Everton tycks vara på väg att finna mittenvägen
Idag väntar ännu en klurig bortamatch på The Hawthorns, och med majoriteten av den på pappret svåra säsongsstarten avklarad, kommer här en snabbanalys av vad vi sett så här långt.
Som lag sett, finns det framförallt ett par stora förändringar gentemot det Everton vi såg så ofta under föregående säsong. Försvarsmässigt har vi fått se en enhet med mer uthållighet, tålamod och med en större säkerhet i positionsspelet. Till detta ska tilläggas att man på bortaplan i ligan ännu inte släppt in ett mål..., och allt detta med på pappret orutinerade spelare som Galloway och Browning. Om något negativt ska lyftas fram, så är det väl det att under vissa matcher känns som att det blir lite för lätt för motståndarna att avancera framåt. Det är dock inte alls på den låga nivån det var förra säsongen, då det verkade som om spel med press hade tagits bort ifrån Evertons fotbollsretorik.
Framåt har vi fått njuta av en betydligt större flexibilitet än tidigare. Förra året var taktikern Martinez sönderläst och med tanke på vad vi sett under de inledande sex matcherna, är han nog den första att hålla med. Det känns som att i år har vi äntligen nått den där så hälsosamma mittenvägen mellan två extremer – snabb kontringsfotboll eller bollinnehavstaktiken. Everton har hittills känts som ett lag som har blivit så mycket bättre på att läsa olika situationer. Har det funnits läge har vi fått se snabba omställningar hela vägen fram till motståndarmålet, istället för att stanna upp vid straffområdet och spela i sidled. Det får mig att tänka på Valencia säsongen 99/00 då de skördade flertalet offer i Champions League med en makaber kontringsfotboll som grundfilosofi. För att något sådant ska lyckas krävs det att det alltid finns löpvilliga spelare som öppnar upp ytorna. Denna variabel är som dag och natt jämfört med tidigare. Det skapades ofta ingenting med bara Lukaku som ensam anfallare. Han kan vara ytterligheten själv då han kommer man-mot-man rättvänd mot mål, men har det annars riktigt svårt att hålla i bollen. Laget har blivit så mycket mer komplett och så mycket svårare att hantera med tre spelare, som nu så mycket mer aktivt har bytt positioner längst fram i banan. Detta har gynnnat ”Big Rom” men om inte annat så drar han alltid på sig bevakning, vilket har öppnat för andra.
En nyckel till en uppställning utan fundametala yttrar blir ju då istället ytterbackspositionen. Med Baines skadad har Galloway fått chansen och har inte gjort bort sig på något sätt. På högerkanten saknades Coleman senast, och även om Browning gjorde en helt klart godkänd insats blev det inte lika mycket framåt. Det kan väl i och för sig tänkas att han nog hade fått instruktioner att tänka på defensiven i första hand. Detta är ju också där vi är som mest sårbara då Kone och Naismith gärna drar sig inåt i banan. Detta är dock en risk jag personligen är villig att ta, då det framåt har givit oss mer av en flerdimensionell struktur där det nu finns alternativ. Skulle dock vara intressant att se samma uppställning med två så offensivt lagda ytterbackar som Baines och Coleman. Då kan vi lägga till ännu en dimension.