I väntan på en Goodison-explosion kommer pyspunkan
Det är svårt med Goodison Park. The Grand Old Lady är komplicerad och man vet aldrig hur det kommer att gå. Och denna gång gick det åt helvete, vilket knappast var tanken med mitt sista besök på Goodison Park. Men sådan är fotbollen och sådant är livet som Everton-supporter.
Vi gjorde i vart fall vårt bästa. Uppladdningen i gammal god Swedish Toffees-stil startade redan på fredagskvällen på The Segura Bar - ett stenkast från Goodison - med ett quiz och besök av världens bästa målvakt på 1980-talet - Neville Southall. En frispråkig herre som hade ett och annat att säga om dagens målvakter och hur Everton sköttes i sin helhet. Tyvärr missade jag framträdandet från en av mina allra största idoler, då jag satt på ett hopplöst långsamt tåg från Manchester Airport. Men det ska ha varit riktigt intressant… Givetvis.
På sedvanligt vis delades även biljetterna ut på Segura Bar tillsammans med en rese t-shirt. Som vanligt ett lysande jobb av Tobbe, Erik och Thomas i styrelsen. Jag sitter visserligen med i Swedish Toffees styrelse, men har inte tillnärmelsevis så briljanta administrativa kunskaper som Tobbe och Thomas eller äger den utsrålning som Erik har. Att resa med Swedish Toffees är mycket prisvärt och en härlig upplevelse. Men det är också mer än så. Gruppen är unik, då det är en kombination av gamla vänner som rest på medlemsresan i 10 - 15 år, men också ett sammanhang där nytillkomna alltid är välkomna. Det är bara att hänga på. Under en helg i Liverpool träffar man svenskar lite varstans och hänger på ett gäng ett tag, för att hänga på några andra några timmar senare. Åldrarna är allt från unga kids till pensionärer. Det blir allt fler familjer som följer med, där kanske pappan - för det är ju mest farsor som sett Everton på Tipsetxra och Tipslördag - som började och tar sedan med barnen och ibland även sin respektive.
Som en bordell från 1920-talets Berlin
Framgång i fotbollens värld handlar om minutiösa förberedelser och eftersom jag var på Goodison för sista gången så fanns där inget utrymme för slarv. Alltså hade jag och Swedish Toffees ordförande Erik Pråmell bokat rum på självaste Dixie Dean Hotel, vilket på många sätt blev en överraskande upplevelse. Erik hade fått ett bra pris och när vi anlände i hotellobbyn rullade gamla bilder på den gamle centertanken och världens bästa målgörare genom tiderna. Det var så mycket Everton, 1920- 30-tal och Dixie Dean det bara kunde bli.
Vårt rum däremot, blev en riktig överraskning. Fyra King Size-sängar i vad som mer kan anses vara en sovsal, men det var ju bara jag och Erik. Dessutom fick vi ett rum (det enda tror jag) som gick helt i rött. 1920-tal, guld och rött… Rummet gav tydliga vibbar för andra aktiviteter än att sova och ladda inför fotbollsmatcher. Nå, man tar vad som erbjuds, även om det är att sova i en sovsal som får en att tänka på filmerinteriörer från bordeller i det sena 1920-talets Berlin. Everton med Dixie Dean i spetsen var visserligen på en sommarturné i Tyskland i början av 1930-talet, där han som lagkapten såg till att ingen spelare gjorde Hitler-hälsningen, trots att nazikoryféer satt på läktarna.
Den perfekta uppladdningen i Maghull
En rejäl full English breakfast följdes av en resa längs med minnenas allé. Swedish Toffees-medlemmen Brian Garside är nämligen uppvuxen i LIverpool på 1960- och 70-talet, så ett gäng Swedish Toffees bestämde oss för att hänga på honom ut till den idylliska förorten Maghull för att se var han hade bott, gått i skola och sedan ta precis samma väg till Goodison som han hade gjort på 1970-talet. En vettig ritual för att ge laget förutsättningar att prestera.
Till slut hamnade vi på puben Thomas Frost strax efter klockan 12, vilket alltid är den första anhalten för Swedish Toffees på en matchdag. Som vanligt knökfullt, trots riktigt stora lokaler. Men i vimlet syntes och hördes scousers, Luton-supportrar, norska Everton fans och Swedish Toffees. De flesta av de 80 ditresta Swedish Toffees tittar förbi Thomas Frost under timmarna före match. Därefter försvinner vi i grupper till andra pubar innan avspark. För det mesta är den sista anhalten Royal Oak i hörnet av Walton Road (eller County Road, har aldrig fått kläm på vart den långa vägen byter namn) och Spellow Lane, vilken är en av vägarna som leder upp till den gamla damen.
