Inför "sexpoängsderbyt": Suarez överman
Luis Suarez är spelaren att frukta inför Merseyside derbyt på tisdag. Det är dessutom att uttrycka sig oerhört milt om man påstår att Suarez är impopulär bland Everton-fansen, och det är inte bara tack vare av en rad dumheter han sysslat med, utan också för att han är riktigt bra. Men det finns en spelare som är värre. Suarez överman. Som för alltid kommer vara Evertons store baneman – Ian Rush!
Jag ryser än idag då jag tänker på alla de mål han placerat i bakom Evertons målvakter, närmare bestämt 25 stycken. Ok, fem av dem var i Screen Sport Super Cup, en riktig Kalle Anka-cup som skapades för att de bästa engelska lagen skulle ha något att göra eftersom Liverpool-fansen sett till att bannlysa alla engelska lag från europacuperna efter vanvettet på Heysel 1985.
På Dixie Deans nivå
Men, även om det skulle vara 20 mål, så är det ändå ett mer än Evertons store centertank på tjugo- och trettiotalen Dixie Dean, som fick ihop 19 mål i derbymatcher. Visserligen fler i ligan än Rush, 18 mot 13 fullträffar, men på den tiden fanns ju bara ligan och FA-cupen. En bättre målskytt än Dixie Dean kommer nog världen aldrig att få skåda och hans 60 mål på en och samma säsong är oslagbart.
Det fråntar dock inte Ian Rushs prestationer i ett Liverpool FC som var det bästa som gick att uppbringa i Europa på 80-talet, men där Everton faktiskt lyckades att bli jämbördiga och ta sig förbi under några säsonger. Europas - kanske världens - bästa lag var belägna ett stenkast från varandra.
Liverpool av idag är inte alls lika fruktade som den tidens röda maskin, faktum är att jag fortfarande använder mig av deras mest framgångsrike manager Bob Paisley som den onde när jag hittar på sagor för barnen, och Ian Rush som hans hantlangare. Sannolikt är det nog jag själv som ryser mest.
Everton-supporter som ung
Det började dock så bra. Ian Rush föddes i Wales och fick snart Everton som sitt favoritlag. Karriären startade i Chester City. Bob Paisley betalade dem 1980 hela 300 000 pund för att få 18-åringen till Liverpool FC. Evertons legendariske manager Howard Kendall påstår i sin senaste biografi att Everton hade läge att få Rush, men dåvarande managern Gordon Lee föredrog skotten Graeme Sharp från Dumbarton, vilket i sig inte var ett dåligt val. Sharp skulle bli en av de främsta Evertonspelarna under lagets mest framgångsrika era på 80-talet.
Ganska så direkt började Ian Rush terrorisera sina forna favoriter. Gordon Lee fick sparken som Everton-manager och ersattes av förhållandevis ung Howard Kendall. Det skulle ta ett tag innan Kendall fick fason på Everton och tog laget till oanade höjder, men fram till att det började gå åt rätt håll i och med FA-cupsegern 1984, så var det Liverpool FC som dominerade.
Förnedringen på Goodison Park
I november 1982 anlände Liverpool FC till Goodison. Det var Bob Paisleys sista säsong som manager och den röda maskinen var bättre än någonsin, medan Howard Kendall fortfarande sökte efter rätt recept för sitt Everton, och just denna dag skulle han nog göra sitt allra största misstag.
För att stärka försvaret hade han köpt Glenn Keeley (fanns inga transferfönster på den tiden) från divison 2-laget (motsvarigheten till dagens Championship) Blackburn Rovers. Kendall hade tidigare varit manager för Blackburn och Keeley, vilket nog var anledningen till att han direkt skickade in Roversspelaren i mittförsvaret för att ta hand om Ian Rush i ett derby på Goodison inför dryga 50 000 åskådare. Keeley hängde inte alls med och blev utvisad redan i första halvlek, medan Liverpool och Ian Rush surfade på en makalös våg av självförtroende.
Rushy gjorde fyra mål och Mark Lawrenson ett i den största förnedringen i modern tid för Everton FC. Keeley skulle aldrig mer spela för Everton och i målet den dagen fick den då unge men blivande målvaktslegenden Neville Southall en läxa för livet.
Kollegor och konkurrenter
Rush och Southall kamperade sedan ihop i Wales landslag. Southall gjorde 92 landskamper för Wales och är också den som gjort flest Merseysidederbyn genom tiderna, 41 stycken, tätt följd av en viss Ian Rush på 36 stycken derbyn och 73 landskamper för Wales.
Dueller dem emellan var många genom åren. Southall var under en period kanske världens främste målvakt och blev Footballer of the Year 1985, dessutom specialist på en-mot-en-situationer med frispelade forwards. Howard Kendall med flera kan dock intyga att just Ian Rush var svår att rå på.
En riktig fox in the box som dessutom verkade helt fri från nervositet i frilägen. En expert på att helt plötsligt finna en liten yta där han var helt fri. Han påminde en del om Gary Lineker som blev skyttekung under sitt år i Everton 1985-86. Skillnaden var bara att Rush jobbade hårt för laget och deltog i det defensiva presspelet, vilket Lineker knappt visste vad det var.
Neville Southall har beskrivit sin landslagskompis betydelse för Wales, då allt oftast handlade om försvar. De kanske hade 4-5 spelare av hög kvalitet, medan resten var mediokra fotbollsarbetare. Men Rush fanns alltid däruppe och fick man bara fram bollen så kunde han göra något av den.
Mounfields läxa
Samtidigt visste Southall mycket väl vilka tricks hans walesiska kamrat använde sig av. Ödmjuk och trevlig lyckades Rush ofta få motståndarna ur fattningen. Graeme Sharp beskrev hur Evertons dåvarande mittback Derek Mountfield fick sig en läxa som han inte skulle glömma.
Bollen var nere i Liverpools straffområde, vilket gav Rush möjlighet att inleda en liten konversation med Mountfield och berättade om sina nya skor där skosnörena bökade så att knutarna släppte. Sedan böjde han sig ned och börja fippla med skorna. Mountfield följde allt med intresse och såg lite sent att bollen var på väg upp emot Evertons planhalva. Rush var inte kvar. Istället hade han kvickt släppt skosnöret och befann sig helt fri medan – som Sharp beskriver det – Mountfield fortfarande småpratade om vikten av bra skosnören.
Även Howard Kendall har beskrivit hur Rush titt som tätt bara dök upp på fel ställe och satte bollen i nät, ofta bakom en förbannad Southall som en gång skrek till vänsterbacken John Bailey: ”Vart kom Rushy ifrån!”. Bailey hade helt missat markeringen, men det han saknade i fotbollskvaliteter jämnade Bails ut med kvickheter, så han svarade: ”Jag tror det är från Chester.”
Rush enkla och trevliga sätt gjorde honom också till den dåvarande Wales-managern Mike Englands favorit. Southall berättar hur de alltid skickade fram Rush om de ville få ett jakande svar. Om Southall föreslog något blev det oftast ”fuck off”, men om Rushy sa samma sak, så kunde England svara: ”Vilken bra idé!”
Den största besvikelsen
Den största besvikelsen tillfogade dock Ian Rush Howard Kendall, Neville Southall, Graeme Sharp, mig själv och alla då levande Everton-fans i FA-cupfinalen 1986.
Everton hade vunnit ligan 1984-85, men förlorat FA-cupfinalen mot Man U. Året därpå hade Everton skyttekungen Gary Lineker i sina led som också gjorde 2-0 i segern i ligaderbyt på Anfield. Everton och Liverpool hade startat säsongen lite sisådär, men båda spurtade föredömligt i ligan. Tyvärr var Liverpools spurt om möjligt ännu vassare än Evertons och Anfieldklubben slutade säsongen med två poäng tillgodo på Everton som förlorat tack vare bristande koncentration i en match några omgångar tidigare.
Lineker blev dock skyttekung och båda lagen skulle göra upp om FA-cupbucklan på Wembley. Det var Evertons tredje raka FA-cupfinal.
Allt gick programenligt och Everton tog ledningen genom Lineker i en första halvlek som dominerades av The Toffees. Everton borde nog haft ytterligare ett mål, men 1-0 kändes säkert som Fort Knox. Trots det var jag ändå ett nervvrak framför tv:n vid det laget, blott sexton år gammal. Men även Evertonspelarna själva kände att detta tar vi. Ja, så gick det som det gick. Ian Rush tog över föreställningen och gjorde två mål i en märklig scenförändring. Matchen slutade 3-1 och Liverpool FC hade tagit The Double. Everton FC inget.
Har än idag svårt att vilja förstå att Liverpool vände matchen…
Everton återtog visserligen ligatiteln året efter, men Rush skulle sänka Everton även i FA-cupfinalen 1989, då han kom in som avbytare och gjorde två mål i en match som Liverpool vann med 3-2. Besvikelsen var då inte lika stor eftersom matchen omgavs av det hemska efterspelet efter Hillsborough. Det var en helt annorlunda final.
Värvningsförsök
Faktum är att Howard Kendall kom tillbaka som manager i Everton i början av 90-talet och berättade att han tillsammans med säkerligen sex andra Evertonians i en hotellobby över några drinkar var nära att övertala Rush att ta sitt pick och pack och promenera över Stanley Park till Goodison. Men det blev inget.
När nervositeten stiger inför den viktiga ”sexpoängaren” på tisdag och rädslan över att Suarez ska hitta på något, så kan man alltid trösta sig med att värre än Ian Rush – det blir det aldrig mer! Och han var ändå Evertonian i grund och botten.
