Vid världens ände
Newcastles öde ligger i Rafael Benitez händer. Kan han rädda ett nästintill raserat Newcastle? En text med historiska perspektiv, om hur Ashley splittrat en hel fotbollsklubb. Vi står vid världens ände, har vi rätt kapten att rädda skutan från att sjunka, åtminstone denna gången?
Överlämnandet av St James’ Park
The ”Gallowgate enclosure” var i slutet på 1800-talet Newcastle West Ends hemmaborg, ett av de två rivaliserande lagen i staden Newcastle. Newcastle West End var en klubb förknippat med solidaritet och gemenskap. Man hade fansen, arenan, men ett inte lika framgångsrik fotbollslag. På den östra sidan av Newcastle fanns ett annat konkurrenskraftigt lag i form av Newcastle East End, laget med kompetens, bra spelare och organisation. East End ville till finrummet, laget var redo att slåss med de bästa. Man blev dock nekad till att ansluta sig till den dåvarande enda och högsta divisionen trots en bevisligen stark trupp, utan hänvisades till den kommande andradivisionen som skulle uppkomma.
Professionell fotboll legaliserades 1885 i England. Man fick alltså numera arbeta som fotbollsspelare och bli avlönad av klubben som inkomst. Det dröjde åtta år innan man i Skottland 1893 legaliserade professionell fotboll, vilket skulle bli ett gigantiskt lyft för engelsk ligafotboll då Skottland var ett av världens bästa fotbollsländer vid den här tiden.
Innan skottarna anslöt sig till det engelska finrummet så fanns det ett gemensamt problem för både Newcastle East End och Newcastle West End. Man hade inte råd att betala spelarlönerna. Visst var det ett lyft för fotbollen att man dåmera kunde satsa mer på kvalitativa spelare och utveckla lag som kunde spela ihop sig på ett helt annat sätt än tidigare, men sällan hade klubbarna råd att ha en startelva med proffs inkluderade. Klubbarnas direktörer fick betala bortamatcher och uteblivna spelarlöner med egen plånbok, staden Newcastle hade heller inte råd att stötta två lag med ambition att slåss om att bli Englands bästa. East End försökte lösa sina problem genom att sälja vissa av klubbens aktieandelar, och tack vare sportslig framgång så kunde East End på riktigt bli ett lag att räkna med, men laget hade fortfarande inte fått tillåtelse till spel i ”Football League”, som på den tiden var Englands bästa och faktiskt enda liga. East End kom sedan att gå med i den nyskapade andradivisionen och äntligen var man ”in the game”.
För de tappra supportrarna borta på West End gick inte maskineriet lika bra, man hade varken pengar eller framgång. ”The Gallowgate” (nuvarande St James’ Park) fick aldrig uppleva någon framgång under Newcastle West End, då klubben 1892 lades ned. Trots nederlaget svalde man sin rivalitet och skänkte ödmjukt The Gallowgate till Newcastle East End. Newcastle East End var en klubb på språng, och man hade West End mycket att tacka, inte minst för arenan. Newcastle East End bytte därpå namn i syfte att man ville engagera hela Newcastle i satsningen mot förstadivisionen, cuptitlar och ligaguld. Tre förslag togs fram på mötet som ägde rum i ”Bath Lane Hall”, dessa förslag var: ”Newcastle”, ”Newcastle City” och ”Newcastle United”. Newcastle United fick överlägset flest röster och vi har uppenbarligen mycket att tacka för att valet föll på just Newcastle United, då Newcastle redan då möjligtvis blivit en stad med fotbollsrelaterade inbördeskrig och en misär som aldrig skulle avta. Från 1892 har det lokala laget vid Tyneside hetat Newcastle United, och man har dessutom under hela 1900-talet spelat sina hemmamatcher på St James’ Park. Det höll dock till en början på att inte bli så. Två lag hade blivit reducerat till ett, och hade man inte lyckats betala för sitt medlemskap i ligaspelet så hade vi aldrig fått sett Newcastle United, ingen Shearer, dock ingen Ashley heller för den delen.
