Ledarskapet som föll samman
Idag är Everton en misskött klubb. Ägaren Farad Moshiri styr en skuta utan riktning och tar sig rätten att göra snabba och korttänkta vändningar, vilket snarare handlar om usel impulskontroll än ett professionellt ledarskap.
Och med sig på skutan finns fortfarande hans styrman Bill Kenwright vars kärlek till Everton resulterar i desperata försök att göra allt för att hålla sig kvar, trots att han varje dag blir allt mer hatad av de fans som han alltid sett som sina likar. Det är kaos. Faktum är att det råder ett löjets skimmer över Everton numera, och då talar vi ändå om en av de klubbar som tidigt fokuserade på att driva en hållbar affärsverksamhet för klubbens bästa.
Standarden sattes på 1960-talet
Sir John Moores byggde Littlewoods som under en period var ett av Europas största företag, men han byggde även upp sitt älskade Everton enligt samma principer. Strikt affärsmässigt, med oerhört höga krav på prestation. Han är ökänd för att ha sparkat managern Johnny Carey under en taxiresa i London 1961, bara för att Carey inte levererade titlar och ansågs nog som lite för mjuk i sin ledarstil.
Istället tillsattes Sheffield Wednesdays succémanager Harry Catterick, något som skulle innebära titlar och ett 1960-tal där Everton alltid fanns med i toppen. Dessutom med en mycket välfylld kassakista. Everton kallades för The Checkbook Millionaires och Goodison Park utvecklades till den kanske främsta arenan i landet. Cattericks träningsanläggning Bellefield var vid den tiden toppmodern och lite av hans eget furstendöme.
Catterick var inte någon populär person. Trist utåt, hatade press och uppmärksamhet och spelarna var livrädda för hans management by fear. Men han var en mästare på att balansera sina lag, det vill säga ha en stark förstaelva där alla kompletterade varandra och utöver det allroundspelare som kunde gå in och göra ett jobb oavsett position. Sir John Moores såg till att Catterick hade direktörer från hans Littlewoods som bistod med att se till att búdget hölls och att man frigjorde pengar när det var motiverat. Catterick fick bestämma det mesta, men aldrig ta självsvåldiga beslut om pengar.
Tydligt ledarskap
På den vägen bar det sedan vidare för Everton. När Howard Kendall tog över som manager 1981, var det en gammal dröm att få återvända till den klubb han vunnit ligan med under Catterick. Visserligen var Kendall inte så förtjust i Catterick, men just idén om att balansera laget tog han med sig.
Sir Philip Carter var på den tiden VD för Littlewoods och ordförande i Everton. Han tillsatte en av sina toppchefer - Jim Greenwood - som direktör i The Toffees. Kendall var därmed bunden att på samma sätt som Catterick gjort med Carter stämma av med Greenwood. Budget och ekonomiska målsättningar sattes av styrelsen sedan var det upp till Kendall att i samarbete med Greenwood lösa uppgifter inom dessa ramar. Kraven var höga. Kendall deklarerade att Everton skulle bli bättre än Liverpool, vilket då innebar bäst i Europa, om inte världen.
Ekonomiska ramar
De ekonomiska målen kunde exempelvis vara ett publiksnitt på 18000 vars intäkter skulle täcka fasta kostnader som spelarnas löner. Intäkter utöver vid ett högre publiksnitt tillföll Kendall att spendera på spelarköp. Utöver det tillföll alla intäkter som kom in efter den tredje omgången av FA-cupen också managern för att förstärka laget. Kendall har i efterhand erkänt att det var ett tryggt och riktigt bra sätt att jobba på. Framgång gav mer utrymme för spelarköp samtidigt som han visste att klubben vilade på en solid grund.
Förfallet
Runt om i fotbolls-England har det alltid funnits klubbar som styrts av märkliga - men också charmiga - ägare utan någon som helst riktning men med hög svansföring och massor av idéer. Everton har dock nästan aldrig varit en av dessa klubbar. Åtminstone inte fram tills affärsmannen Pete Johnson köpte klubben på 1990-talet. Han blev mäkta impopulär och till slut i sin tur utköpt av den evige Everton-supportern Bill Kenwright, som i sin tur backades av ett konsortium som därefter hela tiden haft lite för lite pengar och klubben har tvingats leva ur hand i mun. Ofta med stora skulder på banken, vilket krävt mycket av Kenwrights charm och förhandlingsförmåga i syfte att klubben ska leva vidare. Sedan anlände Farad Moshiri och plötsligt fanns där mer pengar än någonsin, och det spenderades. Ursinnigt. Allt har dock hamnat i sjön, då Moshiri med sin kompanjon Kenwright leder klubben på samma sätt som stora, stabila Everton en gång i tiden såg ned på. Impulskontrollen är borta och därmed även professionaliteten, vilket resulterat i den sörja klubben idag befinner sig i.
Everton säkrar kontraktet i sista stund
