Martinez, jag ber dig...
En skottglad skotte, en Stones som liknade mer ett berg i mittförsvaret och en så underbart härlig offensiv. Det fanns mycket positivt att ta med sig som Evertonian efter lördagens drabbning med Chelsea.
Det finns super-subs och sedan självklart en superlativ version inom samma kategori, vilken skulle kunna anses innehålla de mest superba superbra super-subs världen någonsin skådat. I alla fall under den kommande veckan kan Steven Naismith utan tvekan anse sig tillhöra den senare gruppen. Visst fick han mer speltid än de flesta avbytare när de kommer in, men när han med sådan intensitet trycker in den första med skallen, den andra med vänstern och den tredje med högern, kan man inte annat än bocka och buga.
Det var en match där Evertons defensiv var i stort sätt felfria rakt igenom. De lättade på garden vid ett tillfälle då Matic fick spatsera fram utan press, vilket gav Chelsea en smått onödig livlina. När slutsignalen dock ljöd gjorde det inte så mycket. Everton hade än en gång visat att Goodison Park inte är den lättaste platsen att besöka om man vill ta med sig några poäng till hemresan. Speciellt inte när en viss Steven Naismith fått chansen att visa att han nog borde tillhöra startelvan trots allt. Han har alltid varit löpvillig men i lördags fullständigt slet han sönder Chelseaförsvaret på egen hand. Tre fantastiska mål och tre pinnar till hemmet.
Det var ett Chelsea som vi på pappret till större delen kände igen ifrån förra säsongen, men på planen saknades den där riktiga spetsen framåt. Visst skapade de chanser men ofta ledde mycket bollinnehav till ingenting. Lite så vi ofta såg Everton för ett år sedan. Det var dock i defensiven de största problemen verkade att finnas. I och med att Naismith kom in, blev det en helt annan rörlighet i djupled. Hur många gånger såg vi honom inte komma och ta emot boll, släppa på fri spelare, för att sedan ta ny position. Chelseaförsvaret fick riktiga problem att hålla reda på Evertons offensiva del. Everton var riktigt bra samtidigt som Chelsea spelade som ett lag i obalans, utan riktig harmoni och tro på vad de gjorde så bra förra året.
Det som förutom den fantastiska defensiven gav Everton fördel var än en gång denna smått ovanliga uppställning, vilken vi nu har börjat att vänja oss vid. Jag har haft svårt att se Cleverly i denna nästan framskjutna vänsterforwardsposition han har tilldelats, även om han har gjort det bra. Jag förstod inte heller alls uttagningen av Besic. Möjligtvis hade han gjort det helt godkänt om han hade fått en ärlig chans, och inte behövt lämna planen på ett så tråkigt sett. Däremot kändes det så naturligt att spela Naismith i denna position. Jag vet inte vad Martinez tanke har varit med den nuvarande uppställingen, men som jag nämnt tidigare i år så har den frambringat så mycket positivt. Vad vi såg i Chelseamatchen var ett motståndarförsvar som helt plötsligt hade att göra med tre forwards, som gärna skiftade position. Lägg därtill en Barkley, som oftast inte låg långt bakom, och vi fick ett Everton som framåt hade mer rörlighet än jag sett på länge. Med Kone, Naismith och Lukaku framåt, kommer vi allt oftare få se hur de gärna söker sig inåt i banan. VI har tidigare sett hur det har gett Lukaku understöd och Barkley chans att komma mer rättvänd. Jag ber dig Martinez, ge den här uppställningen ytterligare chanser. Kan vi bara hålla koll på motståndarnas kantspel, tror jag att vi kanske kan få uppleva något alldeles spektakulärt denna säsong.