Sista chansen och Frank Watt
Pressen var gigantisk. På den här tiden så var en sak som bortamatcher väldigt dyrt, en bortamatch i London subventionerades av någon av de rikare direktörerna i ledningen. Newcastle United som laget då hette var framgångsrika på planen i den engelska andradivisionen, men laget bestod mestadels av skottar, fotbollsproffs som skulle bli avlönade på något sätt. Pressen att gå upp till förstadivisionen blev mer påtaglig, St James’ Park var en betydande roll i detta, arenan var tvungen att fyllas för en ekonomisk överlevnad och endast toppklassfotboll kunde garantera detta. På den här tiden fanns det inga ofantliga TV pengar, fotbollen var en tuff och oetablerad bransch, men kärleken var stor och gemenskapen en betydande, eller kanske snarare avgörande faktor. Bortamatcherna kostade klubben ofantliga summor pengar och laget hade knappt råd att åka för att spela sina bortamatcher i andradivisionen. Det var heller ingen direktkvalificering vid den här tiden, utan man började testa playoffmatcher vilket i sin tur blev officiellt 1899. Vi har även Sunderland att tacka, som besökte St James’ Park fyra gånger under den säsongen för att spela träningsmatcher och ge Newcastle något mer klirr i kassan. Situationen var prekär och klubben riskerade att gå miste om den enda fotbollsklubb som staden hade, men ett sista kort skulle spelas ut i form av en jättesatsning på skotten Frank Watt, som värvades till klubben för ett hus, och £140 om året.
Frank Watt fick nästan en fördubbling av den lön han tidigare haft i Dundee. Men Frank Watt hade räknat sina sista dagar som fotbollsspelare och anställdes inte som detta, utan som ”sekreterare”. Sekreterarens uppgift var att köpa samt sälja spelare och rekommendera laguttagningar till styrelsemedlemmarna (till slut fick Watt bestämma laguttagningar själv). Sekreteraren utsåg även samt instruerade tränaren, vars uppgift inte var taktiska utan att hålla spelarna i fysisk form. Sekreteraren var dagens sportchef, fast med ännu större makt och inflytande. Watt var onekligen kompetent och lyckades under sina nästan 30 år i klubben bärga fyra ligatitlar och tre FA cup titlar. Watt blev en av de mest framgångsrika (om inte den mest framgångsrika) Newcastleaktören någonsin. Han enade ett splittrat Newcastle tack vare sportsliga framgångar. Från att Newcastle West End supportrarna inte ville betala för att i praktiken se sin gamla rival Newcastle East End på St James’ Park, till att svetsa samman Newcastle till en enighet, som på St James’ Park kom att få många triumfer att jubla över. Det sista kortet som utspelades i och med Watt var onekligen lyckat, och när han dog 1932 hade han lämnat bakom sig ett av Englands inte bara framgångsrikaste fotbollslag, utan snarare framgångsrika supporterskara. Han tog Newcastle från den uppgivna botten till den harmoniska toppen. Han förde samman Newcastle East End och Newcastle West End, han var genom sin sportsliga genialitet och sina framgångar Mr. Newcastle, han var byggkonstruktören till det enade Newcastle, Newcastle United.
Graham Carr – Mer än bara scout
Den här texten kan tyckas vara en historielektion, eller möjligen hyllningstext till Frank George Watt, men så är inte fallet. Jag antar att det numera är välpoängterat hur stor betydelse en kompetent sportchef kan ha på en fotbollsklubb, eller snare tränare vilket han i slutändan var då han skötte alltifrån spelarövergångar och laguttagningar, till taktik och den sorters träning. Alla var tillsammans målinriktade, alla ville bringa titlar till Tyneside, alla ville att Newcastle United skulle bli en kraftsymbol i engelsk fotboll, och det blev man. Frank Watt fick massivt förtroende i och med hans bevisligen formidabla fotbollskunskaper. Han var den mest betydande aktören i den mest framgångsrika perioden någonsin för Newcastle United, men om han hade fått chansen att för en dag besöka hans eftermäle Newcastle United idag, vad hade han sagt då?
