Feels Like We Only Go Backwards
Simpson. Pardew. Demba Ba. 4-4-2. 4-3-3. Långbollar. Williamson. Demba Ba. Klausul. Wonga. Pardew. 4-3-3. Papiss Cissé. Demba Ba. 4-4-2. Klausul. Skador. Långbollar. 2012. Tjatet. Klausulen. Pardew. Undergången.
Tame Impalas Feels like we only go backwards är i mitt tycke ett av 2012:s bästa musikstycken. Ändå påminner den mig om 2012:s kanske sämsta inslag: Newcastle Uniteds höstsäsong.
Slutsignalen ljuder. Jag är trött på mig själv. Mina vänner är trötta på mig. Jag har suttit och twittrat, gormat och väst ut samma saker för 17:e matchen i rad. Jag känner ändå stolthet. Newcastle har gjort ett värdigt försök att hämta in 0-2 mot Manchester City men fallit med 1-3. Manchester City - mästare och för dagen beslutsamma att prestera kanske årets bästa halvlek av något lag i Premier League. Newcastle å andra sidan presterar en andra halvlek som ger spelmässigt hopp till en annars ganska uppgiven supporterskara. Vårens osannolika resultat och april månads sagolika fotboll är som förbytt. Det beror inte på Demba Ba, Alan Pardew, spelsystemet, Danny Simpson eller Mike Williamson. Det beror på allihop. Flytet är bortblåst, spelet hemskt och St. James' Park - som det återigen heter - andas ångest. Varje gång jag bänkar mig för 90 minuter av frustration får jag en kallsup av ångesten. Det är värre än att andas in ett moln av andedräkt, något vi Stockholmare som åker tunnelbana varje morgon vet vad det innebär.
När transferfönstret stängde i augusti var många svartvita förundrade. Efter en femteplats med mersmak och stundtals bländande spel under våren hade truppen förvisso hållits intakt, men endast stärkts med Vurnon Anita från Ajax. En nettoutgift som knappast skrämde något av de andra lagen i toppen.
"Toppen".
Haha.
När vi bortabesegrade Chelsea i maj kändes det som att något hade etablerat sig. Champions League-drömmen kröp närmare och våra svartvita hjältar var inte rädda för någon. Cheick Tioté tacklade sönder mittfält efter mittfält, Papiss Cissé kunde inte missa om han så ville samtidigt som Hatem Ben Arfa infriade den utopiska talang som vi fans målat upp för oss själva. Newcastle var skitbra.
Nu är Newcastle förfärliga.
Här är ett försök att förklara varför.
Den sportsliga agendan liiiiider. Jag har tjatat mig blå om just det dilemmat. Situationen förblir dock densamma (inte för att jag hade förväntat mig ett utlåtande från klubben där man går med på att justera sin ekonomiska policy efter en krönika på Svenskafans). Mike Ashleys ekonomiska struktur är nyttig, viktig och beundransvärd. Motsatsen till de tre adjektiven finner vi dessvärre varje gång Mike Williamson beträder planen.
Sex månaders jakt på Mathieu Debuchy mynnade ut i fyra förkastade skämtbud. Lika lång scouting av Douglas i Twente, Luuk De Jong och Gregory van der Wiel blev till ingenting. Anledningen? Den ekonomiska modellen. Vi betalar aldrig mer än det pris vi uppfattar som rimligt. Media hyllade modellen i spaltmeter under våren 2012. Graham Carr - scoutingens Zeus, hittade guld överallt. Men vad tjänar det till när spelarna förblir i sina klubbar? Sönderscoutade, undervärderade och villiga att dra på sig svartvitt. En vansinnigt frustrerande situation för oss som kan tänka oss att ändra lite, lite på den där policyn, betala 28 kronor till och spela med Debuchy istället för Simpson. Men icke.
Europa League skulle ta ut sin rätt, men inte på många av startspelarna. Alan Pardew har vilat majoriteten och istället förlitat sig till en generation yngre skator, ett gäng spelare som han nu har dömt till utlåning eller framtid i en annan klubb. Satsningen på de egna ungdomarna känns fabricerad. Jag har svårt att se Sammy Ameobi eller James Tavernier få minuter i många andra Premier League-klubbar. Shane Ferguson har kvalitet i sina inlägg, men ska inte bilda vänsterkant mot Manchester United. Inte än i alla fall. Bredden som ledningen valde att förlita sig till är ett luftslott som imploderat under hösten. En smärtsam men nödvändig insikt. Man kan inte snacka till sig en bra akademi.
