Evertons senaste semifinaler - mer glädje än sorg
Låt oss svepa över Evertons tretton senaste semifinaler i FA-cupen och glädjas åt euforin och frukta sorgerna.
Fortsätter att ladda inför FA-cupsemifinalen imorgon. Även om hoppet för många är ack så försvinnande med tanke på vad laget producerat de senaste månaderna och framförallt efter veckans katastrof mot Liverpool. Men det handlar ändå om en semifinal! En fotbollsfest! Åtminstone innan avspark.
Speedo Mick, 2009 och 25 semifinaler
Speedo Mick är på väg mot Wembley. Han promenerar från Liverpool och sprider glädje på vägen. Kanalsimmaren som samlar in pengar för välgörande ändamål och går på Evertons matcher iförd badbyxor, badmössa och simglasögon. Och inget mer. En av få saker som denna säsong kan locka fram ett leende. Han har nyligen passerat Watford, så det är nära nu.
Normalt sett brukar Evertons fans vara bland eliten i att skapa stämning i sammanhang som signalerar en möjlighet till fotbollsfest. Förra gången Manchester United och Everton möttes i en FA-cupsemifinal (2009) blev det ju publikrekord för en semifinal och en makalös upplevelse med tanke på The Toffees seger. Faktum är att Everton aldrig förlorat mot Manchester United i en FA-cupsemifinal, även om det bara spelats två stycken genom tiderna (1966 och 2009). Dock kanske ännu ett orosmoln inför imorgon om man börjar tänka i banor av tredje gången gillt och att historien sällan belönar Everton med full pott mot någon.
Everton har ju hela 25 semifinaler från 1800-talet och framåt, vilket ju blir rätt mycket att gå igenom. Men om man åtminstone backar till 60-talet och de tretton senaste, finner vi åtta segrar och fem förluster.
Harry Catterick och The Holy Trinity
Tre semifinaler under Harry Cattericks ledning på 60-talet. Först vinsten över Manchester United 1966 som sedan ledde till en FA-cuppokal. Säsongen efter 1967/68 var dock Cattericks stora lagbygge färdigt med The Holy Trinity på mittfältet. Alan Ball, Colin Harvey och Howard Kendall var pure football som fick beundran långt utanför Goodison Park. När Everton vann ligan 1969/70 var många övertygade om att The Toffees stod inför ett framgångsrikt 70-tal. Laget spelade underbar fotboll och var rätt ungt.I semifinalen 1968 slog man ut tidens anti-hjältar Leeds United med 1-0. Tyvärr kunde man inte svara upp mot favoritskapet i finalen utan förlorade mot West Bromwich efter mål av The Baggies notoriske målskytt Jeff Astle.
Säsongen efter var det åter dags för en ny semifinal mot Joe Mercers Manchester City. Tyvärr förlorade man med 0-1, men just runt 1968 och 1969 spelade Everton med The Holy Trinity i spetsen magisk fotboll. Många menar att de var bättre då än under mästerskapssäsongen 1969/70.
Harry Cattericks hälsa försämrades. Han sålde dessutom den store stjärnan Alan Ball till Arsenal. Mot Ballys vilja och till fansens avgrundslika hjärtesorg. Laget bröts upp. Onödigt, kan tyckas, och framgången uteblev. Dödsstöten sattes in i en FA-cupsemifinal 1971. Samma vecka som Everton åkte ut ur Europacupen och Catterick insjuknade på vägen hem och kunde inte vara med på lördagen. När Everton-spelarna var på väg mot omklädningsrummen såg Shankly till att vara på plats för att genomföra klassiska mind games a la Shanks.
”Hello Boys, how are you? Shame about midweek.”
Han fortsatte:
“Hinting a surprise? Where´s Harry?”
Någon svarade:
“Oh, he´s not very well, Bill, he isn´t here.”
“Jesus! They would have to put a window in my coffin so I didn´t miss the game.”
