Halvleken när polletten föll ned?
Efter en strålande start på säsongen har Newcastle bara vunnit fem av 16 matcher. Stagnationen kan delvis förklaras med hjälp av skador på nyckelspelare (Steven Taylor och Cheik Tioté), dels med hjälp av ett svårare spelschema. Men tränare Alan Pardew ändrade sin mentalitet och inställning till lagets förmåga när resultaten började svänga i december. I andra halvlek mot Sunderland såg vi för första gången på mycket länge Newcastle uppträda med självförtroende och göra det man gör bäst. Spela fot
När Newcastle reste till Eastlands för att möta Manchester City den 19:e november gjorde man det som obesegrade efter 11 omgångar. Fotbollen som publiken på St. James’ Park hade skådat var ett nöje för den som gillar ett varierat passningsspel, ett försvarsspel som vågar sköta uppspel längst marken, ett mittfält som kombinerar vilja med spelmässig kvalitet, och ett anfallsspel som gick ut på dynamik, löpvilja och teknik. Demba Ba, Yohan Cabaye och till och med Gabriel Obertan hade bidragit till ett relativt fartfyllt anfallsspel med Cabaye som regissör och Demba Ba som striker och spets. Även Sylvain Marveaux hade forcerat sig in i startelvan och startade den sista ”obesegrade” matchen hemma mot Everton som högermittfältare. I Manchester föll Newcastle 1-3 med viktige Cheik Tioté frånvarande. Det var en match där vi gladdes av Hatem Ben Arfas pigga uppträdande i vad som var fransmannens första start på över ett år, och en match där vi alla var eniga i åsikten att det var dags att peta Ryan Taylor till förmån för Davide Santon. Pardew tyckte annorlunda.
Resultatet mot Manchester United en vecka senare berodde till stor del på Fabricio Coloccini och Tim Kruls individuella prestationer som förmodligen inte matchats av någon i klubben under säsongen 2011/2012 – än. På det följde en vansinnigt oturlig och oförtjänt förlust mot Chelsea där Pardew tröttnade på Hatem Ben Arfa och vände sig till Shola Ameobi. Han vände sig bort från tron på ett lag som med metodiskt passningsspel och självförtroende kan överträffa sina motståndare, med spelintelligens och kvalitet kan vinna matcher och som med risken att inte alla gånger stå rätt i sina positioner kan göra fler mål än motståndaren.
Steven Taylors skada i matchen mot Chelsea är en av anledningarna till att vi endast tagit fem segrar sedan dess, då Mike Williamsons närvaro inte alls är densamma. Men spelet förändrades den decemberdagen. Sedan dess har Tim Krul klart och tydligt instruerats om långa bollar med sikte på Demba Ba och Shola Ameobi. Sedan dess har Danny Simpson sett mer benägen ut att skyffla upp bollen så långt han kan vid varje tillfälle. Sedan dess har Leon Best, Ryan Taylor och Shola Ameobi prioriterats före spelare som Ben Arfa. Sedan dess har James Perch uppoffrande spelstil gått före en – enligt rapporter – spelskicklig Mehdi Abeid. Pardews tanke var förmodligen att hitta tillbaka till den trygga defensiv som ledde laget till den rekordframgångsrika säsongsstarten. Problemet blev dock tydligt i många supportrars ögon. Med mer bollsäkra spelare runt sig kunde spelare som Danny Guthrie och Ben Arfa praktiserat det passningsspel de är kapabla att spela. Men ett lag som inte kan hålla i bollen får försvara sig väldigt mycket. Newcastle har försvarat sig – ibland med bravur – sedan december.
Men detta till trots – och trots att vi under perioder har saknat Demba Ba, Yohan Cabaye och Cheik Tioté – har resultat skrapats fram. Ingen kan förneka att en mer direkt och rak spelstil lämpade sig med spelare som Dan Gosling, James Perch och Leon Best tillgängliga. Så vad har då problemet varit?
Med rätt spelare tillgängliga finns ingen anledning alls att klamra sig fast vid det räddhågsna, defensiva, negativa, lättlästa, odynamiska och fega spelstilen som Pardew predikat i sina nyckelspelares frånvaro. Det var tydligt mot Wolverhampton och kostade oss poäng. Det var ännu tydligare när Newcastle hamnade i stora svårigheter under den första halvleken av förra helgens derbymatch, men den usla halvleken till trots kan prestationen ha varit räddningen.
Skillnaden som skådades i andra halvlek var markant. Den berodde inte bara på Stephane Sessegnons tidiga utvisning, utan på ett lag som började tro på sin fotboll igen. Hur kommer det sig? Plötsligt övergavs de långa bollarna. Stackars Papiss Cissé behövde inte förlora fler dueller, Danny Simpson behövde inte ha en passningsprocent på 4%, Yohan Cabaye behövde inte oroa sig för nackspärr, och framförallt – Hatem Ben Arfa fick röra på sig, och då rörde sig hela Newcastle.
Med spelare av Cabayes kaliber till sitt förfogande är det nästintill kriminellt att slå uteslutande långbollar. Vad vi såg i andra halvlek mot Sunderland var ett rörligt anfallsspel där spelare som Jonas Gutierrez, Yohan Cabaye, Demba Ba och Hatem Ben Arfa frodades i varandras umgänge. Ett flytande passningsspel som skapade oändligt många fler farliga situationer än vad det raka, direkta spelet genererade i första halvlek.
Jag hoppas och tror att Pardew återfick förtroende för sina fotbollsspelare och här med avslutar sina försök att bli den första tränaren vars lag fick ut en boll i rymden. Ett steg i rätt riktning är att ingjuta lite förtroende i en ytter som traumatiserade Kieran Richardson för resten av livet, och starta grabben mot Arsenal på måndag.
