Glädjetårar, är det för mycket begärt?
Två giganter inom FA-cupsemifinalernas historia drabbar samman på lördag – Manchester United och Everton. Senast lagen möttes i detta sammanhang slogs publikrekord och avslutades med glädjetårar.
Manchester United har hela 27 semifinaler, medan Everton har 25 stycken. Endast Arsenal har fler med sina 28 semifinaler. Vi talar därmed om två giganter i FA-cupens historia.
Det blir tredje gången lagen möts i en semifinal. Första mötet klubbarna emellan skedde redan 1966. På Burnden Park (Bolton Wanderers hemmaarena fram till 1997). Everton vann med 1-0 efter mål av Colin Harvey.
I april 2009 hade drygt 88 000 åskådare tagit plats på Wembleys läktare. Den högsta publiksiffran någonsin i en FA-cupsemifinal. Visserligen beroende på att matchen numera spelas på nationalarenan och inte på neutral plan hos någon av de andra klubbarnas arenor, vilket tidigare var brukligt. Det blev dock en folkfest för The Toffees och ett minne som värmer själar.
Allt avgjordes i en straffläggning, vilken började som brukligt för Evertonians. Vår psykiskt starkaste spelare – Tim Cahill – skickar första straffen högt över. Here we go again… Att Everton skulle vinna en straffsparksläggning känns som något helt orimligt. Bara året innan hade vi åkt ut mot Fiorentina på straffar efter en kanonmatch hemma på ett rockande Goodison. Men på något vis saknas den där genen i klubbsjälen som gör att man vinner en straffsparksläggning. Och nu dessutom mot vinnarskallarnas största vinnarskalle – Sir Alex Ferguson. Just då insåg jag att jag – som vanligt – hade ägnat mig åt självbedrägeri genom att tro på något som ändå inte var möjligt. Och som för att skratta alla blå rakt upp i ansiktet kliver Dimitar Berbatov fram…
Men… han slår en usel straff som Tim Howard räddar. Leighton Baines dundrar sedan bergsäkert in sin straff. De två aktionerna vänder på allt, åtminstone rent mentalt. Everton – vi – har övertaget. Vi tar nog det här… Eller? Kan det verkligen..? Nä..? Jo!
Tim Howard gör en jätteräddning på nästa straff från Uniteds lagkapten Rio Ferdinand, medan Evertons kapten – Phil Neville – visar ledarskap och begraver bollen i nätmaskorna. Nemanja Vidic (Man U), James Vaughan (Everton) och Anderson (Man U) sätter sina straffar och fram kliver Phil Jagielka.
Jags!
Han som missade den avgörande straffen mot Fiorentina. Att han ens vågar fram för att ta straffen? Missar han..? Ja, då… Det kan ju knäcka en spelare för all framtid.
Beslutsamt. Huvudet böjt. En snabb blick mot målet. Bara för att fokusera. Inte skåda Uniteds-fansen bakom mål eller målvakten Ben Foster. Därefter blicken på bollen. Snabb ansats. Stenhårt placerar han in bollen i mål och Everton är i final i FA-cupen för första gången sedan 1995. Jags visar vilken formidabel spelare han är. Vilken magisk inställning! Han darrade inte.
Jubel. Kramkalas. Z-Cars ljuder ur högtalarna och den stora blåa massan skriknynnar med i en eufori som det var så länge sedan de fick uppleva. Nu kommer också tårar.
Roberto Martinez och hela truppen – vi vill gråta ännu en gång. Av precis samma anledning, för det är så underbart. Är det för mycket begärt?
Straffsparksdramat 2009
