Krönika: ÄNTLIGEN!
I nästan tre år har Roberto Martinez styrt skutan på Goodison Park. När spanjoren idag fick foten av klubben är det dels med glädje men också med en stor skopa av lättnad som vederbörande tar in beskedet. Äntligen!
Snart tre år har gått sedan Roberto Martinez lämnade Wigan Athletic till förmån för Everton. Bill Kenwright log ikapp med solen på Goodison Park när han inför ett stort mediauppbåd presenterade "the chosen one" som skulle ta över efter David Moyes enormt uppskattade arbete. Jag får fortfarande kalla kårar från den dagen.
Wigan och Martinez var känt för något HELT annat än det Everton då stod för. Det var bara en tidsfråga innan kulturkrocken skulle komma, den kom till slut och den har slutat i nästan total katastrof.
Vad jag förutspådde finns att läsa här: http://www.svenskafans.com/england/kronika-de-spanska-vindarna-ar-inte-positiva-490301.aspx
Säsongen 2013/2014 (Martinez första säsong) var helt OK då man slog poängrekord i ligan och presterade bra fotboll i 75 % av säsongen. Dippen kom i säsongens slutskede när man tappade poäng mot enklare lag och man placerade sig till slut som 5a. Den tidigare tränaren David Moyes (då i Man Utd) fick se sig besegrat av Everton båda gångerna under säsongen men frågan var bara när - (inte om) Martinez filosofi skulle ta överhanden och när vi skulle få se ett "Wigan light".
Tecken på det kom redan i slutet av debutåret men uppenbarades sig framförallt under säsongen 2014/2015 och 2015/2016. Martinez Everton vann 21 matcher under debutsäsongen. Under de två nästkommande har man hittills lyckats vinna 22 matcher. Ni hör själva. Everton "have become soft" hördes oftare och oftare även om det i Europa League svarades för bra insatser (man nådde kvartsfinal) började man sladda i ligan och fansens frustration gjorde sig allt mer lyhörd. Spelet var långsamt, utan kraft och man släppte till mer och mer mål efter bedrövliga försvarsinsatser. Wiganspelet var allt mer förekommande och det var även detta som vederbörande fruktade och misstänkte skulle komma. Martinez var raka motsatsen till sin företrädare Moyes och Goodison Park var inte längre den heta borg man tidigare dragit fördel av. Man slutade på undre halvan efter att ha spelat usel fotboll och nu började missnöjet gny.
Denna säsong har relationen till fansen blivit allt mer frostig. Olika typer av märkliga uttalanden, begravningsstämning på Goodison Park, bortkastade ledningar, konstiga byten och ett katastrofalt hemmafacit har lett till närmast apatiska supportrar. Man blev förödmjukat i derbyt på Anfield och har inte nått upp i nivå alls jämfört med vad man kan kräva av de spelare Martinez köpt till klubben.
Det som tidigare var signumet för Everton - hjärta, stolthet och krigarinställning - har försvunnit helt. Detta är givetvis en ledarfråga och när det idag förkunnades att Martinez lämnar Everton är det många blå supportrar som firar som att vi nästan vunnit en titel. Bara det säger om hur långt spanjoren tagit oss i fel riktning. Det har varit katastrofalt dåligt bortsett från cupspelet som ändå måste klassas som godkänt.
Med en ny investerare i klubben (Moshiri) finns det nu hopp om någon typ av upprättelse. Bill Kenwright ska och måste ta sitt ansvar över denna felrekrytering som gjorts och erkänna sitt misstag. Martinez har varit den flopp jag trodde från början och jag kräver att klubben lär av sitt misstag. Som det är just nu är vi så "soft" vi kan bli och det smärtar något oerhört för ett blå hjärta.
Vem tar nu över Everton? Det är mer oklart men en sak är säker: Martinez extrema förfall måste byggas upp av någon mer kunnig. Dessa tre år går inte att få tillbaka och mannen som får chansen att bygga upp Everton på nytt kommer inte göra detta på en kafferast. Martinez må vara en trevlig människa men som fotbollstränare vill jag inte se honom på Goodison Park igen.
Låt oss nu dock glädjas åt att Martinez inte längre är tränare för Everton. Må den som tar över rodret ha en bättre filosofi, en nykter syn på spelet fotboll och framförallt - få tillbaka glöden och glädjen hos de blå i Merseyside. AMEN.
