Sedan Everton köptes upp av Moshiri så har klubben kämpat med sin identitet.
Under 80-talet så var staden Liverpool ett fotbollens Mecka, både Liverpool FC och Everton FC var på toppen av den engelska fotbollen. Under 90-talet så gick Everton in i ett mörker av konkurshot, ständig nedflyttningskamp och uteblivna pokaler (förutom FA cupen 95 som var en fantastisk framgång med tanke på vilket skick klubben var i).
Som Evertonsupporter på 90-talet fick man uppleva mycket hån från kompisar som höll på Man Utd och Liverpool. Även om jag aldrig kommer glömma cup vinsten 95, Gareth Farrellys helt avgörande mål för att hålla oss kvar i Premier League och Kevin Campbells otroliga 9 mål på 8 matcher (som återigen räddade oss från nedflyttning) så var det alltid känslan av att vi (Everton) var underdogs. Vi var en klubb som kämpade oss igenom varje säsong.
När Moshiri kom så skulle vi äntligen bli en toppklubb, vi hade ju ändå haft några bra säsonger och var ett stabilt topp 10 lag. Problemet är att vi började se oss själva som ett topplag som helt plötsligt skulle slåss om titlar, det var här någonstans som vi tappade vår identitet. Under Kenwright och Moyes hade vi fått ordning på ekonomin och spelet. För ingen kan ta ifrån Kenwright att han tog en klubb nära konkurs och stabiliserade den, visst var vi tvungna att sälja för att köpa men vår ekonomi var god. Moyes spelade ett defensivt och ganska negativt spel men under flera säsonger hade vi ett av ligans bästa försvar och vi tittade uppåt i tabellen. Vi hade en ganska tydlig och enkel identitet som folkets klubb som slogs mot de rika storklubbarna.
Martinez spelade en offensiv fotboll men identiteten var densamma, sen kom Koeman. Koeman fick ett jobb han inte klarade av och jag personligen tror att han blev överraskad av hur svårt det var att ta över Everton. Han trodde sig ta över ett blivande topplag med en storsatsande ägare. Istället blev han offret för ett tufft schema, en misslyckad värvningsstrategi och spelare som inte kunde hantera pressen det innebar att ha höga krav på sig.
Det är här vi är nu, en klubb med ambitioner men som har en lång väg till toppen. Vi behöver få till bygget av den nya arenan i hamnen. Vi behöver också fortsätta att värva kvalité istället för kvantitet. Silva behöver få arbetsro, vi kan inte kräva titlar direkt. Silva spelar en offensiv fotboll med fokus på att vinna varje match, detta är exakt vad klubben behöver. Uppenbarligen kan han dessutom locka till sig klasspelare som Bernard, Richarlison och Mina. Moshiri ville ha Silva redan förra året men då satte Kenwright och Steve Walsh stopp då de ville ha en tränare med en brittiskt inriktad fotboll (Koeman och sen Allardyce). Jag klandrar inte Kenwright då han alltid gillat dessa tränare, Moyes var ju hans favorit. Däremot inser jag att Kenwright behöver lämna över stafettpinnen till Moshiri (och förhoppningsvis fler investerare) då han inte vet hur man bygger en storklubb och saknar medel för detsamma.
De första matcherna visar att Everton har tagit flera steg i rätt riktning. Moshiri har fått mer inflytande, Silva har kommit in med en vinnande fotboll, vi har köpt kvalité och vi har gjort oss av med dödvikt i form av undermåliga spelare och ledare. Dock har vi några år kvar tills vi kan konkurrera på allvar. Vi måste bygga den nya arenan, fortsätta med samma organisation, fortsätta utveckla ungdomar samt skynda långsamt med att byta ut spelartruppen. Trots att det kommer att komma perioder under året då vi underpresterar så känns det ändå som att Everton går igenom en transformation från underdog till topplag. Hoppas denna utvecklingen fortsätter
COYB