Liverpool vann med 2-1 och matchen ses än idag som dagen då Liverpool FC tog över som det ledande laget i stan. Men det lurade ytterligare en katastrofsemifinal runt hörnet. I april 1977 var Liverpool sedan länge ledande i Europa och Everton var inte usla, men ojämna och långt ifrån genialiteten från slutet av 60-talet. Men just i denna semifinal gav The Toffees allt. I slutet av matchen gör Evertons Bryan Hamilton 3-2 och jublar för en plats i finalen. Den stridbare och uppmärksamhetssökande domaren Clive Thomas fick dock för sig att målet inte var godkänt. Hands kanske? Eller offside? Felaktigt eller ej, målet godkändes inte och i omspelet vann Liverpool med 3-0.
Men det skulle bli värre…
Lyons, Latchford och elände
Mick Lyons var lagkapten i Everton på den tiden och efter att ha varit nära att vinna ligan och ligacupen och ta sig till final i FA-cupen, så var den gamle trotjänaren pokallös, tillsammans med en annan Everton-stjärna från den tiden – Bob Latchford. Dessutom blev laget allt sämre, men 1980 uppstod en sista möjlighet för Lyons och Latchford att få med sig en titel eller åtminstone få uppleva en FA-cupfinal. Andradivisionslaget West Ham stod för motståndet. En riktigt bra upplaga av The Hammers som definitivt var för bra för att tvåan, vilken man skulle vinna överlägset säsongen efter. Den första semifinalen slutade 1-1 och i omspelet kvitterar Bob Latchford efter att West Ham tagit ledningen tack vare ett makalöst solomål av Alan Devonshire. Bilderna när en euforisk Latchford springer mot läktaren och klättrar på de stängsel som fanns på den tiden är klassiskt rörande. Tyvärr avgör Frank Lampard senior med sitt 2-1 mål i slutet på matchen. Ridå.
Den då unge Kevin Ratcliffe noterade hur fruktansvärt bedrövade de äldre var. En del grät, såsom Mick Lyons, som dessutom sa till unge Ratcliffe:
”You ´ve got plenty of time to get another final, we´ll not get another chance.”
Underbara 80-talet
Och hur rätt fick inte Lyons, för Kevin Ratcliffe skulle som lagkapten leda Everton till hela fyra FA-cupsemifinaler på 80-talet, varav tre på raken. Tyvärr bara en pokal dock. 1984 fick Ratcliffe lyfta bucklan efter 2-0 mot Elton Johns Watford. 1984 besegrades Southampton med 1-0, där en överlycklig Adrian Heath firar det avgörande målet i den 117 matchminuten samtidigt som planen stormas av Everton-fans. 1985 besegrades Luton med 2-1 efter att bland annat Kevin Sheedy satt en frispark och kommentatorn uttalade de klassiska orden: ”He drove one!” Sheffield Wednesday besegrades med samma siffror säsongen därefter och lille Pat Nevin avgjorde med sitt 1-0 mot Norwich 1989. En vinst som helt överskuggades av tragedin på Hillsborough.
Men semifinalernas segertåg var inte över. 1995 ställdes ett nederlagstippat Everton med Anders Limpar och i övrigt rätt begränsade – men ack så ikoniskt kämpande – spelare, under en svår period för klubben i övrigt, mot stjärnspäckade Tottenham. Men just den dagen var Limpar lysande och hela Everton exploderade. Man vann med hela 4-1. Nigerianen Daniel Amokachi gjorde två baljor när han byttes in av misstag.
Ökenvandring och en ny sorg
Därefter följde en lång ökenvandring till den där härliga tillställningen på Wembley 2009 mot Manchester United.
Semifinalglädje från 1984 fram till 2009! Tyvärr var alla sorger inte avstädade i och med eländet från perioden 1971- 1980, utan den senaste semifinalen mot Liverpool 2012 tog oss tillbaka till gamla ångesttider. Detta Liverpool som Everton aldrig lyckades ta sig förbi när det väl kom till semifinaler (eller finaler för den delen). Men en sak är säker: Manchester United är vår drömmotståndare när det gäller FA-cupsemifinaler. Ja, hittills, kanske jag ska säga. Peppar, peppar och allt det där.
