Inför Everton vs West Ham
Everton möter West Ham rätt ofta. Ibland med större hetta än vid andra tillfällen. Just nu befinner sig båda klubbarna i ett läge där de söker ny framgång. Everton ser lite mer stabila ut, medan West Ham känns som ett lagbygge som inte alls är i balans.
För oss som är uppväxta med engelsk fotboll så är detta ett möte mellan två klassiska klubbar, men innan vi går in på den aktuella matchen, låt mig få ta ett grepp om precis hur klassiska dessa klubbar är och vem av dem som är den mest klassiska. Inte minst för att det handlar om två klubbar som genom åren burit den engelska fotbollen. Två klassiker som är större än deras framgångar. Idag kan man på twitter stöta på en märklig debatt där vissa personer från båda lägren matchar Everton mot West Ham i ett envig om vilken av klubbarna som är störst. Och med störst menar man den klubb som står på tur att utmana de sex stora klubbarna av idag.
Stora klubbar då och nu
För mig och säkerligen många andra så är detta en mycket märklig diskussion. De som står på tur att ta sig in bland de sex behöver inte vara Everton eller West Ham, det kan lika gärna vara Wolverhampton Wanderers, då allt idag handlar om pengar och förmågan att hantera dessa långsiktigt. I grunden är det dock svårt att ta sig in bland de stora utan att någon gång tillhört sällskapet. Manchester City – vilka kan tyckas vara en uppstickare - är ändå en klassisk klubb rent historiskt, kanske inte med lika mycket pokaler som Everton, men ändå en klubb som förtjänar respekt. Wolves är också en av dem, då de kanske var bäst i världen på 50-talet. Everton tillhörde länge The Big Five på 80-talet och innan dess under 60-talet kallades man The Checkbook Millionaires och är den klubb som tog mest poäng av alla under decenniet.
Sakernas tillstånd förändras, men låt oss en gång för alla nu göra upp i denna fight mellan Everton och West Ham.
Storklubbskampen mellan Everton och West Ham
När det gäller pokaler så har West Ham inte särskilt mycket att komma med i jämförelse med the Toffees. Everton har nio ligatitlar, medan West Ham som bäst hamnat på tredje plats 1985/86, då Everton som regerande ligamästare slutade som en mycket besviken (och orättvis) tvåa. Å andra sidan har West Ham gjort sig kända för att vara ett bra cuplag. Fast även där blir det svårt att mäta sig med Everton som har fem FA-cuppokaler mot West Hams tre. I ligacupen har båda misslyckats genom åren, trots ett antal finaler. West Ham har i och för sig en cupvinnarcuptitel från 1965, men å andra sidan vann Everton samma cup helt överlägset 1985. West Ham har visserligen en final i samma cup 1976.
Everton är dessutom den klubb som har flest säsonger i den högsta divisionen av alla. Har aldrig åkt ur Premier League och var med och startade engelska ligan 1888, bara för att hamna utanför högsta nivån under fyra säsonger. Ett facit West Ham inte ens är i närheten av. Ja, eller ingen klubb kan matcha det.
Summa summarum går det inte att säga något annat än att Everton är den större av de två. Å andra sidan är det inget att skämmas över för West Hams del för det är få klubbar som kan mäta sig med Evertons historiska facit.
?Spelarna bakom Englands VM-pokal
Men det finns en gemensam sak som inte bara är vacker, utan även där West Ham nog har en viss fördel jämfört med Everton. Båda klubbarna var starkt delaktiga i att England vann sitt första och hittills enda VM i fotboll. I finalen leddes England av lagkaptenen och West Ham-spelaren Bobby Moore. Som vänsterback fanns den pålitlige Everton-spelaren Ray Wilson. På mittfältet fanns West Hams Martin Peters som också gjorde ett av de fyra engelska målen i finalen. Men där fanns även en ung och energisk kille från Blackpool som var i färd med att skriva på för Everton för att senare bli engelsk ligamästare för The Toffees. Hans namn var Alan Ball och blott nitton år gammal var han bäst på plan. Och så har vi Geoff Hurst som gjorde hattrick i finalen. En West Ham-spelare som skrivit in sig i historien som den ende som lyckats med tre mål i en VM-final.
Även om det är svårt att hävda något annat än att Everton är den större klubben av de två, så talar vi om två klassiker som bland annat sett till att England vann VM. West Ham fascinerar dessutom med alla fina fotbollsspelare som tagit sig fram i klubben från östra London. Vad sägs om Bobby Moore, Martin Peters, Geoff Peters, Trevor Brooking, Billy Bonds med flera.
Med den bakgrunden blir helgens match mellan Everton och West Ham betydligt mer intressant än en fight mellan två klubbar som försöker finna en väg fram i en Premier League-miljö där konkurrensen är stenhård.
