Matchen som skakade Big Dunc och Everton
En måndag i november 1998 tog Everton emot Newcastle på Goodison Park. I halvtid började plötsligt ett rykte cirkulera att Duncan Ferguson gjort det otänkbara, skrivit på för en annan klubb, och den klubben var Newcastle och det var sant.
Lika få som trodde att övergången skulle ske på det sätt som skedde, lika få förstod nog att det var en vattendelare i Evertons historia.
Den dåvarande ordföranden Pete Johnson hade gjort sig mäkta impopulär bland fansen, vars vanligaste sång på den tiden var: ”We want Johnson out”. Johnson var en entreprenör med förflutet som säsongskortsinnehavare på Anfield. Han tog över ett Everton vars tidigare storägare – familjen Moores – inte längre kunde ösa pengar över klubben som under dess nestor Sir John Moores. Och från dag ett gick det utför under Johnsons era. En del menar nog att han förstörde klubben finansiellt och att självbilden fick sig en ödesmättad törn som man än idag kämpar med.
Det var en katastrof, helt enkelt.
Under 1998 hade Johnson sparkat Howard Kendall och installerat ”vinstmaskinen” från Glasgow Rangers - Walter Smith. Men det gick fortfarande tungt och rykten om att Johnson nu behövde sälja för att få in pengar cirkulerade fritt. Det nämndes till och med att Duncan Ferguson kunde vara på väg, då han var den mest värdefulla tillgången i laget.
Smith ville givetvis inte sälja Ferguson och hade, enligt honom själv, fått besked av Johnson att Big Dunc inte skulle gå någonstans.
Duncan själv hade ju tatuerat in klubbmärket på axeln och ville definitivt inte lämna.
Så kom den ödesdigra matchen i november.
Ferguson var avstängd och kunde inte vara med. I styrelserummet på Goodison pågick dock aktivitet mellan Johnson och Newcastle. Walter Smith visste ingenting. I halvtid började ryktet gå att Ferguson var såld, men Smith visste fortfarande ingenting, utan koncentrerade sig på matchen.
När slutsignalen gick och Everton stod som segrare, var Big Dunc en Newcastle-spelare. Det visste nu de flesta på arenan, utom då Walter Smith som dock blev förvånad över reporterns fråga i intervjun efter matchen. Därefter hastade Smith iväg för att möta upp sin fru i styrelserummet. I samband med detta stötte han på Duncan i trapporna. Smith sa:
”Du kommer att få kämpa för att komma tillbaka i förstaelvan efter denna insats.”
Ferguson såg förvånad ut och svarade, enligt Smith:
”Ja, det kommer jag, för du har just sålt mig.”
Smith utelämnade två eller tre svordomar som Big Dunc ska ha kryddat meningen med. Bakom Smith stod nu hans fru, den assisterande tränaren Archie Knox med fru, och alla tre visste.
En konfrontation skedde samma kväll mellan Walter Smith och Pete Johnson, där den senare försökte hävda att Smith mycket väl visste vad som var på gång. Ord stod mot ord och lagets store symbol var såld mot sin vilja till det då mycket höga priset av 8 miljoner pund.
Big Dunc skrev sedan ett två sidor långt brev till fansen och vistelsen i Newcastle blev fylld av skador och han återvände år 2000 till mindre än hälften av priset som Newcastle gav för honom.
Dessutom blev försäljningen början till slutet för Pete Johnson. Det var droppen. Bill Kenwright fick ihop sitt konsortium och kunde köpa ut han som skapat så mycket oreda.
Det var en klubb i ekonomiskt fritt fall, vilket vi fortfarande idag ser effekterna av. Men det blev en viktig vattendelare för att klubben skulle börja röra sig i rätt riktning igen. Och mitt i allt detta fanns en viss Duncan Ferguson.
