Otippad hjälte och stark laginsats
Goodison Park rockade när Evertons oavgjort kändes som en seger. Sean Dyche visade än en gång att hans lagbygge aldrig ger upp.
Jag ska erkänna att mina förväntningar skruvades upp inför mötet med Tottenham. Klassiskt, på något vis. Några vettiga matcher där laget visar en inställning som man vill att de ska visa, ja då växer hoppet, och ju närmare avspark man kommer desto mer övertygad är man att det är just idag som allt faller på plats. Det är alltid då man blir besviken. Det är alltid då klubben man älskar sviker en. Jag skriver man, för jag är rätt säker på att det funkar så här för de allra flesta fans. Men med det sagt, så har Everton en närmast övernaturlig förmåga att göra mig besviken när saker och ting står på sin spets.
Men inte idag.
Enorm laginsats
Visst, det slutade visserligen bara 1-1 mot ett Spurs som jag har sett betydligt vassare. Å andra sidan märktes Sean Dyches adelsmärke i form av ett enormt lagarbete av samtliga spelare över hela plan. Det pressades, det hölls positioner och man försökte också med spelvändningar. Allt såg egentligen riktigt bra ut under stora delar av matchen, förutom effektiviteten i den sista tredjedelen. Men den har å andra sidan varit usel länge och hur mycket struktur och vilja Dyche än implanterar, så saknas spetskompetens som vi endast får genom en frisk Dominic Calvert-Lewin eller smarta inköp av nya spelare.
Utvisningen vänder matchen
Det kändes som om vi skulle ta hem matchen. Trots Spurs spelövertag växte Evertons självförtroende undan för undan. Men så kommer Doucoures hjärnsläpp, då han slänger iväg vänstern mot rutinerade Harry Kane som faller likt en fura. Få är så illmarigt listiga som just Kane i dessa situationer. Han får Doucoure ur balans.
Därefter tappar Everton momentum. Utvisningen kom från ingenstans och en blöt filt lade sig över hela Goodison. När så Kane på ett stensäkert sätt sätter straffen, känns det oerhört tungt.
Otippad hjälte
Men så, undan för undan, kämpar Everton sig tillbaka in i matchen igen. Det handlar om vilja. Poetisk rättvisa skipas när mittbacken Michael Keane - som orsakade straffen - sätter ett makalöst skott i mål. Goodison Park exploderar.
En Michael Keane som haft det så tungt på senare år, där självförtroendet spökat rejält så till den grad att han tagit professionell hjälp. Dessutom vars bollkänsla varit föremål för illasinnade skämt i form av bilder där han är iförd gummistövlar istället för fotbollsskor. Just den Michael Keane, som fick sitt genombrott i Sean Dyches Burnley, det var han som slängde iväg en rackarrökare värdig herrar som Demarai Gray eller Dwight McNeil. Just den Michael Keane.
Ger aldrig upp
Goodison Park gungar och rockar, som sig bör. Det sjungs Spirit of the Blues och på läktaren noterar jag en viss Mick Lyons. Han ser gammal ut, men jag är rätt säker på att det är han. Evertons ståtlige mittback från 1970- och början av 80-talet. Kan det vara ett bättre läge för en nutida variant som Michael Keane att kliva fram och visa sig på styva linan.
Såsom matchen utvecklade sig känns oavgjort som en seger, men framförallt visade Dyches mannar än en gång att oavsett vad som händer, så ger man aldrig upp. Aldrig!
TV: Michael Keane kvitterar mot Tottenham
