Mentalt plågsam match väntar på Emirates
Det blev ingen resa till Wembley för Everton i år. En mental kollaps hemma mot Wigan satte p för den fest vi alla önskade oss. Istället ser vi med bävan framemot kvällens drabbning mot Arsenal. Otvivelaktigt den absolut viktigaste matchen i år och i jämförelse med en kollaps i FA-cupen så oändligt mycket, mycket mer betydelsefull rent ekonomiskt. Ikväll kan Everton ge sig chansen att nå Champions League.
Målet har alltid funnits där – Champions League. Omöjligt? Javisst, i alla fall enligt varje seriös fotbollskännare. Men nu står vi där på tröskeln till den gigantiska porten, och då gäller det att inte knacka försiktigt. Everton ska heller inte spränga eller dyrka. Det är inte Evertons stil, utan likt en Maud Olofssonsk bäver skall vi tugga oss igenom virket. Sticka för sticka. Årsring för årsring.
David Moyes erkände det själv på presskonferensen senast. Utan ett resultat på Emirates kan Everton glömma Champions League. Med ett resultat – helst seger – har vi gnagt oss in ytterligare en bit och det omöjliga kan vara nåbart.
Evertons spelare har givit sig själva chansen att nå målet, tack vare en gedigen säsong hittills. Nu gäller det bara att ta den chansen.
Moyes lagbygge har en fantastisk förmåga att resa sig efter knock-outer. Det är också mästare på att över en säsong tugga sig igenom motståndet. Endast fem lag har lyckats vinna över Everton i Premier League denna säsong. Den överlägsna ettan Man U har fyra förluster.
Problemet är snarare när allt står på spel i en enda match med stor fokus.
Villareal i Champions Leaguekvalet 2005, Dinamo Bukarest i UEFA-cupen samma år, Fiorentina i UEFA-cupens åttondelsfinal, Chelsea i FA-cupfinalen 2009, Liverpool i FA-cupsemifinalen 2012… Listan kan göras lång. Så fort det är en stor scen i kombination med närheten till succé och till och med förväntningar om en succé… Ja, då har Everton fallit igenom under David Moyes.
Just därför kanske vi inte ska se kvällens drabbning som något annat än en match i raden på väg mot målet, vilket uppnås tack vare ihärdigt bäveristiskt arbete. Emirates är inte märkvärdigt, knappast Arsenal heller, för att inte tala om Champions League… Överskattat. Alltihop. Det ska i alla fall jag försöka intala mig själv som ett självbedragande mantra under dagen och kvällen.
Dessutom finns det inte en chans i helvetet att jag skulle klara av ett Champions Leaguekval igen. Det var ett känslomässigt brinnande inferno. Dit vill jag inte igen.
Ja, eller jo, kanske…
I grunden så är man ju en självplågare eftersom man valde att följa sitt Everton och det finns inget som är så jobbigt som när det finns en risk för att någonting kan gå bra. En ovan känsla som är svår att hantera och om man bara hamnar nära, så blir avgrunden desto djupare. Man faller och faller och faller…
Det är för jävligt att man kommer tvinga sig till att se på matchen ikväll. Just nu känns det som om nyhetstimmen med Aktuellt, kulturnyheter och regionala nyheter på tvåan är ett mer hälsosamt alternativ.