Jag har länge försökt förstå vad Lee Charnley har för yrke. Borde inte han vara dagens motsvarighet till Frank Watt? Borde inte Charnley vara den mest kompetenta och innovativa Newcastlemedlemmen? Vad gör han ens, ärligt? Han gör ju uppenbarligen inte ett skit, han är bara en tanig sköld mot Mike Ashley, mannen som sliter isär Newcastle för varje dag som går. Lee Charnley presenterade exempelvis Benitez ankomst, och likaså McClarens avsked, men hade han knappt någon del i besluten, i praktiken hade han det, men han verkar så ovetande om fotboll så att han bara går runt i korridorerna på St James’ Park utan att göra någonting precis som sin överman Mike Ashley.
Våran ”käre” Graham Carr som det finns så ofantligt mycket delade meningar om är i mitt tycke en skaplig scout. Han har ändå fått in intressanta spelare för billiga summor till klubben i form av Cabaye, Ayoze, Tioté med flera. Graham Carr verkar onekligen vara ett fan av holländsk fotboll då flera av våra nyförvärv brukar komma därifrån. När Carr värvade Tioté till Newcastle så hade ivorianen gjort en lyckad säsong i Twente när laget vann Eredvise 2010. Men Tioté var inte den enda som fastnade på Graham Carrs näthinna 2010, utan så även succétränaren Steve McClaren. Graham Carr är ett fan av Steve McClaren, och McClaren värvades inte bara som en person som skulle ta ansvar för all skit som kastades på Newcastle, utan ledningen trodde verkligen på McClaren, de ville ha honom, och hur gick det? Sportsligt så styrs Newcastle väldigt mycket av Graham Carr, eftersom han är den enda som ”kan” fotboll så står han för många rekommendationer som konverteras till beslut. McClaren var en ”Carr signing”, snälla Graham du gode, håll dig till att scouta spelare. Bevisligen så är Graham Carr en skaplig scout, men en usel sportchef. Så vad håller egentligen du på med, Lee Charnley?
Mike Ashleys egna ord
Nu är äntligen inledningen klar, och huvuddelen kan rätas ut. Mannen som drar i trådarna, Mike Ashley har slagit till igen med en Skysports intervju som är oförklarligt irrationell som ska dissekeras strax.
För att snabbt återgå till det splittrade Newcastle i slutet på 1800-talet så börjar man nu känna att vi håller på att splittras igen, då var det västra Newcastle kontra östra Newcastle, idag handlar det inte om två lag som reduceras till ett. Det handlar om att enigheten kommer såras, västra och östras eniga Newcastle kommer inte dö ut, men försättas i koma om man ska tyda Ashleys intervju med Skysports. Varför? Jag ska ge min syn på saken.
Ashley har som igenkänt varit i ständig turbulens sedan uppköpet av klubben 2007. Han har fått mycket och välförtjänt kritik under sina snart 10 (!) år i klubben. Fansen har hela tiden krävt bättre kommunikation, att Ashley ska tala klarspråk med klubben, vara ärlig och inte försöka mörklägga hans agenda i sportchefer som endast finns till som en tanig sköld och en tränare att skylla klubbens problem på. För Ashley har enligt Skysportsintervjun ingenting med Newcastles prestationer att göra, utan ”han utnämner bara ledningen”. Detta hamnar antagligen på topp fem listan om konstiga saker Ashley sagt (trots att han aldrig säger något). Hur kan han påstå att han inte har något inflytande om han utser klubbledningen? Att utse Lee Charnley till ”Managing Director” är väl någonting han borde ta på sig, hur kan han inte inse att Charnley är katastrof? Hur inkompetenta tror Ashley att fansen är? Försöker han lura dem i hopp om att tro att fansen inte förstår att Ashley ligger bakom hela den här klubbens sönderfallande? Jag har ärligt talat inte svaret, han kanske borde anlita en ny PR byrå för att kommunikationen utåt ska bli mindre dålig än vad den är.
Andra saker Ashley sa i intervjun var att bankkontot är tomt. Detta är förståeligt, han har kastat massvis med pengar i sjön, i och med att hans investeringar inte resulterat i bättre resultat på planen. Att säga att det inte finns mer pengar, att bankkontot är slut, är att tydligt basunera ut att han inte tänker satsa mer på Newcastle. Han nämnde dock att han inte tänkte sälja klubben: ”I’ve got no choice. I am willing to Newcastle like Sports Direct. They’ve got me and I’ve got them, that’s just the way it is.” Detta skapar åtminstone för mig stor förvirring. Försöker han klart och tydligt säga att Newcastle är hans business i koppling med Sports Direct? Jo det vet vi redan Mr. Ashley, men går du alltså ut och säger det i samma intervju som du säger att du från början köpte Newcastle för att få tillbaks klubbens glansdagar (ja, det sa han också i intervjun). Det är väldigt förvirrande att förstå vad han faktiskt menar, för på samma gång som han säger att han köpte Newcastle för att hjälpa dem sportsligt, så säger han att Newcastle är bundet till Sports Direct och tvärtom. Han förstärker ju bara tesen att han endast har Newcastle som sitt reklamplakat till Sports Direct, för att tjäna pengar i egen vinning. Mike Ashley skiter ju i fotbollen, hur lätt tror han att det är att ge sig in i fotboll om man inte ens försöker? Fotbollen och Newcastle har varit Mike Ashleys lördagsnöje. Han vill ge sina ”drinking budies” gratis säsongskort på St James’ och ha något gott att skryta om. Mike Ashley, Newcastle United Football Club är inget söndagsnöje. Tusentals fans dedicerar sitt liv till klubben. Vi vill så mycket, vi är det lidande folket som drömmer om Champions League och titlar.
Mike Ashley har startat ett inbördeskrig
”But there is negativity around me as an individual when it comes to Newcastle, so the best thing was to make sure it was on solid ground and then step back and get them to self manage Newcastle”. Detta är något jag personligen har försökt att trycka på väldigt mycket, och nu verkar Ashley ha insett det själv utan att vidta den enda åtgärden som kan rädda Newcastle på sikt, att sälja. Ashley är en demon på St James’ Park. Arenan som i över hundra år varit känd som just St James’ Park genomgick 2011 ett namnbyte till ”Sports Direct Arena”, arenan fick snart därefter tillbaka namnet på grund av massiva demonstrationer av de enda som vill klubben väl, fansen. Så länge vi har en Ashley i klubben kommer vi ingenvart.
Titta på Leicester den här säsongen. Vi har spenderat mycket mer pengar än de denna säsongen. Ändå ligger de först och vi näst sist. Ett bevis på hur mycket lagmoral, en god anda och en enighet kan betyda. Vi behöver inte dina pengar Mike Ashley, vi behöver en fotbollsklubb.
Varför valde jag att förstora upp den här texten så mycket? Varför all den bakgrunden? För att Newcastle inte har varit i en kris likt den här på väldigt, väldigt länge. Kanske var senaste gången i slutet på 1800-talet när man var under ständigt hot att lägga ned klubben på grund av stora kostnader, då fanns det eldsjälar och en viss Frank Watt som räddade klubben, det finns det inte nu. Rafael Benitez kan komma att bli våran hjälte. Åker vi ur så kan historian om Newcastle bli en dyster sådan de kommande åren. För åker vi ur så tänker inte Ashley anstränga sig så mycket som en sekund för att rädda Newcastle. Han kommer möjligtvis sitta med sina polare i någon VIP-lounge på St James’ Park och hinka bärs en lördagseftermiddag, men han kommer inte lägga ned varken någon tid eller några pengar på klubben som han själv förstörde. Åker vi ned till Championship så innebär det uteblivna TV pengar, pengar som klubben skulle fått in som egen inkomst och möjligtvis pengar som hade gått tillbaks till verksamheten. Åker vi ned till Championship så avgår antagligen Benitez, många spelare kommer lämna. Molnen kommer vara mörka över St James’ Park och vi kommer ha en ägare som inte bryr sig någonting om klubben. Åker vi ur försätts vi i koma till den dagen Ashley säljer. Mike Ashley har blossat upp ett inbördeskrig i Newcastle. Alla slåss mot varandra. Fansen mot ägaren. Vi är inte Newcastle United, en klubb har redan gått i tusen bitar, och fortsätter kriget kommer klubben kanske aldrig återhämta sig.
Ashley sa till Skysports att han ångrade att han gav sig in i fotbollen. Han önskar att han aldrig hade köpt Newcastle United, och det är den enda frågan som jag och Ashley delar åsikt i. Fan vad jag önskar att Ashley aldrig hade köpt Newcastle.
