Epoken Everton är över - en ny tid står för dörren
Evertons ordförande är död. Bill Kenwright var sjuk i cancer och genomgick en operation som enligt uppgift ska ha gått bra. Kroppen gav dock upp och han somnade in lugnt och stilla med familjen på plats. För evertonians är det inte bara en av klubbens främsta supportrar, mest hängivna och långlivade ledare såväl som ägare som lämnar oss i sorg. Bill Kenwright är mycket mer - han är en epok. En epok som nu går i graven.
Uppvuxen som blå och på Goodison Park har han varit nära och en del av så mycket av Evertons historia. Han har till exempel sett Alex “The Golden Vision” Young spela på 1960-talet, för att inte tala om Dave “Cannonball Kid” Hickson på 1950-talet.
Karriär som skådespelare
På 1960-talet och framåt gjorde Kenwright karriär som skådespelare, inte minst som en av rollfigurerna i långköraren Coronation Street. Kenwright var en fantastisk historieberättare, underhållare och hade förmågan att som de allra mest karismatiska världsledarna få enskilda personer att känna sig sedda, bygga förtroende och skapa relationer. Egenskaper som också ledde till en karriär som teaterimpressario i London, där han genom flertalet uppsättningar lade grunden för en smärre förmögenhet.
Drömmen om Everton
Men drömmen handlade alltid om Everton. Det var hans livsnerv och 1989 blev han invald i styrelsen. Där gjorde han sällskap med Sir Philip Carter, redan då en god vän och Evertons ordförande. Sir Philip hade varit den som under ägaren Sir John Moores styrde Everton under de gyllene åren på 1980-talet och var även en av dem som var initiativtagare till Premier League. Everton utvecklades snabbt sedan Sir John tog över i början på 1960-talet till en av ligans rikaste och i flera omgångar också mest framgångsrika klubbar. Företaget Littlewoods - som ägdes av Sir John och där Sir Philip gjorde karriär - var under många år ett av världens största och mest framgångsrika företag. Sir John Moores och Sir Philip Carter moderniserade och professionaliserade Everton. Bill Kenwright blev en förlängning av deras sätt att jobba för klubben, men också för staden Liverpool.
Räddade Everton från Pete Johnson
Bill Kenwright personifierade på många sätt den familjära och nära hållningen Everton hade till fansen och staden. Den stora klubben som sköttes efter en lokalt sinnad idé. När Sir John dog 1993 försökte Kenwright dra ihop ett konsortium för att köpa klubben, men istället blev det en viss Pete Johnson som tog över. En person som inte hade någon relation till Evertons traditioner och en mörk tid inleddes.
Sommaren 2000 lyckas till slut Kenwright och hans “True Blue Holdings” köpa ut Johnsons 68 procentiga ägarskap i en affär som ska ha legat runt 20 miljoner pund. Klubben mådde inte alls bra och på bara några år hade Sir John Moores era av stabilitet och professionalitet raderats.
Ekonomisk kamp
Kenwright hade resurser, en förmåga att skapa kontakter, få folk att älska Everton och en passion för klubbmärket. Men han hade inte mycket pengar, och under en period då oligarker med flera började ta sig in i Premier League och strö medel runt sig fick Kenwright kämpa för varje år. Övertala banker och finansiärer att ha kvar förtroendet för klubben. Det var också en tid då Everton fick vänja sig vid att sälja de bästa spelarna för att kortsiktigt rädda ekonomin. Kenwright drömde också om en ny arena, då Goodison blev allt mer hopplös ur ett kommersiellt perspektiv. Den en gång stora klubben Everton fick se sig omsprungna och distanserade av flera andra klubbar, men Bill Kenwright vägrade att ge upp.
Åren med David Moyes
Hans främsta merit var nog när han värvade en ung manager från Preston vid namn David Moyes. En elva år lång period med massor av överprestationer, bland annat tack vare en minutiöst noggrann transferstrategi som gick ut på att Moyes kartlade spelare som var tillgängliga och skulle kunna passa, men framförallt erhållas för en rimlig summa, medan Kenwright fick ragga pengar och med sin övertalningsförmåga övertyga rätt spelare att klubben för dem var Everton. Förutsättningen var dock att Everton fick sälja många av sina bästa spelare. Ibland för att köpa nya och ibland bara för att överleva. Försäljningen av Wayne Rooney är kanske det mest tydliga exemplet.
