Inför: Everton v Leicester

Den finns där. Hela tiden inom räckhåll. Toppstriden. Men i match efter match misslyckas The Toffees med att ta steget upp. I årets jämna upplaga av Premier League tycks det aldrig ta slut med chanser, men har man inte spelat sina kort väl när jul och nyår är över vete tusan om det går.
 

Dagens Everton förbryllar. I vissa stunder är det nog det bästa Everton-laget jag sett sedan det gyllene 80-talets mitt och det finns till och med en Holy Trinity som i sina ljusa stunder är värd att jämföras med eleganterna från slutet av 60- och början av 70-talet. Howard Kendall, Alan Ball och Colin Harvey var treenigheten som spelade fotboll på en annan nivå än motståndet på den tiden och alla var mittfältare, men visst kan de där högre, ljuvliga och flytande nivåerna stundtals också nås av Gerard Deulofeu, Ross Barkley och Romelu Lukaku. Faktum är att man ibland nyper sig över vilken högstanivå de grabbarna har.

Men så har vi detta med lägstanivåerna... Plötsligt tappas dominansen och flytet, då det känns som om motståndarna ska göra mål i varje anfall. Dessutom all denna svaghet på fasta situationer! Orutin? Nonchalans?

John Stones liknar ibland en Franz Beckenbaer i den härliga framåtandan och självförtroendet Roberto Martinez vill att han ska lysa av. Funes Mori är också en mittback som hellre vågar än spelar säkert. Det är dock en inställning tillsammans med exempelvis Ross Barkleys oförmågor i försvarssspel, särskilt på fasta situationer, som kostar. Alltid något mål i baken, men då måste vi göra fler. Kanske sammanfattar det Martinez spelfilosofi ganska bra, men det duger inte med en av de mest intressanta och utvecklingsbara laguppställningarna i Premier League.? Everton ska ligga högre i tabellen, och det måste bli ett slut på alla oavgjorda matcher.

Leicester City är ett makalöst lag som har en nästan overklig säsong hittills. Mycket tillskrivs Jamie Vardy och Riyad Mahrez, och givetvis är det välförtjänt. De är nästan ostoppbara, vilket oroar rejält med tanke på Evertons koncentrationsbrister försvarsmässigt.

Men laget Leicester är också riktigt bra. Claudio Ranieri har tillfört trygghet, trivsel, rutin och taktisk smartness till ett lag som även under Nigel Pearson hade en oerhört hög arbetskapacitet och var svårslagna. Precis som det är med klassiska topplag. En sista pusselbit faller på plats och allt flyter. Två-tre briljanta spelare ser till att avgöra, medan laget som helhet trummar på och stöttar. Oavsett om det är Manchester City, Arsenal eller Leicester.

Mot Everton saknas viktiga mittfältskuggen Danny Drinkwater och rutinerade mittbacken Robert Huth. Drinkwater ersätts med erfarne Andy King, vars namn minner om en gammal Everton-legend som gick ur tiden för inte så länge sedan.
 

Everton kan ha saknade Phil Jagielka på bänken, men det är tveksamt, då han nog inte riktigt är redo för spel ännu. Han behövs för att stadga upp och minska koncentrationsmissarna. Steven Pienaar ska vara på väg tillbaka såväl som James McCarthy, tror dock inte de är redo ännu. Intressant också om Arouna Kone startar eller får börja på bänken då såväl Steven Naismith, Leon Osman och Kevin Mirallas är sugna på att visa vad de går för.