Happiness Is A Warm Gun

Happiness Is A Warm Gun

På något vänster slutade 2013 i dur. På Tyneside är bollen tillbaka på marken, leendena på våra läppar och hoppet om en meningsfull säsong skänker optimism. Grannarna på Wearside ser vi knappt när de tynar bort i botten på tabellen, samtidigt som fjärdeplatsen bländar oss ovanifrån. Vem hade trott att vi med spänning skulle se fram emot våren?

"I think he showed me a cover of a magazine that said 'Happiness Is a Warm Gun.' It was a gun magazine. I just thought it was a fantastic, insane thing to say."

Så sa John Lennon när han ombads förklara titeln på låten med samma namn som den här halvsäsongssummeringen. Jag fick syn på citatet nyligen och kom, som jag verkar göra ganska ofta, att tänka på ett svartvitrandigt fotbollslag från norra England. Ett lag som fortsätter att vara både fantastiskt och galet.

Fotbollsklubb eller mentalsjukhus? Ibland känns allt som ett socialt experiment, för att säga som Per Lidholm

Det viktiga med allt det här verkar vara att man inte ska förstå någonting. Newcastle United fortsätter att överträffa sig själv i knäpphet och vänder upp och ned på all logik. Inga investeringar, en sanningsbefriad dåre som sportchef, en tränare utan nya idéer och fans som tröttnat och urholkats på allt hopp. Då reser sig norra Englands största klubb på planen, knöglar ihop alla kvitton från Sports Direct och låter fotbollen vinna över alla meningslösa fasoner vid sidan av.

För egen del har november och december 2013 varit otroligt viktiga. Halvvägs in på den här hösten var mörkret så ofrånkomligt och horribelt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Vi hafsade runt, utan spelidé, utan hopp och utan ambition. Efter en skandalöst dålig premiärinsats på Etihad Stadium, en oförmåga att göra mål, en usel hemmaförlust mot Hull, total kapitulation mot Everton och ännu en derbyförlust mot Sunderland klev även Mike Ashley in och bidrog till ett liveproducerat skräckfilmsmanus. Pressen stängdes av för att de rapporterade om fans som ville att Newcastle skulle vara bättre. Ny information om Sports Directs sammanväxt med Newcastle United uppdagades. Allt som allt kände jag mig dränkt av cynism, pessimism och misstro. Det fanns inget att hoppas på eller glädjas över när tankarna vandrade iväg till Tyneside, och det gör dem som sagt gärna.


Det vred sig i magen när Steven Taylor och hans lagkamrater blev mosade i premiären. 

Men fotboll handlar i slutändan om fotboll, sjukt nog. Om tankarna tillåts kretsa kring franska målskyttar och fina resultatrader istället för intäktsströmmar från nufcdirect.com, blir man - eller i alla fall jag - gladare som supporter. Därför är jag tacksam över att spelarna och Alan Pardew skärpte sig. Det var på tiden.

Tillbaka i toppen? Inte riktigt. Men mer slagkraftiga och stoltare än under årets första halva. Och med mängder av kvalitet. Lånet av Loïc Rémy har transformerat anfallsspelet, fransmannen gör det enkelt att anfalla med sin rörelse. Yohan Cabaye visar på dubbelt så mycket inställning som under fjolårssäsongen. Cheick Tioté är tillbaka och retar gallfeber på alla mittfält. Mike Brazilliamson sätter inte en fot fel. Mathieu Debuchy är en av ligans bästa kantspringare. Moussa Sissoko blir mer och mer effektiv. Fabricio Coloccini låter inte hemlängtan spilla över på planen. Yoan Gouffran kan inte sluta göra mål på St. James' Park. Tim Krul räddade 139 skott i en match. På ungdomssidan har Adam Armstrong, 16, tagit klivet upp i U21-laget utan minsta problem. Han inledde med fem mål på lika många matcher, och sköt laget till kvartsfinal i U21-cupen med sina två mål på självaste nyårsafton. Vi lär se mer av honom under 2014.


Gouffran firar under segern mot Chelsea. Matchen skulle komma att vända säsongen.

Det finns med andra ord mycket positivt att ta av. Det i sin tur kväver frustrationen med en ägare som antagligen inte har Newcastle Uniteds sportsliga intresse särskilt nära sitt hjärta. Det gör också att det här supporterskapet för första gången på tolv månader har börjat handla om glädje och passion istället för ångest, rädsla och bra mycket mörkare tankar än så.

Katter och deras nio liv kan slänga sig i väggen. Alan Pardew har rest sig ur askan på ett imponerande sätt. Uträknad och dömd till evigt förakt från en stor majoritet av Newcastlefansen - undertecknad inkluderad. Men efter derbyförlusten har vi sett en markant förbättring i disposition av spelare, presspel, försvarsspel, passningsmetod och framförallt: mentalitet. Newcastle tar tjuren i hornen, domderar, dikterar och vinner fotbollsmatcher på eget bevåg. Det är lika oväntat som det är ljuvligt. Liksom kritiken ifjol riktades mot vår då hårt ansatte manager, går de goda betyget nu till samme man. Det är ett maskineri som kräver hans översyn och kontroll, något som saknades mellan november 2012 och november 2013. November och december 2013 har varit hans kanske starkaste, mest imponerande och förtroendeingivande hittills. Må det fortsätta i den riktningen och inte återfalla i feg, negativ och syfteslös fotboll.