Demba Ba, Papiss Cissé och galenskapen. I supporterkretsar har Demba Ba blivit roten till allt ont. Det ter sig förmodligen som ganska bisarrt för den utomstående då Demba i princip stått för varje mål som Newcastle lyckats göra under hösten. Men problemtiken är mer komplex än så.
Under våren - eller rättare sagt "den där sex matcher långa segersviten i april" - gjorde Demba ett jobb som vänsterforward i Alan Pardews mycket framgångsrika 4-3-3-experiment. Notera nu att han gjorde ett jobb, inte mer.
Demba var inte på någon sätt stjärnan, han var inte på något sätt jättebra (vilket det finns en medial mytbildning om). Han surade, mållös och utbytt. Istället blomstrade Papiss Cissé, vars kvaliteter endast kan tillämpas i en central anfallsroll. Rörelsen, avsluten, förmågan att hitta ytor och sniffa fram målchanser är Papiss styrkor. En makalös målskytt, en ganska begränsad spelare. Det kan inte sägas för Ba, som bevisligen hotade högerbackar tillräckligt mycket för att sex raka segrar skulle kunna spelas hem. Ba löper isär försvar med sin snabbhet, han är stark, han skjuter från distans, han utmanar och han gillar att vara inblandad i speluppbyggnaden. I ett 4-3-3 ska Ba flyttas på, inte Papiss. Ska valet mellan de båda göras, ska en bänkas om Demba nu vägrar att vara till vänster. Det som inte får hända, är det som har hänt.
Under sommaren 2012 fick Ba - som det verkar - överhand i maktbalansen. Pardew kunde inte förlita sig till att Papiss målstorm skulle blåsa vidare under hösten. Istället blev han ytterst orolig över att förlora Ba. Redan i juli kunde vi läsa löften om en central anfallsroll för Demba. Redan i juli borde vi anat problem.
Demba flyttas inte på, för då vill Demba inte vara kvar. Efter bänkningen mot Everton tidigare under säsongen dröjde det bara några timmar innan en av Dembas agenter var ute och deklarerade att Pardew begått ett stort misstag. "Först ut på kanten, och nu det här!", var budskapet.
Lösningen? Trycka in Papiss bredvid Demba i ett 4-4-2 som såg oss utspelade av precis alla lag i hela Premier League. Till och med Reading. När förändringen sedan kom flyttades Papiss ut på en kant där han ofta ser lika vilsen ut som Peter Ramage brukade göra som mittback.
Allt för att Demba ska spela där han vill.
Demba Ba är en fullkomligt enastående anfallare. Men hans ego och individuella kravbild gör Newcastle till ett mindre enastående LAG. Det gör oss - med Pardews avsaknad av taktisk innovation- till ett riktigt dåligt lag till och med.
På något sätt känns maktförhållandet mellan Ba och Pardew väldigt ohälsosamt. Samtidigt som Ba är den spelare som skjutit hem en poängskörd överhuvudtaget under hösten, är han den spelare vars inställning eventuellt kostat oss momentum. Beslutet ligger hos Pardew, som verkar oförmögen att frigöra sig från Ba.
För harmonin och den spelmässiga dynamikens skull är Dembas eventuella januarisorti ett plus.
För målskyttet och vår överlevnad kan det innebära oerhört mörka utsikter.
Bollen ligger hos Pardew, om inte Williamson har rensat den till inspark.
Hoofball och sviterna. Jag längtar till nyårsafton. Det ska bli skönt att se en himmel som inte är täckt av inläggsfrisparkar mot Mike Williamson på den bortre stolpen. Men det är inte bara inläggsfrisparkarna som är problemet.
Newcastle har inte gjort mål på hörna sedan den 1:a oktober 2011.
Newcastle har inte vänt ett underläge till seger sedan den 23:e oktober 2010.
Alan Pardew har aldrig vänt ett underläge till seger som tränare för Newcastle.