Starkt grepp om klubben
Kenwrights grepp om klubben blev därmed starkt. Oerhört starkt, och ett grepp han hade svårt att släppa. Han har många gånger konstaterat att vara en brinnande supporter sedan barnsben för en klubb som man sedan ska driva, kanske inte är det bästa. Och idag blir det extra tydligt när just den typen av ägare håller på att försvinna helt i den genomkommersiella toppfotbollen.
Svårt att släppa taget
Till slut sålde han nästan hela sitt ägande till Farad Moshiri med hopp om att han ännu en gång skulle få vara med om en ny storhetsperiod för Everton. Han släppte dock inte taget och satt kvar som ordförande, så fortfarande präglades affärerna av Kenwrights charm och förmåga att skapa förtroende hos de han mötte tillsammans med en Moshiri som också la sig i saker som kanske sportchefer och managers normalt ansvarade för, utan att för den skull ha någon idé om en långsiktig strategi. Det hela resulterade i en storsatsning som sprack som en ballong. Kvar stod i mångt och mycket Moshiri, Kenwright och övriga styrelsen med skulden. Inte minst från fansen. De fans som Kenwright älskade och ansåg sig vara en del av. Styrelsen avgick, förutom Moshiri och Kenwright. I Moshiris fall handlade det dock om att försöka finna någon att sälja klubben till, medan det för den allt sjukligare Kenwright nästan blev obegripligt. Ingen ville ha honom kvar. Fansen protesterade, men ändå ville han inte släppa taget.
Everton - “The Pain”
En person som för alltid skulle kunna bli en blå hjälte äventyrade därmed sitt eftermäle, utan att någon egentligen förstod varför. Men kanske var det just därför. Som Alan Ball sa en gång:
“Once Everton has touched you, nothing will be the same”
Jag vet att vi Everton-fans tjatar om det där citatet, men vi gör det därför det stämmer. För alla oss. Vissa av oss uttrycker det bara på andra sätt, kanske som ett irriterande småkryp man inte blir av med. Och är det någon som drabbats av detta småkryp, så är det väl Bill Kenwright. Det kanske inte finns någon logisk förklaring varför han inte släppte i tid, det var kanske bara så. Eller som ha själv konstaterat:
“I wish I could be like some of the other guys and take it in my stride, but my days are governed by Everton. It is there all the time. I call it The Pain, and it is permanent. But so is the pride.”
En epok är över
Med Bill Kenwright så dör också epoken Everton på Goodison Park. En epok där han blev länken från Sir John Moores under en period när Everton vann titlar, men från 1990-talet och framåt tappade mark gentemot andra storklubbar. Den familjära giganten som en gång kallades för “The Checkbook Millionaires", men ändå alltid var fast förankrad i Merseysides mylla. Där personliga egenskaper som charm och historieberättande blev lika viktiga - om inte viktigare - än trista långsiktiga strategier.
En ny tid
Bill Kenwright kommer aldrig att få uppleva den nya arenan eller kommande ägare. Han är - och kommer för alltid att vara - den som tar det Everton som vi lärt känna klubben i graven. En epok där Goodison Park fått uppleva titlar såväl som besvikelser, men också spelare som Dave Hickson, Alex Young, Alan Ball, Pelé, Eusebio, Neville Southall och många många fler. Det Everton vi alla älskar och har växt upp med. Kenwright blev den sista länken till Sir John Moores skapelse. Den epoken tar Kenwright med sig i graven och en ny tid väntar. Den kommer att handla om något annat, kanske lika bra, men inte det många av oss blev förälskad i - eller smittade av. Men det är nog ändå dags. Everton måste hänga med övriga klubbar i den cirkus som idag är Premier League.
Men nu sörjer vi Bill Kenwright, CBE och gläds åt den tid han har varit starkt delaktig i allt vi har fått uppleva med en klubb vars själ är så stark att den ibland kan lägga krokben för sitt eget bästa. En själ Kenwright var en viktig del av.