Pardew besegrade Mourinho och började visa prov på lärdomar. Även en blind höna.

Jag vill tro att det gör det. Därför är det extra kul att med tillförsikt kunna se fram emot en andra halva av säsongen där Newcastle har alla möjligheter att spela in ytterligare 33 poäng. Men den halvan avhandlar vi då.

Trots att de flesta av er antagligen har  tvingats läsa fler listor och utnämningar i tidningar, TV och på sociala medier än vad Debuchy har tatueringar - måste jag plåga er med två summeringar av det som varit bra.



Fem spelare som imponerat

1. Mathieu Debuchy
Efter en kaotisk premiär har Mathieu vuxit ut till den spelare vi föreställde oss. Fenomenal på sin kant, framåt och bakåt. Snabb, aggressiv (ibland för), bolltrygg och smart. Tack för det.

2. Yoan Gouffran
Kändes som en nödlösning från början, men har nu blivit en nödvändighet. Hasar av planen på sina knän varje match efter att ha lagt tre maratonlopp under sig. Och SJU mål! Vilken snubbe.

3. Loïc Rémy
Inte sedan Craig Bellamy började trumma igång under hösten 2001 har en spelare förvandlat vårt anfallsspel till den grad Rémy har gjort just det. Rörlig, bra med bollen, smart och dessutom en vass avslutare.

4. Yohan Cabaye
Vad arga vi var i augusti. Frågan är vad som hände. Yohan säger att vi måste fråga Joe Kinnear. "Han är den enda som vet hela sanningen". Det känns inte så hoppfullt. Det gör det däremot när Cabaye själv beträder planen. Nio mål under 2013 och en superb höst. Mycket hjärta och hjärna som nu verkar stanna säsongen ut.

5. Mike Williamson
Sälj honom. Aldrig mer. Hellre Shola. Så sammanfattades min relation till Mike Williamson under 2012/13. Hans horribla vinter och vår lämnade oss utan tvekan - han skulle bara bort. Sedan gick det 10 månader, "Willo" hoppade in mot Everton när Yanga-M'Biwa imploderade. Typ bäst i laget under november. #getmike2brazil

Fem favorithändelser från hösten

1. Segern på Old Trafford.
Så många förluster. Så många förnedringar.

Äntligen.

2. Ryan Taylor scoutar
Derbyhjälten som försvann. Under sin skadefrånvaro har Ryan Taylor vunnit massor med respekt och etsat sig hos många fans med sin dedikation. Inte många spelare scoutar motstånd åt sin ledarstab när de haltar runt utan korsband för andra året irad. Sällan skådad professionalism.

3. Shola vs. Messi
The Fenham Pele ska spela VM i Rio. Mot Lionel Messi. 

4. Gråtande barn på White Hart Lane
Tottenham kom i våg efter våg efter våg. Sköt skott efter skott efter skott. Till slut bröt hela White Hart Lane ihop. Unbelievable, sa Tim Krul och gjorde ett hundratal fantasiräddningar till.

5. Banned but not gagged
När den lokala pressen censurerades av Mike Ashley och klubbledningen, enades Newcastle. Det har inte burit frukt, det har inte korrigerat något och vi får inga svar. Förutom ett: det finns motstånd, och starkt sådant. Det finns en supporterbas som står upp för sin stad och sin presskår, och som inte kommer låta fel idéer vinna. Protesten innan matchen mot Liverpool, The Chronicle och The Journals nya ton mot Ashley kan bara innebära något bra i längden eftersom alla har samma mål; ett bättre Newcastle United.



Men sedan finns det en händelse som lämnar mig med en helt annan känsla.

Vid sidan av framgångarna på planen finns det en sak vi måste våga prata om.

Det får helt enkelt inte gå obemärkt förbi.

Julhälsningen från spelarna

1. Jag har aldrig sett Ryan Taylor le.
2. Loïc Rémy ser ut som Ugly Betty.
3. Mike Williamson låter alldeles för mysig.
4. Varför kan inte Davide Santon prata engelska?
5. Varför kan Davide Santon knappt prata italienska?
6. Är Steven Taylors hälsning en hälsning eller ett hot?

Idag öppnar januarifönstret. Det innebär fritt spelrum för Joe Kinnear. Om han har vaknat efter sin tupplur på St. James' Park (under matchen mot Stoke) finns det möjligheter att vi får se ett eller två ansikten göra nuvarande spelarskara sällskap. Förhoppningarna ska, som alltid under den här klubbledningen, inte vara för stora.

Men bara hoppas lite grann, det är ju något man kan göra numera.

Å mina egna och mina skribenters vägnar vill jag tacka den här sidans läsare för alla diskussioner, glada tillrop, utskällningar, virala glädjescener, akuta depressioner, välinformerade resonemang, lögner, analyser och den stora mängd humor vi utbytt under 2013. 

Vi fortsätter på den inslagna vägen 2014 och hoppas att ni gör detsamma.

Noa BachnerTwitter: @noabachner2014-01-01 23:15:35
Author

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies