Järnladyn vs Järnhanden
Barnen pratar om Gladiatorerna, vilket stör mig något då jag försöker koncentrera mig på en bok om Margaret Thatcher. Vår minsta tjatar om vilka som är bäst. Hon framhåller främst någon som alltid bärs in av manliga Gladiatorer och sedan krossar motståndet.
Puma, Lynx, Hyper, Amazon och allt vad de heter skulle nog få det svårt mot Järnladyn som vunnit ett krig (visserligen bara angående Falklandsöarna), krossat en fackföreningsrörelse och åt ministrar till både lunch och frukost.
Jag ler mot barnen och deras ungdomliga naivitet.
Sedan tänker jag på Everton. Som vanligt.
Oavsett politisk åskådning och vilka känslor man hyser för Margaret Thatcher så drabbas staden Liverpool hårt av hennes politik på 80-talet. Nedläggningar och arbetslöshet. Dessutom fick stora bostadsområden förfalla, tack vare utförsäljningen av kommunala bostäder. Hårdrar man det hela så är det först i samband med kulturhuvudstadsåret 2008 som Liverpool åter fått möjlighet att blomma som stad.
Något raserades. Något som tog en evinnerlig tid att åter väcka liv i.
På samma sätt som Evertons ledning raserade sin klubbs finanser i början på 90-talet, där den synnerligen impopuläre ägaren Pete Johnson blev en historisk parentes i tid, men i konsekvenser en epok. Everton gick från att vara storklubb till en fattig klubb. Långt ifrån The Checkbook Millionaires som var deras smekman under sextiotalet och dåvarande ägaren John Moores storhetstid. Långt ifrån den tid då man var med och drev frågan om ett Premier League för de stora och rika under åttiotalet.
Everton har ännu inte tagit sig upp ur denna finansiella skyttegrav, där leran är förrädisk i det ständiga regnandet. Och sticker man upp huvudet så finns där krypskyttar. Överallt.
Men någonstans i skiten och leran så har något annat byggts upp. En stolthet som handlar om arbetsmoral, sammanhållning och en förmåga att lyfta spelare till något mer än vad de egentligen är. En metod att överprestera. År efter år. David Moyes metod. Visserligen ifrågasatt, då Everton inte vinner några pokaler, men ligaplaceringarna är imponerande.
Tveksamheten kring David Moyes framtid känns därmed oroande. Signalen när han vägrar skriva kontrakt är otäck, och något han själv aldrig skulle acceptera från en spelare. Det ligger sannolikt ett krav gentemot styrelsen. Det stavas nog resurser, vilket också får det att kännas som en omöjlighet. Evertons ordförande Bill Kenwright har nu försökt sälja klubben så länge som man orkar minnas, men det är stört omöjligt.
Det finansiella raset. Kravlandet i skyttegraven. Det kan man leva med, men vad händer om Moyes lämnar? Han som tagit stoltheten tillbaka till Goodison. Han som sett till att bygga upp vår ungdomsverksamhet och kan förvandla medelmåttor till strålande Premier Leaguespelare. Han som kan koka soppa på en spik. Han som styr med järnhand. Evertons egen järnhand.
Raserar vi då all stolthet som byggts upp under dessa år? Eller kan vi kanske till och med få en nystart? Men vågar vi chansa?
Raserad ekonomi och stolthet, då kan vi säga god natt.
Det är det jag tänker på när jag läser om Thatcher och inser att Gladiatorerna inte har en chans i en envig. Kanske skulle David Moyes ha en sportsmössa? Järnladyn mot Järnhanden.
