"I am a fucking geordie" - Berättelsen om Jonás Gutierrez
De började med en ögonblicklig förälskelse, och slutade i rättegång. Där emellan hanns det med hyllningar och sågningar, nedflyttning och serieseger, sjukdom och en magnifik återkomst. Det här är berättelsen om hur Jonás Manuel Gutierrez efter att han blivit sparkad från klubben han älskar tog avskedet till rättegång, med många av klubbens fans på sin egen sida.
Det började sommaren 2008 när Newcastle presenterade inte bara en utan två hårfagra argentinska spelare att stärka lagbygget med, nämligen Fabricio Coloccini och Jonás Gutierrez. Ett år tidigare hade sportbutiksföretagaren Mike Ashley köpt det underpresterande Newcastle United av den svårt kritiserade Freddy Shepherd, och under våren ersatt tränaren Sam Allardyce med den avgudade Kevin Keegan. Glädjen blev dock kortvarig då Keegan redan i september sa upp sig på grund av spelaraffärer över hans huvud som han inte accepterade, och ersattes av den fullständigt inkompetente Joe Kinnear. Klubben hamnade i en kraftigt nedåtgående spiral som kulminerade i nedflyttning, men det är egentligen inte det denna text ska handla om.
Jonás, som valde att bära sitt förnamn på ryggen med motiveringen "Jag tycker om mitt namn", gjorde sin debut från start redan i öppningsmatchen mot Manchester United. Mitt starkaste minne från matchen var inte det överraskande 1-1-resultatet, utan det långhåriga nyförvärvet som sprang som en vinthund från hörnflagga till hörnflagga och fullständigt plockade bort en viss Cristiano Ronaldo ur matchen. Redan då blev "Spiderman" en publikfavorit på St James Park, och även om det dröjde innan han fick tillfälle att dra på sig spindelmasken för att fira ett mål blev han snabbt älskad för sitt slit och sin inställning. Men som sagt var det inte nog för att rädda klubben kvar i Premier League, och han klarade sig inte heller undan kritik då både han och landsmannen Coloccini anklagades för att inte ha acklimatiserat sig till det engelska tempot.
Sejouren i Championship blev kortvarig, och när Newcastle redan 2010 var tillbaka i finrummet efter att ha vunnit serien var argentinarna såväl acklimatiserade som gjutna i startelvan. Vid denna tid var Jonás även bofast i det argentinska landslaget och hyllades av såväl Lionel Messi som Maradona. Han var given i det lag som 2011-2012 skrällde sig till en imponerande femteplats i ligan. Vidare var han en mycket omtyckt person hos både lagkamrater och fans, tack vare hans goda humör och suveräna inställing. Men tyvärr för Jonás del skulle hans status i klubben sjunka. Hans bristande förmåga att göra poäng blev till irritation hos fansen som visserligen gillade honom men som krävde mer spetskompetens i startelvan. Mot slutet av säsongen 2012-2013, även den som ordinarie, ställdes dock allting på ända. Efter en smäll på fel ställe under en match mot Arsenal var smärtan värre och mer långvarig än normalt, och efter att ha undersökts fick Jonás beskedet att han drabbats av testikelcancer.
Cancer är en fruktansvärd sjukdom men lyckligtvis gick den att behandla, vilket gjordes i hemlandet Argentina samma höst. Han var aldrig nära a-laget under rehabiliteringen och blev under våren 2014 utlånad till Norwich där det bara blev fyra matcher under gamle tränaren Chris Houghton. Orsaken till den långa frånvaron offentliggjordes inte förrän ett helt år senare, så för bland annat undertecknad kom det som ett slag i magen när bilder på en blek, mager och fullständigt hårlös Gutierrez släpptes i september 2014. Hans bristande närvaro hade fått en logisk men otäck förklaring, och Gutierrez överröstes av sympatier från både egna och andras fans.
Inför säsongen 2014-2015 var Jonás tillbaka i nordöst, naturligtvis utan särskilt stora förväntingar på sig. Det var nog inte många som räknade med att han skulle kunna spela en viktig roll för klubben efter sjukdomstiden, särskilt med tanke på den avtagande kvalitén han visat upp innan frånvaron. Säsongen visade sig dock vara en ordentlig missräkning för klubben. Efter en bitvis lyckad, bitvis genomusel höst avgick den ofta hårt kritiserade Alan Pardew som huvudtränare och ersattes av sin assisterande tränare John Carver. Carver visade sig vara en katastrofal ursäkt till låtsastränare av samma kaliber som Joe Kinnear, och Newcastle störtdök i tabellen. En hel stad letade efter ljusglimtar, och fann det på en träningsplan där Jonás tog sina första löpsteg i svartvit tröja efter att ha skrivits ut från sjukhuset i november.
