Kämpen, skojaren och kulturbäraren
Varje klubb har under perioder kulturbärare som verkar som ett kitt mellan allt och alla. Inte bara på planen, utan också på träningsanläggningen. Och inte bara med spelare och ledare, utan med alla. Kulturbärare som lever sin klubb. Leon Osman var en sådan under sin långa karriär i Everton.
November 2012. Evertons engelske landslagsman Phil Jagielka värmer upp tillsammans med mittfältaren Leon Osman.
“Vad ska du göra under landslagsuppehållet?”, undrar Jags.
Osman svarar att han hoppas kanske få lite ledigt, då det - som vanligt - inte är så många kvar på träningsanläggningen Finch Farm. Det är mest Osman, högerbacken Tony Hibbert och några till.
Plötsligt ropar managern David Moyes till sig hela gruppen. Osmans första tanke är att nu får vi ledigt.
“Grabbar, jag har några goda nyheter”, säger Moyes samtidigt som han tar en lång konstpaus för att hålla dem på halster. Brister sedan ut i ett stort leende och fortsätter:
“Ossie har kallats in till Englands landslagstrupp.”
Osman börjar irra med blicken. Är det Jags som ligger bakom detta? Utbrister:
“Vad? Det måste vara ett skämt!”
Men det är inget skämt och Moyes konstaterar att ingen har förtjänat detta mer än Osman. Jubel uppstår och hela gruppen kastar sig över en förvirrad, men nybliven landslagsman.
Den 31-årige Leon Osman är för första gången med i en engelsk A-landslagstrupp. En dröm han alltid haft och som han aldrig trodde skulle gå i uppfyllelse.
Lång väg till A-laget
Leon Osman föddes 1981. Han gjorde fem landskamper för England U16 och vann FA Youth cup med Everton 1998. Finalen avgjordes över två matcher och Ossie skadade sig i den första och finns därmed inte med på lagfotot då de lyfter bucklan efter det andra mötet. Lite typiskt för Osman.
Många minns honom som en av de där lovande spelarna som alltid fanns i ungdomslaget och sedan B-laget, men det tycktes också alltid finnas andra spelare som seglade förbi honom för att ta en plats i A-laget. Svåra skador hindrade honom, men sannolikt också managers och tränare. Men han nötte på.
Först hösten 2004 blev Osman en A-lagsspelare att räkna med i David Moyes ekonomibygge. Fram till dess hade det endast blivit sex ligamatcher och - faktiskt - ett mål. Killen var då i 23-årsåldern och hade sett otaliga yngre förmågor både debuterat och gått vidare. I den åldern brukar de flesta vara uträknade och har gått vidare till andra klubbar. Men Ossie kämpade på i den klubb som fostrat honom.
Aldrig given, men kunde dominera
Även om han från och med nu var en etablerad Premier League-spelare, skulle saker och ting inte gå av sig självt. Det gjorde det i och för sig aldrig för Ossie. Plötsligt fick han speltid, då någon var skadad, bara för att förpassas till bänken när någon ny och mer berömd spelare skulle få sin plats. Så var det nästan alltid.
Den stora grejen med Leon Osman var dock att man kunde lita på honom. Han hade en unik förmåga att kliva in och göra jobbet. Och då handlade det inte bara om att ha rätt inställning och ge allt. Den hade han visserligen, tillsammans med en vinnarinstinkt utöver det det vanliga, men det som imponerade på riktigt var att han kunde gå in och dominera samt styra upp spelet på mittenmittfält i världens tuffaste liga, såsom han aldrig gjort något annat. Eller så drog han sitt strå till stacken från en kantposition. Hans skott var nästan som en ärtbössa, ändå är han den spelare i Everton som under Premier League-eran gjort flest mål i öppet spel utanför straffområdet. Ossie var begåvad med fantastiska fötter, såväl som spelsinne och arbetsetik. Han gjorde hela 433 matcher och 57 mål i en karriär som sträckte sig fram till 2016.
Störst betydelse utanför planen
Men kanske var det ändå utanför planen som Osman var som allra viktigast. Killen som alltid hade glimten i ögat och snackade något rastlöst med allt och alla.
Evertons dåvarande massör Jimmy Comey hade på en resa till Österrike tilldelats samma rum som en annan massör och en ung materialare, vilka båda var med på sin första resa med laget. Comey hade endast ett råd att ge dem:
“Vad ni än gör, öppna aldrig dörren om Osman och Hibbert knackar på!”
Tony Hibbert hade också fostrats i Evertons akademi och blivit en del av klubbens DNA. Ossie och Hibbo var som ler och långhalm. Varje gång det var något djävulskap på gång, visste man att vilka två som låg bakom, där Ossie alltid var den drivande hjärnan. En lirare med ögon som sprudlade av det där sökandet efter att hela tiden hitta på något.
När Osman och Hibbert var skadade förstod alla att saker skulle hända. De skulle bli uttråkade och ställa till elände. Som när Evertons legendariske materialförvaltare Jimmy Martin kom tillbaka efter en hjärtinfarkt och de hällde kallt vatten över honom, varpå klubbens doktor blev topp tunnor rasande, då det ju kunde vara livsfarligt för någon som precis haft en infarkt. Det hela resulterade i att doktorn själv fick en hink över sig. Ossie skickade dessutom ett meddelande från Martins mobiltelefon till Evertons före detta manager Walter Smith - en oerhört respektingivande legendar inom brittisk fotboll - med budskapet att Martin inte bara saknade och utan faktiskt älskade honom.
Det är bara exempel på vad som hela tiden pågick. Leon Osman var the ringleader när det handlade om klassisk banter i Everton. Men han var ingen mobbare. Comey och Martin var istället nära vänner till Ossie. Han umgicks med alla och beskrivs som en spelare som hellre bjöd in planskötaren än någon stor fotbollsstjärna till ett party. Jimmy Martin är för övrigt en legendar inom Everton, känd för sin rappa käft. Långt större stjärna i klubben än de flesta dyrköpta spelare.
Inga pokaler men en taskig mustasch vid fel tillfälle
Det blev inga stora pokaler på seniornivå. Närmast var en FA-cupfinal. Dessutom många skador på vägen.
Den allra största höjdpunkten blev nog debuten i A-landslaget som 31-åring. En träningslandskamp mot Sverige som mer gått till historien tack vare Zlatan Ibrahimovics makalösa konstmål. Men efteråt fick Ossie beröm av dåvarande förbundskaptenen Roy Hodgson. Han hade gjort bra ifrån sig. Det blev ytterligare en landskamp och fler kallelser till landslagstruppen. Det slutade dock med att Osman blev skadad och när han kom tillbaka, hade tåget gått. Men drömmen gick i uppfyllelse. Efter alla år av slit. Det enda han ångrade var mustaschen han försökte odla i ett välgörenhetssyfte. Osman är en av dem som inte har förutsättningar för en mäktig mustasch. Det syntes. Det, och att han bar Englands tröja. Den stoltaste stunden i hans liv.
TV: Höjdpunkter från Osmans karriär i Everton