I väntan på storseger
Optimismen var överhängande. Sällan hade vi väl sett fram emot en given vinst som denna eftermiddag. Med två raka bortasegrar och fin form i ryggen, väntade tabelljumbon på hemmaplan. Jag hörde tips som 2-0, 3-0 och någon drog till och med till med 6-1. Men som Everton-supporter vet man att när det ser ut att äntligen bli riktigt bra, ja då kommer klubben att svika. Men i regnet utanför The Royal Oak kändes det mest som hjärnspöken, för inte kunde de väl sjabbla till det nu!
Jag drog vidare för att ta några svängar runt arenan på egen hand. Det är ett måste. Jag behöver se folket på plats, känna dofterna av stekos, vinäger, friterat, gammal utspilld öl och säkert en del annat som ger den där känslan av fotbollshemtrevnad. Jag hann dessutom se alla dessa viktiga män som alltid tar några öl eller dylikt i ett av husen mittemot Goodison Park. Ett ställe där gamla spelare samlas tillsammans andra med kontakter inom klubben. Någon form av svartklubb som är en förklädd fin medlemsklubb. Klassiskt Merseyside-upplägg. Lite längre upp på vägen stod folk och trängdes - som vanligt - vid den ikoniska puben The Winslow Hotel. På grund av en något skral budget för min resa så undvek jag att gå in i kyrkan som ligger alldeles invid Gwadys Street och Main Stand och där du kan köpa allehanda memorabilia, från kalssiska tröjor till böcker. Åh, så mycket böcker... Inte som skiten man kan inhandla i kiubbshoparna. Men min svaga karaktär på den punkten klarar inte ett besök, utan att tömma plånboken. Jag köpte istället den sedvanliga halsduken från försäljare utanför arenan (inte i klubbshopen), burgaren och matchprogrammet, skyndade sedan in till min plats, dels för att fly regnet, dels för att hinna till entrélåten Z-Cars.
Fortfarande trästolar
Vi har plats på The Main Stand och en del där man fortfarande sitter på trästolar. Det är trångt, men du kan också ta på känslan av stora förhoppningar. Ett Goodison i väntan på något stort är som en susande elektrisk våg som bara väntar att få explodera.
Få saker ger mig en mer magnifik ståpäls än Z-Cars, då spelarna kommer upp ur den trånga spelartunneln till ljudet av The Goodison Roar. Det är nu, precis nu, allt är som bäst.
Efter avspark skruvas elektriciteten upp. Nu väntar bara den gamla damen på att få explodera. Några halvchanser, hyfsat spel och stabilt bakåt, även om jag inte riktigt kan se vad som händer vid Evertons målbur, då jag har en stolpe som skymmer sikten. Goodison är stolparnas paradis. Det finns nog ingen arena med så många restricted view-platser. Det är så pass många att man inte ens tar ett så mycket lägre pris för platsen. Det hör liksom till, nästan så man ska känna sig hedrad.
Pyspunka
Sedan händer det. Usel markering och traumatiska minnesbilder från de senaste årens koncentrationsmissar i försvaret. Luton leder helt plötsligt med 2-0. Visserligen reducerar Everton, men eftersom det är efter ett VAR-beslut, blir det liksom inte det jubel man önskat sig. Men i andra halvlek skulle forceringen komma. Jag pratade med flera och vi var säkra på att detta vänder vi. Men… icke, sa Nicke. En fullkomligt usel andra halvlek får Goodison Park att vissna av besvikelse, som att stítta och stirra på pyspunka i ett cykeldäck.
Tabelljumbon Luton tar sin första seger i Premier League med hjälp av två skott på mål, och den bjöd vi på. Det är ett Everton vi känner igen och en svår börda att omgång efter omgång bära för den gamla damen.
Det sista besöket skulle inte sluta så här. Men - å andra sidan - nu snackar vi Everton. Det skulle inte förvåna mig om den nya arenan blir så pass försenad att jag får en ny sista chans på Goodison. Det är lite så det är, det där med Everton Football Club, och jag älskar det.
