inställd Sheffield-supporter, då båda lagens supportar bar blåa och vita färger.
Därefter bar det av mot Evertons målvakt – Gordon West – eller Westy som han kallades. Cavanagh skulle framföra budskapet: ”För guds skull, släpp inte in några fler.” Men så kände han en polisman i hälarna och ändrade riktning och bara fortsatte springa.
Det var i själva verket två polismän och en av dem fick tag i Cavanaghs kavaj som åkte av tillsammans med polismannnen som föll till marken medan Cavanagh fortsatte. Den andre polismannen fick till slut tag i den överlycklige supportern med en riktig rugbytackling.
Allt framför tv-kamerorna i vad som blivit ett historiskt ögonblick i FA-cupfinalernas historia.
Cavanagh visades ut, men tog sig in igen för att uppleva då lagkaptenen Brian Labone lyfte bucklan för Evertons räkning, efter att Derek Temple gjort 3-2 till Everton och en av de mest makalösa vändningarna i Wembleys historia var ett faktum.
Eddie Cavanagh hamnade också i historieböckerna. Ej planerat. Han blev bara så överväldigad att han inte kunde vara still. Han ville springa. Och springa. Av glädje.
Se Cavanaghs Wembley run: http://www.youtube.com/watch?v=PhIBPI8Hjbk
