I dödens väntrum
En väntan på ett Merseyside-derby leder aldrig till något gott. Men låt tragedin spelas, så hela världen än en gång får se att livet inte handlar om att skratta sist, för oss blå handlar det om att inte få skratta överhuvudtaget.
Det finns få matcher som jag ser fram emot så lite som ett Merseyside-derby. Det slutar helt enkelt aldrig bra. Visst, några lysande undantag finns, men nästan alltid slutar det i tragedi. En tragedi som bygger på insikten om att vi aldrig lyckas ta oss i kragen och stå upp för klubbemblemet i just derbyn. Det kanske inte har så stor betydelse för placeringar i tabellen, då de kommande matcherna mot lag i vår avkrok av serien är betydligt viktigare, men vilken moralisk boost det skulle kunna bli för oss supportrar! Kanske kan vi börja tro på något igen?
Först gnäll och bävan
Tron på framtiden har ju varit utmaningen under så många säsonger nu. Den ena motgången har följts av den andra. Usel ledning, för många olika managers, kass ekonomi, poängbestraffningar... Med mera och så vidare i all oändlighet.
Inte ens i ett derby kan vi lyfta oss. Ärligt talat känns det som om det inte finns några lösningar längre. Det finns ingen väg ut för klubben som har så starka och stolta traditioner och en intill döden trofast supporterbas. Jag tror de flesta av oss har vant oss vid tanken att vi kommer följa Everton in i döden (vår egen, om vi har tur och inte klubben går i konkurs först), utan att få någon framgång tillbaka.
Vi reser oss utan att veta varför
Senast jag var på Merseyside pratade vi med en som gått på snart sagt varje match på Goodison sedan början av 1960-talet. Han talade om “The Bug”. Har man väl fått den, så är den bara där och du blir aldrig av med den. Skulle nog säga att det är själva definitionen av att vara en Everton-supporter av idag. Att vara en Evertonian är ett fysiskt och mentalt tillstånd man lever med och vi förväntar oss ingen framgång. Vi låter katastroferna smocka till oss om och om igen, utan att för den skull bli liggande kvar på plan. Vi reser oss, utan att veta varför. Vi bara gör det. Eller som man säger: “We are Evertonians. We Go The Game. That's What We Do”. Ja, eller vi som bor långt bort streamar The Game. Det är vad vi gör.
Med andra ord kommer vi att sitta som klistrade även ikväll. Och givetvis kommer det där spirande hoppet att komma ett par timmar före avspark. Det onödiga hoppet, det som sänker ens mentala hälsa och skapar framtida stressrelaterade sjukdomar, såsom hjärtbesvär. Ikväll möter vi än en gång lillebrorsan som föddes när vi lämnade Anfield Road för att bygga Goodison Park. En lillebror som fotbollsmässigt passerat oss big time. Hur irriterande det än må vara så är det en gigantisk skillnad mellan oss och dem, och har så varit rätt länge.
Matchen då?
Inför kvällens drabbning kan vi konstatera att vi har ett bra försvar. Debaclet mot Chelsea är en sådan grej som måste hända någon gång under säsongen, men för det mesta är vi solida och disciplinerade. Vi jobbar hårt över hela plan, men i den sista tredjedelen är vi lika genombrottsoförmögna som att kasta en pingisboll i mot en snöslunga. Det kommer inte att bli bättre av att Beto måste vila efter sin otäcka hjärnskakning och att hoppet vilar på att Dominic Calvert-Lewin ska vara skadefri, vilket definitivt inte är något som garanteras.
Positivt på spelarfronten är att Idrissa Gana Gueye - låt vara sent i livet - lärt sig att pressa ett skott. Målet senast var en makalös upplevelse från en spelare som sällan skjuter lägre skott än vad Jordan Pickford har utsparkar. Fansen brukar till och med ropa “Don´t shoot” när han får bollen i hyfsade skottlägen. Kanske kan han göra något liknande mot Liverpool? Ja, alltså pressa skottet. I så fall för andra gången i hans liv.
Negativt är bristen på ytterbackar. Seamus Coleman samt Nathan Patterson är skadade och Sean Dyche gillar ju rutinerade spelare, så räkna med Ashley Young på plan. Inget ont om honom. Det är en superseriös idrottsman, men han är trots allt 38 år och har en tendens att vid flertalet tillfället komma lite för sent och lite för hårt in i duellerna, och mot ett lag som Liverpool slutar det oftast med minst en straffspark. Han hade ju lite flyt senast mot Nottingham.
Jag har gjort mitt
Everton-slipsen är på. Mössan med “I ´d Rather Walk Alone” från Swedish Toffees pryder mitt allt mer hårbefriade huvud, när jag går omkring på jobbet och hånar samt kaxar upp mig mot alla Liverpudlians. Alltid lika fascinerad över hur många röda det finns på varje kvadratmeter i vårt avlånga land. De skulle kunna bilda en egen nation. De finns ju överallt. I varenda fikarum. Efter den kommande förlusten imorgon får jag väl sjukskriva mig och sedan är det ju snart helg och då har de röda tankarna riktade mot andra saker, som att jaga ligatitlar. Vi Evertonians får glädja oss över att vi sannolikt inte lär få några fler poöngbestraffningar. I vart fall inte denna säsong.
För det kommer väl att gå som vanligt i derbyt, åt h-vete. Eller? Kanske ändå..?
