Mitt älskade Everton - en dysfunktionell sekt med ena foten i en grop och den andra på väg utför ättestupan
Häromdagen försökte jag söka i mitt inre för att minnas vilka känslor som normalt brukar dominera före säsongsstart. Det var ingen lätt uppgift.
Generellt sett flyter det mesta ihop, vilket kanske inte är märkligt då jag varje sommar suktat efter engelska ligans säsongsstart sedan mitten av 1970-talet. Är man dessutom femtio plus, har så pass många minnen en tendens att gå från enskilda klarheter till en gråfärgad sörja.
Men en högst ovetenskaplig slutsats blir nog ändå att känslorna sällan befunnit sig i någon form av mellanmjölksläge. Det har antingen rört sig om alldeles för optimistiska och uppskruvade förväntningar eller en övertydlig passivt aggressiv negativ inställning, där folk som tar upp ämnet med mig nog kan tro att jag står på den evertonska ättestupan med ena foten ute i luften för att äntligen genomföra det där hoppet som gör slut på ett lidande jag aldrig kan komma ifrån så länge jag är i livet. Vore i och för sig just typiskt Everton om detta även höll i sig i evigheten…
Men det är väl det supporterskap handlar om, några naiva stunder av euforisk förväntan och därefter vingla på ättestupans brant. Knappast någon god reklam för att värva nya fans.
Håll er borta!
I Evertons supporterled försöker vi inte locka in oskyldiga och lyckligt ovetande sökare i en sekt där vi lovar guld och gröna skogar för att sedan begränsa deras liv och göra dem olyckliga. Vi är istället öppna med att supporterskapet – rent framgångsmässigt – inte bidrar med annat än olycka. Lyssnar man dessutom till många hard core-supportrar med stark lokal förankring, får man känslan att få människor på vår jord är värdiga ett livslångt lidande som supporterskap i Everton innebär. Det handlar endast om en skara exklusivt utvalda som är tillräckligt bra för att ta sig an uppgiften. En lidandets elit, om man så vill. Fler behövs inte.
Det finns exempelvis bara en klubb i världshistorien som lyckats stå på den absoluta toppen inför tre stora katastrofer, och självklart är det Everton. Vi vann ligan 1915, bara för att den fick stängas ned på grund av första världskriget som startade något tidigare (1914). Sedan vann vi ligan 1939, innan allt stängdes ned igen på grund av andra världskriget och givetvis har vi aldrig varit bättre (överlägsen ligasegrare, FA-cupfinalister och cupvinnarcupsegrare) 1985 med hopp om att dansa hem Europacupen, bara för att allt europaspel stängdes ned för engelska klubbar efter de fruktansvärda händelserna på Heyselstadion.
Så håll er borta! För er egen skull.
En förvirrad sekt utan svar
Å andra sidan finns där en magisk gemenskap bland olycksbröder och systrar samt en stolt och framgångsrik historia såväl som en dyrkansvärd miljö med alltid lika trevliga scousers inne och runt Goodison Park. Dessutom levererar Swedish Toffees alltid fantastiska medlemspaket och resor till knappt några kostnader alls. Ja, och sedan går det alltid bra att dricka öl på helig plats runt Goodison eller framför tv-skärmen.
För en sekt är vi nog. Lite i alla fall. En märkligt oförstående förvirrad sekt, där man snabbt utvecklar en viss typ av svart humor såväl som förmågan att kliva utanför sig själv och titta inåt för att ställa frågan; vad fan det är man egentligen hoppas på!? Svaret är dock svårare att finna. En sekt med någon form av självrespekt brukar i vart fall veta svaret på vad man hoppas på. Om det så är att förenas med någon gud, galenpanna eller gubbar från rymden. Men inte vi. Vi go the game, tar våra öl och ler lite överseende mot andra klubbars fans vars historiska resonansbotten och genuina själ inte är i närheten av vår egen. I vart fall inte om man frågar oss. Vi hoppas inte på något. Vi tycker redan vi är något, på det sätt vi alltid varit något.
Självspäkarhumorn når nya höjder (eller bottennapp)
Under försäsongen har självspäkarhumorn stått som spön i backen på våra sociala medier. Här vill jag dock förtydliga en oerhört viktig sak. Om andra fans försöker skämta med oss på samma sätt som vi gör med oss själva, blir det taggarna utåt och då riskerar ni få ta del av långa utläggningar om Evertons stolta historia och att den klubb ni minsann håller på är ju inte genuin. Det vill säga: ni förstår ingenting! Särskilt Liverpool-fans bör tassa extra försiktigt i dessa marker, även om många av dem gärna vill vara där och bryta lite…
Euforin fanns dock där ifjol. Carlo Ancelotti hade fått de spelare han önskade (utgår jag ifrån) och jag såg en trupp som stod inför något stort. Covid kändes som om den snart skulle ebba ut och Ancelotti var ju en världsklasstränare. Vad kunde gå fel? Det började ju dessutom riktigt bra, men covid släppte inte och Ancelotti fick inte alls fart på en trupp vars välbetalda spelare aldrig lyckats agera som den starka enhet som publiken på Goodison kräver.
En euforisk tid
En annan gång euforin regerade var inför säsongen 1988/89. Efter placeringarna etta, tvåa och etta, blev 1987/88 ett katastrofår med en fjärdeplats och inte en endaste liten cupfinal, vilket var brukligt på den tiden. Ja, måttstocken för katastrof är ju en annan idag.