Klubbar i känsligt läge
West Hams manager Manuel Pellegrini har inte alls fått någon som helst ordning på ett lagbygge som svajat betänkligt under senare år. Sam Allardyce är nog den senaste manager som lyckats få fram ett West Ham som var svårslaget. Å andra sidan var det Big Sams enda styrka och dessutom sabbade han så mycket annat i The Hammers som fram tills dess alltid ansetts som en klubb där lirare fostrades och där man alltid spelade underhållande fotboll. Big Sam är för övrigt den kanske mest hatade managern i Evertons historia. Möjligtvis i jämförelse med Mike Walker (manager under några olycksaliga månader 1994), men i hans fall handlade det om en kort period av underprestation. I Big sams fall handlar det om att han stod för allt som Everton-fansen tyckte illa om. Alltifrån attityd till syn på hur fotboll ska spelas.
För Evertons del handlar det därmed endast om seger, annars kommer olycksfåglarna att börja kraxa upp sig. Det som sett så bra ut hittills såg inte alls bra ut senast mot Huddersfield. Dessutom är truppen belastad med alldeles för många skador.
Evertons laguppställning
En spelare som kan få en nyckelroll i matchen är brasilianaren Bernard. Han har hittills matchats sparsamt på grund av en efterhängsen skada, men nu finns en möjlighet att kliva fram då Richarlison är avstängd, Theo Walcott sannolikt är skadad och det finns frågetecken även kring Dominic Calvert-Lewins möjlighet att spela. Även den unge Ademola Lookman kan få en unik möjlighet att kliva fram, då han nekats flytt till Leipzig och av Marco Silva ses som den fantastiska talang han är, men fortfarande med en bit kvar i sin utveckling.
Kurt Zoumas debut i Everton-tröjan var en succé och han tar garanterat en plats i förstauppställningen. Seamus Colemans skada lär ge den egna produkten Jonjoe Kenny en plats på högerbacken. Kenny är ett framtidslöfte med hyfsad erfarenhet av Premier League, men än så länge är han ingen Coleman. Kampen om vänsterbacksplatsen står mellan Leighton Baines och nyförvärvet Lucas Digne och det blir nog ett sent avgörande från Silvas sida. Kanske är det också dags för Cenk Tosun att göra sitt första mål i årets Premier League?
På skadefronten kan vi utesluta James McCarthy, Michael Keane, Phil Jagielka, Seamus Coleman samt Andre Gomes. Det är gränsfall avseende Dominic Calvert-Lewin, Theo Walcott och Idrissa Gana Gueye. Dessutom tveksamt om nyförvärvet Yerry Mina är redo för spel.
Men oavsett skadeläget så krävs en seger från Evertons sida. Inte minst för att Silva ska få arbetsro, men se upp för ett West Ham som inlett uselt och nu står inför en rad tuffa matcher. Det kan mycket väl hända att de därmed är extra laddade just inför denna match.
Everton (i en svårgissad uppställning):
Jordan Pickford – Jonjoe Kenny, Mason Holgate, Kurt Zouma, Lucas Digne – Morgan Schneiderlin, Tom Davies – Ademola Lookman, Gylfi Sigurdsson, Bernard – Cenk Tosun
Stora klubbar då och nu
För mig och säkerligen många andra så är detta en mycket märklig diskussion. De som står på tur att ta sig in bland de sex behöver inte vara Everton eller West Ham, det kan lika gärna vara Wolverhampton Wanderers, då allt idag handlar om pengar och förmågan att hantera dessa långsiktigt. I grunden är det dock svårt att ta sig in bland de stora utan att någon gång tillhört sällskapet. Manchester City – vilka kan tyckas vara en uppstickare - är ändå en klassisk klubb rent historiskt, kanske inte med lika mycket pokaler som Everton, men ändå en klubb som förtjänar respekt. Wolves är också en av dem, då de kanske var bäst i världen på 50-talet. Everton tillhörde länge The Big Five på 80-talet och innan dess under 60-talet kallades man The Checkbook Millionaires och är den klubb som tog mest poäng av alla under decenniet.
Sakernas tillstånd förändras, men låt oss en gång för alla nu göra upp i denna fight mellan Everton och West Ham.
Storklubbskampen mellan Everton och West Ham
När det gäller pokaler så har West Ham inte särskilt mycket att komma med i jämförelse med the Toffees. Everton har nio ligatitlar, medan West Ham som bäst hamnat på tredje plats 1985/86, då Everton som regerande ligamästare slutade som en mycket besviken (och orättvis) tvåa. Å andra sidan har West Ham gjort sig kända för att vara ett bra cuplag. Fast även där blir det svårt att mäta sig med Everton som har fem FA-cuppokaler mot West Hams tre. I ligacupen har båda misslyckats genom åren, trots ett antal finaler. West Ham har i och för sig en cupvinnarcuptitel från 1965, men å andra sidan vann Everton samma cup helt överlägset 1985. West Ham har visserligen en final i samma cup 1976.
Everton är dessutom den klubb som har flest säsonger i den högsta divisionen av alla. Har aldrig åkt ur Premier League och var med och startade engelska ligan 1888, bara för att hamna utanför högsta nivån under fyra säsonger. Ett facit West Ham inte ens är i närheten av. Ja, eller ingen klubb kan matcha det.
