Merseysiderbyt med lite distans
Det blev bara en poäng, men det saknades inte vilja och mycket av den kritik som uttalats om matchen känns bara delvis befogad.
Tv-studion var kritisk till Evertons spel och menade att matchen i sin helhet inte var någon sprakande tillställning och visst finns det fog att hålla med, men man måste också ta ställning till var Everton formmässigt befinner sig just nu och derbyts karaktär i övrigt. Sett ur den synvinkeln har jag svårt att ta till mig de negativa kommentarerna om derbyt.
Vi fick se ett starkt försvar, men inte heller särskilt många chanser skapade framåt. Typ en… Dessutom blir det kanske lite mer på chans och litet bollinnehav. Men alternativet – som vi sett mycket av i år – hade varit betydligt mer bollinnehav, ett svagare försvar men ändå inte särskilt mycket mer skapande av chanser. 64 procents bollinnehav och en förlust med 0-2 eller 2-3 är inte bättre.
John Stones och Phil Jagielka stängde helt enkelt ned Liverpools snabba anfallsspelare och våra anfallsspelare var lika oskadliggjorda av Liverpool FCs försvar.
Normalt sett är det väl ingen höjdare att släppa bollinnehavet mot ett Liverpool FC på hemmaplan av flera skäl. Dels för att de röda nog trivs bäst att komma med snabba omställningar, dels för att Everton på senare tid byggt en fotbollsfilosofi där vi är laget med bollinnehav, vilket vi visat även mot de absoluta topplagen.
Det var två lag med mycket vilja och intensitet, som dock ogärna ville anföra anfallsfotboll. Hellre vänta och ligga på omställning. Nu gav Everton spelförandet till Liverpool FC som dock inte lät sig luras (som Everton gjorde i 0-4-förlusten ifjol) och etablera sig för högt upp för länge.
Roberto Martinez byggde sin fantasifyllda – nästan coolt nonchalanta - possession-fotboll på basen av David Moyes kampmentalitet som var något utöver det vanliga. Denna säsong har possession-fotbollen haltat och blivit fantasilös och nonchalansen har lett till ideliga och avgörande misstag. Dessutom har laget haft svårt att falla tillbaka på sin kampmentalitet.
Därför är de senaste matcherna så tillfredsställande. Kampmentaliteten är åter. Det är tätt bakåt. Spelarna ser ut som de önskar springa genom väggar. De står upp för laget och varandra.
Istället för att spela sig ur rensas det oftare. Istället för att bara passa till Gareth Barry som smyger ned bakom mittbackarna, läggs oftare en lång boll mot stångande Steven Naismith och Romelu Lukaku. Inte alltid, men betydligt oftare. Och visst, spelet blir mer slumpmässigt och Lukaku får en ytterligt otacksam roll. Men det är så Everton FC måste komma tillbaka till grunden, och när självförtroendet är åter, går det att bygga vidare på förra säsongens skönspel.
Att fortsätta som i under hösten 2014 skulle ohjälpligt dra in oss i en mycket otäck nedflyttningsstrid.
Att ha förmågan att bita ihop, stå upp och ändra stil i ett viktigt skede säger också en del om ett lags moral, sammanhållning och dess manager.
Unge Ross Barkleys inhopp kan vara ett bra exempel varför Roberto Martinez nya metod fungerar, även om inhoppet skedde alldeles för sent. Barkley har fått mycket kritik för att det händer alldeles för lite runt honom, vilket också satt sig på självförtroendet. Ofta har man sett honom stå och söka passningsvägar strax utanför motståndarnas straffområde som har slutat med att han bara lämnat över bollen till någon annan, som i sin tur lämnat den till ytterligare någon, som i sin tur… ja, så har det sett ut. Barkley har bättre passningsprocent än ifjol och betydligt färre misstag i övrigt, men det händer inget. Mot Liverpool FC hann han med tre aktioner. Två gav målchanser (genomskäraren till Coleman var lysande och Evertons bästa – och kanske enda riktiga – chans) och ett idiotiskt slarvigt bolltapp. Det är så vi vill ha det! Det är då Barkley är som bäst. Dessutom bör omställningsspel passa honom bättre, då han slipper stå still framför motståndarnas backlinje och istället använda sin fart och kraft kommandes längre bak i planen och betydligt större ytor att leverera passningar eller genombrott på.
Och mittfältet med Barry, McCarthy och Besic påminner lite om de få ljusa stunder Everton upplevde under 90-talet, då det brutala mittfältet gick under namnet ”Dogs of War”.
Everton är på rätt väg och förutom att det bara blev tre poäng, njöt jag av den intensitet och vilja laget uppvisade i derbyt.