Men värvningarna av Englands mest åtrådda juvel och målspottare Tony Cottee från West Ham tillsammans med fantastiska spelare som Pat Nevin, Stuart McCall och Neil McDonald, var nästan för bra för att vara sant. Jag la en förmögenhet på en matchprogramsprenumeration och framsidan i premiärmatchen mot Newcastle pryddes av dessa fyra herrar. Sedan blev det ju inte sämre av att Everton vann med 4–0 och Cottee gjorde hattrick!
Där borde jag ha stannat. Lagt ned och nöjt mig. Kanske tagit steget ut från ättestupan. För sedan blev det bara sämre och vi gick in i vad som historiskt sett kan ses som klubbens mörka medeltid.
Tillbaka till ättestupan
Inför denna säsong står jag dock åter vid ättestupan. Först kom besvikelsen med lagets prestation under våren. Den var svår att hantera, men – ändå – med Ancelotti vid rodret och en långsiktig inställning så…
Sedan drog Ancelotti.
Jag ska villigt erkänna att det var en rejäl käftsmäll. Visst, om Real Madrid kallar så är det nog få som inte svarar ja. Men… Ancelotti hade ju gått in i detta som en långsiktig satsning. Hans chans att visa att han kan inte bara ge titlar till redan etablerade Champions League-lag, utan minsann också kan ta klubbar dit! Jag gick i alla fall på den enkla; att han ville bevisa något han aldrig gjort för att ta det där extra steget uppe i tränarlegendarernas värld.
Därefter följde en tomhet och intresset för att spekulera i en ny tränare kändes lika spännande som att titta på grustennis på 1980-talet.
Sedan presenterades Rafa Benitez som ny manager. Ridå.
Konsten att kliva ned i djupa gropar
Benitez och Everton har inte haft någon hjärtlig relation genom årens lopp. Vi hade nyss en av världens mest respekterade managers och nu en av dem vi ogillar allra mest. På många sätt är det så mycket Everton det bara kan bli. Det är så svårt att få det rätt och finns där bara en nog så djup grop att kliva i, gör klubben det.
Sist vi hade en riktig ”Liverpudlian” på en avgörande post (räknar inte in Sammy Lees korta period som assisterande till Sam Allardyce), var ju när Pete ”sedan länge känd Liverpool-supporter” Johnson tog över ägarskapet och ordförandeklubban, bara för att föra in klubben i 1990-talets mörker som nästan slutade med bankrutt. Det gick ju inte så bra den gången, varför skulle det göra det nu?
Så kommer den krypande… euforin
Men det är nu det händer… Istället för att släppa taget och kasta sig ut över stupet, är det som om någon räcker dig en mycket god öl. Du kliver tillbaka, tar ölen, tittar längtansfullt på den och tänker att det kanske inte är så illa ändå. Du bokar in en resa till Goodison, tror på Everton-seger på stryktipset (dvs högst 12 rätt på kupongen) och tänker att Benitez är ju ändå en etablerad och respekterad manager. Han borde ju kunna få fart på ett lag som inte kan spela som just ett lag.
Livsandarna börjar komma åter. Tankarna spinner vidare. Visserligen är Andros Townsend, Demarai Gray samt Asmir Begovic lite som att shoppa på antikvariat och säkerligen är en hel del av stjärnorna missnöjda och förvirrade nu när Ancelotti har lämnat. Men Rafa kommer fixa det! Vi ska bara ge honom tid.
De gamla vanliga drömmarna kommer som ett brev på posten i samma takt som den läskande ölen inmundigas. Först FA-cupen denna säsong, sedan tar vi oss till Champions League nästa och så etablerar vi oss för att åter bli en av Europas främsta klubbar, som vi var under 1980-talet. Det blir bra det här! In Rafa we trust. Skål! Mera öl!
Pokaltörsten
Dessutom minns jag ju perioden 1998–2002 då Walter Smith misslyckades med att lyfta Everton till bucklornas himmel. Visst, han hade dåligt med pengar, men när han fick sparken efter flera usla ligaplaceringar, kände jag samma tomhet som nyss. Om inte Smith med alla sina pokaler i Rangers FC kunde fixa det åt oss? Vem i hela världen skulle kunna klara den uppgiften? Smith hade ju så många titlar att inte ens ett proffs på memory (om det finns sådana) skulle kunna minnas alla. Men för Everton blev det – noll.
Men mitt i tröstlösheten anlände en helt okänd kille utan några förväntningar på sig från Preston North End – David Moyes. Och det blev ju riktigt bra. Ja, eller bättre… Fortfarande ingen titel, trots fina placeringar. Och förbannelsen hänger i. Den senaste managern att ta en titel för Everton var Joe Royle och året var 1995. Anders Limpar lirade på den tiden och nu sitter vi och håller tummarna för att slippa genomföra ett trettioårsjubileum utan pokal.
Jag tar ytterligare en klunk öl. Fantiserar mig bort till puben The Winslow, belägen mittemot Goodison Park. Premiären närmar sig. Southampton hemma. Ja, va fan, vi vinner. Mot nya djärva mål, länge leve Rafa och snart lyfter vi Champions League-bucklan. Dags för en ny säsong. Bring it on! Och ge mig en till öl. Men låt det gå fort. Medan tid är. Skådandet av mitt inre får vänta. Jag befinner mig i euforisk förväntan. Åtminstone fram till avspark.