Summa summarum går det inte att säga något annat än att Everton är den större av de två. Å andra sidan är det inget att skämmas över för West Hams del för det är få klubbar som kan mäta sig med Evertons historiska facit.
?Spelarna bakom Englands VM-pokal
Men det finns en gemensam sak som inte bara är vacker, utan även där West Ham nog har en viss fördel jämfört med Everton. Båda klubbarna var starkt delaktiga i att England vann sitt första och hittills enda VM i fotboll. I finalen leddes England av lagkaptenen och West Ham-spelaren Bobby Moore. Som vänsterback fanns den pålitlige Everton-spelaren Ray Wilson. På mittfältet fanns West Hams Martin Peters som också gjorde ett av de fyra engelska målen i finalen. Men där fanns även en ung och energisk kille från Blackpool som var i färd med att skriva på för Everton för att senare bli engelsk ligamästare för The Toffees. Hans namn var Alan Ball och blott nitton år gammal var han bäst på plan. Och så har vi Geoff Hurst som gjorde hattrick i finalen. En West Ham-spelare som skrivit in sig i historien som den ende som lyckats med tre mål i en VM-final.
Även om det är svårt att hävda något annat än att Everton är den större klubben av de två, så talar vi om två klassiker som bland annat sett till att England vann VM. West Ham fascinerar dessutom med alla fina fotbollsspelare som tagit sig fram i klubben från östra London. Vad sägs om Bobby Moore, Martin Peters, Geoff Peters, Trevor Brooking, Billy Bonds med flera.
Med den bakgrunden blir helgens match mellan Everton och West Ham betydligt mer intressant än en fight mellan två klubbar som försöker finna en väg fram i en Premier League-miljö där konkurrensen är stenhård.
Klubbar i känsligt läge
West Hams manager Manuel Pellegrini har inte alls fått någon som helst ordning på ett lagbygge som svajat betänkligt under senare år. Sam Allardyce är nog den senaste manager som lyckats få fram ett West Ham som var svårslaget. Å andra sidan var det Big Sams enda styrka och dessutom sabbade han så mycket annat i The Hammers som fram tills dess alltid ansetts som en klubb där lirare fostrades och där man alltid spelade underhållande fotboll. Big Sam är för övrigt den kanske mest hatade managern i Evertons historia. Möjligtvis i jämförelse med Mike Walker (manager under några olycksaliga månader 1994), men i hans fall handlade det om en kort period av underprestation. I Big sams fall handlar det om att han stod för allt som Everton-fansen tyckte illa om. Alltifrån attityd till syn på hur fotboll ska spelas.
För Evertons del handlar det därmed endast om seger, annars kommer olycksfåglarna att börja kraxa upp sig. Det som sett så bra ut hittills såg inte alls bra ut senast mot Huddersfield. Dessutom är truppen belastad med alldeles för många skador.
Evertons laguppställning
En spelare som kan få en nyckelroll i matchen är brasilianaren Bernard. Han har hittills matchats sparsamt på grund av en efterhängsen skada, men nu finns en möjlighet att kliva fram då Richarlison är avstängd, Theo Walcott sannolikt är skadad och det finns frågetecken även kring Dominic Calvert-Lewins möjlighet att spela. Även den unge Ademola Lookman kan få en unik möjlighet att kliva fram, då han nekats flytt till Leipzig och av Marco Silva ses som den fantastiska talang han är, men fortfarande med en bit kvar i sin utveckling.
Kurt Zoumas debut i Everton-tröjan var en succé och han tar garanterat en plats i förstauppställningen. Seamus Colemans skada lär ge den egna produkten Jonjoe Kenny en plats på högerbacken. Kenny är ett framtidslöfte med hyfsad erfarenhet av Premier League, men än så länge är han ingen Coleman. Kampen om vänsterbacksplatsen står mellan Leighton Baines och nyförvärvet Lucas Digne och det blir nog ett sent avgörande från Silvas sida. Kanske är det också dags för Cenk Tosun att göra sitt första mål i årets Premier League?
På skadefronten kan vi utesluta James McCarthy, Michael Keane, Phil Jagielka, Seamus Coleman samt Andre Gomes. Det är gränsfall avseende Dominic Calvert-Lewin, Theo Walcott och Idrissa Gana Gueye. Dessutom tveksamt om nyförvärvet Yerry Mina är redo för spel.
Men oavsett skadeläget så krävs en seger från Evertons sida. Inte minst för att Silva ska få arbetsro, men se upp för ett West Ham som inlett uselt och nu står inför en rad tuffa matcher. Det kan mycket väl hända att de därmed är extra laddade just inför denna match.
Everton (i en svårgissad uppställning):
Jordan Pickford – Jonjoe Kenny, Mason Holgate, Kurt Zouma, Lucas Digne – Morgan Schneiderlin, Tom Davies – Ademola Lookman, Gylfi Sigurdsson, Bernard – Cenk Tosun
Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2018-09-15 23:30:00
