Moyes avgång - den bittra vinkeln
Det finns stunder när mattan dras undan och det visar sig att därunder är endast ett stort svart hål. David Moyes höll mattan fast och stadig med fundament som ingen trodde fanns, och som nu kommer visa sig inte finns.
När jag faller fritt i det svarta hålet ser jag bilderna från Moyes dryga elva år i Everton. En era.
Moyes har byggt upp en anda i Everton som tagit oss från att vara den forna storklubben där allt gick åt helvete till en visserligen fattig klubb, men med stolthet och arbetsmoral som skapar respekt hos motståndare såväl som hos oss själva. Scoutsystemet, ungdomsakademin, spelaranalysen, moralen och noggrannheten. Tillsammans bildar det fundamentet för en klubb vars lag kan överprestera utan några som helst resurser och manifesterar en stolthet hos fans och omgivning. Och det finns en enda ingenjör, dirigent, regissör eller vad man nu ska kalla det, förutom dess namn – David Moyes.
Vad händer nu när han lämnar? När mattan dras bort.
Vår ägare – Bill Kenwright – är den ende som under hela Moyes era sagt att han vill lämna, för att få in nytt friskt kapital till klubben. Klubben Kenwright älskar över allt annat. Blue Bill är en true evertonian och något av ett PR-geni, men han har inte tillräckligt med pengar och han har konstant misslyckats med att få investerare intresserade. Moyes är den som lyckats hålla fanan högt, trots bristande resurser.
Nu står vi där – med Kenwright, utan Moyes.
Hur ska Bill Kenwright få tag på en vettig manager som kan bygga vidare på något som inte har några ekonomiska framtidsutsikter?
Risken är en lång och utdragen jakt på en ny manager och att vi får nöja oss med något i Pardew-klassen, snarare än Di Matteo-klassen, vilket kommer att leda till en nedmontering av det Moyes byggt upp och en tillbakagång till där vi var för ett drygt decennium sedan. Men denna gång med ännu mindre resurser.
Och då har jag ännu inte orkat fundera över de spelare som är sugna på att följa Moyes till Man U eller de spelare som nu börjar se sig om efter andra klubbar när garanten för deras välbefinnande försvinner.
Dessutom förminskas Moyes insats för Everton – som borde hyllas i veckor - genom att han går till en klubb vars manager har en fullkomligt outstanding CV i fotbollens historia. Sir Alex Ferguson tog 1986 över en klubb som inte vunnit ligan sedan 1968 och har gjort den till det främsta varumärket i världen. I media känns beskrivs det som om David Moyes, efter drygt elva år av fantastiska prestationer, är ung och grön och står inför sin första stora utmaning. Lite bisarrt.
Det är värt att minnas att när Sir Alex tog över Man U 1986 var Everton på väg mot sin andra ligatitel på tre år. Vi hade också fler ligasegrar än Man U totalt sett. Vi fick dock inte spela i Europa när vi var som bäst och i kombination med att pengarna började bli helt avgörande i samband med 90-talet, blev vi allt fattigare, medan Sir Alex klubb blev allt rikare.
Historien kan vara grym ibland, där vissa storlag förvandlas till fattigmanslag och där andra storlag blir allt rikare, allt mer framgångsrika.
Den sista skuggan faller över Moyes prestation för The Toffees, nu när han ska göra entré på den mediala världsscenen.
Och vi evertonians, vi fortsätter att falla.