Bortaformen sedan matchen på Stamford Bridge i maj är den sämsta på 27 år.
Statistiken säger att Newcastle slår flest långbollar i ligan.
Men det är klart, ett mittfält med Yohan Cabaye och Hatem Ben Arfa, det är nog lika bra.
Demba Ba - likt Yohan Cabaye - vädrade sitt missnöje i fransk TV under helgen.
"Jag är inte glad när laget inte skapar något. Supportrarna kommer för att se vackert spel med vackra initiativ. Inte långa bollar från målvakten till en anfallare".
Även om formationen ofta tycks skräddarsydd för Ba har han helt rätt i det han säger. Benägenheten att skyffla upp hopplösa långbollar mot någon av våra senegaleser ter sig allt mer makaber. Höjdpunkten för höjdbollarna kom i bortamatchen mot Atromitos när Adam Campbell, 170 cm lång, blev föremål för en rymdraket från backlinjen. Tacksamt.
Frågan jag ställer mig är den här: är detta den riktiga Pardew? Föredrar han ett direkt, mindre riskfyllt spel som förlitar sig till fysik hos forwards? Var det därför han så gärna ville ha Carroll i somras?
Men varför ville han ha Cabaye i så fall? Eller var fransmannen Graham Carrs initiativ? Är Carroll den typ av spelare som Pardew helst ser hos oss?
Den typen av frågeställningar kombinerat med de skräckinjagande siffrorna ovan får mig att tveka på vår tränare mer än någon gång tidigare under hans två år på tronen. Jag har åtta år på mig att tveka vidare, så någon dom behöver väl inte falla än.
Bagdad-Al. Som om inte alla rysarsiffror och den bedrövliga spelfilosofin räckte. Det eviga dravel vi tvingas utstå från Alan Pardew börjar bli lika enerverande som hans taktiska famlande. Han började säsongen med att prata om Champions League-ambitioner fast spelet såg precis lika ogenomtänkt ut som det gör idag. Han fortsatte med att ösa beröm över massvis med spelare som inte förtjänade det. Han nämner Gabriel Obertan som ett "hot mot motståndarförsvaret med sin snabbhet", när Obertan i själva verket endast varit ett hot mot fotbollen som sport med sin gränslösa okunskap om beslutsfattande.
Han försvarar ständigt Mike Ashley och pratar om sig själv, Mike, Derek Llambias och Graham Carr som något gäng som faktiskt har allt under kontroll. Samtidigt ser vi supportrar hur en uppsättning sinnessjukt talangfulla fotbollsspelare underpresterar under en halv säsong, något som börjar skrämma mig på riktigt. Framför näsan på oss ser det ut som att den ovan nämna kvartetten - Graham Carr oförtjänt inkluderad - kan vara på väg att jaga ut en stomme spelare som vi drömt om att förfoga över i ett decennium. Inget annat.
Kommer vi att se tillbaka på den här perioden som en tid då klubben missade chansen att bygga något på riktigt?
Det enda vi vet är att januari stundar med mer betydelse än på många år. Saker och ting måste ställas till rätta, spelmässigt och resultatmässigt. Att släcka en stjärna kan vara nyckeln till att tända några andra. I all sin prakt har Demba Ba burit oss. Men vi måste stå på egna ben, utan hjälp från Demba och hans 57 agenter.
För visst vore det skönt om vi kunde få uppleva en vårsäsong som inte kantades av ändlösa formationsdiskussioner, aggressioner mot Alan Pardew eller migrän från samma hörn- och frisparksvariant i varje match. Om vi istället kunde få se Newcastle återgå till ett metodiskt passningsspel där spelarna spelar till sina styrkor, där framtidstron och entusiasmen är återfunnen. Där Davide Santons framfart inte omges av en förfallande Jonas Gutierrez och där Hatem Ben Arfa inte behöver försvara mer än han anfaller. Där Yohan Cabaye inte tvingas spela med stödkrage och där Cheick Tioté instrueras att spela enkelt. Där Vurnon Anitas fina utveckling ger oss ett tremannamittfält som kan vinna matcher. Där forwardsfrågan inte handlar om prioriteringar, anpassningar eller uppoffringar.
Det vore skönt att ha det vi en gång lärde känna som Alan Pardews Newcastle tillbaka.
