Funny Games
Cabaye (vänster) får nu en väldig lucka att fylla efter Barton (höger)

Funny Games

Joey Barton är klar för QPR. Mittfältaren skrev idag på ett fyraårskontrakt. Samtidigt har sommaren som skulle bli en påbyggnad - som blev en ombyggnation - nu blivit ett parti plockepinn.

Joey Barton följer Andy Carroll, Kevin Nolan och José Enrique ut ur dörren på St. James's Park. Vi förlorar en spelare som är bättre än många mittfältare i Premier League, och vi förlorar den fjärde supporterfavoriten under 2011. Vi förlorar en ledargestalt som tyckte om att spela för klubben, och vi gör det enbart på grund av att ägaren har personligt agg mot spelaren i fråga för att han talar fritt om ägarens brister.

Joey har visserligen bara gjort ett riktigt bra år, men på samma sätt som Nolan, Lövenkrands och Carroll drog upp oss ur The Championship - var Joey en otroligt starkt bidragande faktor till att vi hängde kvar i Premier League.

Han personifierade den passion och vilja som krävdes under vissa stunder, och ledde under hela säsongen med exempel.

Det är inte omöjligt att den trupp vi nu förfogar över klarar av att göra ett liknande jobb, men beslutet att tjurskalligt ge bort Barton gratis till en potentiell nedflyttningsrival - som det nu förmodligen blir - måste vara bland de mest vedervärdiga hittills.

Det har tidigare funnits argument för Ashleys aktioner på spelarmarknaden. Carrollbudet var för bra, Enrique ville inte stanna, Nolan ville ha ett för långt kontrakt.

Men Barton ville stanna till varje pris, han kunde tänka sig att gå ner i lön och han hade dessutom Pardews sympatier i frågan. Detta om något sätter väl stopp för diskussionen huruvida Pardew har kontroll över angelägenheterna på St. James's Park?

Personligen vill jag önska Joey all lycka, och jag hoppas att hans ärlighet och uppriktiga utlåtanden inte blir ett problem igen. De borde inte bli det om det inte finns saker att avslöja och förtälja som ägaren gärna hemlighåller Att beskylla Ashley och Llambias för bristande ambition är inte en åsikt, det är ett faktum.

För att återgå till var detta lämnar oss kan man nu som sagt likna sommarens aktivitet vid ett parti plockepinn. Ashley har ryckt ut pinne för pinne i hopp om att bygget ska stå kvar. Vi får hoppas att Cabaye är den ledare och pådrivare han verkar kunna vara, och att någon mer än Ryan Taylor gör mål. I och med Bartons sorti har  28 av fjolårets 56 ligamål nu lämnat oss, och Enrique som anfallsvapen därtill. En skrämmande sanning.

Fotbollen fortsätter att förlora sin charm för oss svartvita. Det senaste året har berövat oss den sympatiska och ytterst kompetenta trion Chris Hughton, Colin Calderwood och Paul Barron - förutom ovan nämnda spelare. Lika hårt prövade som vanligt kan tyckas eftersom misskötseln aldrig vill upphöra, men när till och med en spelare tar ton och motsäger sig styrelsen - för att sedan bli behandlad så här - då blir det knepigt att glädjas åt något alls. 

Man blir mer och mer benägen att se tillbaka tio år i tiden. Newcastle i Champions League och en liga som varje år öppnade upp för något lag att faktiskt överraska på riktigt. När vi jublade över Hatem Ben Arfa ett tag för ungefär tolv månader sedan, blev exalterade över Carroll och faktiskt kände tilltro till vår tränare under mer än ett år - då slogs benen undan i ljusets hastighet på alla fronter. Då kändes ljuset i tunneln som ett tåg på väg mot oss mer än något annat. Den känslan har förstärkts idag.

Noa BachnerTwitter: @noabachner2011-08-26 20:15:00
Author

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies