Inför: Oldham - Everton
FA-cupens femte omgång skiljer agnarna från vetet. En seger ger kvartsfinal och helt plötsligt börjar fjärilar i magen att veckla ut sig på ett alldeles underbart kittlande vis. FA-cupen är för många fans med några år på nacken den engelska fotbollens vackra fjäril, där den är som mest engelsk.
Huruvida något som har med den klassiska engelska fotbollen är vackert som en fjäril kan kanske debatteras, men allt ligger i betraktarens ögon och för oss som är uppväxta under 70- och 80-talets Tipsextra finns det något oemotståndligt vackert i tempot, kampen, nerven och symboliken i en FA-cupmatch. Spelarna andades ut den dimmiga kylan. Håret hängde, shortsen var leriga, tröjan på snedden av alla dragningar, benskydden (för de som hade) på sniskan av alla tacklingar och publiken reagerade på varenda domslut. Tacklingarna flög in så hårt att tovorna flög på ett ömsom lerigt, ömsom fruset underlag. Nästan så man kunde känna lukten av det misshandlade gräset genom tv-rutan.
Och på lördag möter Everton Oldham på bortaplan. En svår match, där vi dock kan räkna med ett mycket taggat Everton. För i likhet med fjolåret så kommer David Moyes att satsa på cupen för att få den där efterlängtade pokalen. Dessutom innebär en cupvinst spel i Europa, vilket är klubbens övergripande mål i år.
Mot Man U såg vi tydliga tecken på ett ganska slitet Everton som inte orkade ta tag i ett superdisciplinerat United i andra halvlek. All heder åt Fergusons mannar, men den normala forceringen som vi sett så många gånger i år mäktades inte med. David Moyes är också den manager som rullar runt sitt lag på minst antal spelare. Det har resulterat i något så ovanligt som att Phil Neville fick vila på bänken mot Aston Villa, för att kunna spela mot United. Visserligen är Neville till åren kommen, men den extremt seriöse och vältränade lagkaptenens trötthet säger det mest om hur några få spelare får slita mer än normalt för att Everton ska hålla sig kvar i toppen.
Det är lite som Slaget om Storbritannien under andra världskriget, då jaktpiloterna i sina Spitfires och Hawker Hurricanes räddade det engelska imperiet. Eller som dåvarande premiärministern Winston Churchill sa:
”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.”
Frågan är bara hur länge det räcker i Evertons fall. Inga nyförvärv i fönstret, förutom unge John Stones. Moyes är dessutom extremt ovillig att låta de yngre talangerna få speltid, såsom Shane Duffy och Ross Barkley.
Det finns en förhoppning om att vissa justeringar kan ske i förstaelvan. Bland annat så bör Nikica Jelavic få chansen från start denna gång. Tycker det finns lite mer energi i honom nu sedan han fått vila lite på bänken och nätat i senaste landskampen. Victor Anichebe, med sin stora och skadebenägna kropp, mår dessutom bra av att få vila.
Vore ju också lite kul om Ross Barkley (åter från lån till Leeds) eller kanske Shane Duffy fick chansen.
Tony Hibbert och Seamus Coleman kommer definitivt inte att vara spelklara till Oldham-matchen.
Oldham är ett klassiskt lag med intressanta Everton-kopplingar. Bland annat så var vår forne centertank och manager Joe Royle manager på Boundary Park i tolv. Även vår legendariske center från åttiotalet Graeme Sharp har varit spelare och manager i Oldham. Den senaste evertonian som dragit på sig en Oldham-tröja är Jose Baxter.
Onekligen befinner sig Evertons säsong i något som kan kallas för ett vägskäl. Seger mot Oldham och vi seglar mot en kvartsfinal, vilket kan ge ny energi. Förlust och vi måste knyta näven i fickan och kämpa för vår plats i toppen. Förvissade om att det inte blev någon pokal i år – heller.
Everton:
Howard – Neville, Jagielka, Distin, Baines – Mirallas, Osman, Gibson, Pienaar – Fellaini - Jelavic
