Sammelsurium av känslor
Gårdagens tillställning mot Leicester tog ett tag att smälta. Tanken var att skriva några rader direkt efter avspark, men det gick inte. Ett sammelsurium av känslor som täckte hela skalan gick helt enkelt inte att få ordning på.
Allt inleddes med glädje och hopp när Everton verkligen tog sig an matchen på det sätt alla fans kunde önska sig. Beslutsamhet och en vilja att gå framåt. Allt lett av den taggade lagkaptenen Seamus Coleman som manade på och visade vägen. Det såg verkligen ut som om vi bestämt oss för att vinna denna gång.
Frustration och kanske lite lättnad
Men samtidigt dök frustrationen upp, när chans på chans missades och den numera välkända känslan av att just detta Everton kan helt enkelt inte fixa den sista tredjedelen – ja, eller femtedelen – på plan, vilket leder till att vi inte gör några mål. Inte minst den livlige Alex Iwobi hade oerhört svårt med kvalitén i den där sista passningen eller avslutet.
Och så... helt plötsligt kom lättnaden. Efter en solklar – och av Leicesterspelaren klantig – straff som exekverades så briljant av Dominic Calvert-Lewin, blev jag tvungen att gnugga ögonen lite. Börjar saker och ting kanske gå lite enklare nu? Har vi lite flyt, kanske...?
Irritation och mörker
Irritationen växte dock när vi trots fortsatt initiativ inte kunde punktera med att göra 2–0. Inte minst tanken att det lossnat för Calvert-Lewin, verkade inte stämma. Vad hände med den gamla sanningen att en striker får stärkt självförtroende efter att ha stänkt in en straff med emfas?
Därefter kom mörkret. Vekt försvarspel och en usel miss av Alex Iwobi resulterar i 1–2. Något som kom från ingenstans, men ändå så typiskt. Ja, och därefter handlade allt om skräck i form av missade lägen för Everton som toppades med ett friläge för Jamie Vardy. Att han fick den i ribban och inte i mål var något så obegripligt att jag inte ens vågade tacka högre makter, för det skulle bara slå tillbaka senare under matchen.
Hopp och ny oro
Hoppet smög sig tillbaka och med 1–2 i halvtid, vilket lika gärna kunde varit 1–3 eller för den delen 4–1 till oss, så kändes det inte omöjligt. Vi spelade ju ändå ganska bra, bortsett från frapperande misstag i försvarsspelet och framför motståndarmålet.
Oron steg igen när Leicester kom ut i andra halvlek och såg rätt bra ut. Ganska snart kom mörkret. Vår ledare Seamus Coleman åker dit på en skada som mycket väl kan bli slutet på karriären. Vår härförare viftade med knuten näve till medspelare och publik. Budskapet var att kämpa på. Ge inte upp. Hela arenan applåderade Coleman när han viftande bars av planen i hans sista match för säsongen. Kanske den sista för alltid.
Än djupare ned i mörkret och sedan lite hopp igen
Sedan en än djupare dykning i mörkret. Straff för Leicester. Michael Keanes arm var så långt ifrån kroppen den bara kunde vara när hans skulle täcka skott och ingen trodde väl att Jordan Pickford skulle kunna ta den, mot Självaste James Maddison. Det stod inte skrivet i historien som rullades upp framför våra ögon. Men det gjorde Pickford! Visserligen en av de sämsta straffar jag sett, vilket gjorde den nästan omöjlig att inte rädda.
Därefter blir allt en känslomässig röra, men jag noterar att Alex Iwobi får äntligen till ett vettigt avslut och det står plötsligt 2–2. Alla sliter. Dwight McNeil, mest och bäst av alla. Everton är stundom under press, men lyckas också gå framåt när de får möjlighet. Det slits och fightas. Ända in i kaklet tills allt är över.
Går det ens att dra några slutsatser?
Det är svårt att veta vad man ska känna när slutsignalen går. Visst, det var viktigt att inte förlora, men var inte inställningen före match att vi var tvungna att vinna? Och vi är ju fortfarande näst sist i ligan. Å andra sidan visade laget en strålande inställning. Gav inte upp.
Men är det verkligen rimligt med alla dessa misstag? Och hur ska det gå för vår lagkapten? Hur många enkla misstag får Michael Keane göra innan han petas? Varför är Iwobi så frustrerande? Han blandar och ger alldeles för mycket. Det lossnade inte för Dominic Calvert-Lewin, men det finns ändå något där. Kan det bli en avgörande faktor i de sista matcherna? Varför måste Jordan Pickford vara ute och dribbla – och tappa bollen – i matcher som dessa, där det handlar om att vara noggrann i allt?
Ja, jag vet inte. Fansen sjöng i vart fall. Fyra fruktansvärda matcher återstår. Hur det går? Den som lever får se.
Sammandrag av matchen