Det kändes som en seger på många plan när Jonás Gutierrez återigen klev ut på St James inför en överlycklig hemmapublik som inhoppare mot Manchester United den 4 mars 2015. En älskad personlighet var tillbaka efter svår sjukdom och behandling, och skulle nu hjälpa Newcastle att rädda kontraktet. Till min egen och säkert många andras förvåning verkade inte Jonás det minsta ringrostig utan var tvärtom en av de piggare spelarna på planen under sitt inhopp. Redan där kändes ett lyckat inhopp som ett värdigt avslut på hans karriär i Newcastle, men runt hörnet väntade en långt vackrare och mer dramatisk avslutning. Inför säsongens sista match var kontraktet ännu inte säkrat, och en hemmaförlust mot West Ham kunde innebära ännu en nedflyttning. När Moussa Sissoko knoppade in 1-0 var det givetvis på ett inlägg från Jonás, men hemmapublikens nerver satt forfarande utanför huden och när Vurnon Anita missade ett friläge kändes det som att allt skulle gå åt helvete i alla fall. Istället klev älskade Jonás Gutierrez fram, igen. Ett skott från 20-talet meter styrdes via en försvarare in i mål, och vinthunden, ikonen, yrvädret, överlevaren, återvändaren Gutierrez hade definitivt säkrat överlevnaden i Premier League med sitt elfte mål i sin 187e match för klubben. Känslorna, lättnaden, glädjen och tårarna som svämmade över på St James är svåra att att beskriva i text, men för egen del var det ett av de starkaste och vackraste ögonblicken jag upplevt under mina drygt 20 år som supporter.
Att säga att detta var en vacker avslutning är dock en sanning med modifikation, för tyvärr slutar inte berättelsen där. Epilogen utgör tvärtom en egen berättelse, som i sin dysterhet säger mycket om vad Newcastle numera är för typ av klubb. Efter säsongen fick Jonás beskedet att han efter sju år inte längre ingick i klubbens planer och var tvungen att lämna. Beskedet fick han över telefon efter att Ryan Taylor, som just fått samma besked av John Carver, fått lämna över luren till Jonás. Le Grande Finale ersattes av ett oprofessionellt och ovärdigt avsked från en klubb som mer och mer förlorat kontakten med såväl fansen som klubbens idé, vilket Jonás fullt rimligt tolkade som att klubben helt struntade i honom. Karriären fortsatte istället i Deportivo la Coruna, men Jonás glömde aldrig bort Newcastle och Newcastle i sin tur kom mycket väl ihåg Jonás.
Den prekära situation Newcastle befinner sig i har förstås inte gått Jonás obemärkt förbi, och han tar varje tillfälle i akt att muntra upp klubbens hårt prövade fans. Men han upplevde sig också så pass orättvist behandlad av klubben att han förde den inför rätta för diskriminering. Åtalet gick ut på att klubbens ledning medvetet sett till att Jonás inte fått spela tillräckligt många matcher för att aktivera en förlängningsklausul i kontraktet, detta på grund av hans cancer och inte på grund av hans färdigheter på plan. Detta skulle innebära diskriminering på grund av funktionshinder. Säsongerna 2011-2012 och 2012-2013 startade Jonás 71 av 76 matcher vilket är en hiskeligt hög siffra, men efter diagnosen och de första behandlarna fick han i november 2013 veta att han inte längre ingick i klubbens framtida planer. Minst sagt märkligt med tanke på hur pass given spelaren varit i startelvan dessförinnan.
Åtalet mot klubben hade fyra åtalspunkter, där domstolen gav Jonás rätt på två av dem. Klubben befanns skyldig till att medvetet undvikit att spela Jonás för att inte aktivera en kontraktsförlängning, och anledningen till detta var inte att han inte längre platsade utan för att han hade cancer. Klubben befanns alltså skyldig till diskriminering på grund av funktionshinder och dömdes att betala ett saftigt skadestånd. Bevisningen som managing director Lee Charnley, Mike Ashelys högra hand, lade fram för klubbens del ansågs sakna trovärdighet, och där Alan Pardew och Gutierrez hade olika versioner av ett samtal om Jonás framtid i klubben ansåg rätten Jonás vara mer trovärdig än den förre tränaren. John Carvers bevisning i sin tur bedömdes vara för "vag". Däremot friades klubben på åtalspunkterna ofördelaktig behandling samt trakasserier.
I den rättsliga kampen mellan klubbledning och spelare var det alltså spelaren som gick segrande ur striden. För många Newcastlefans finns det en viktig symbolik i detta, då Jonás är såpass omtyckt till skillnad från klubbledningen. Klubben har ofta anklagats för att strunta i det sportsliga, i spelarna och i fansen, och nu finns det till och med ett domstolsutlåtande på att så tycks vara fallet. Domen visar också att Ashley och Charnley inte är osårbara, och det var många som uppskattade att de äntligen fick en knäpp på näsan av favoriten Gutierrez. Argentinaren Jonás är en geordie, Ashley och Charnley är det däremot inte.
Men vad är det som gör att Gutierrez förtjänar all denna uppmärksamhet denna babblige redaktör vill ge honom? Varför lägga så mycket utrymme åt en i bästa fall hygglig spelare som gjort sitt, lämnat klubben och tjafsat med den efteråt? Dels för att det är en bra berättelse. Berättelsen om en älskvärd spelare som tog sig igenom sjukdom, behandling och säkrade överlevnad i högstaligan som krona på verket. En spelare som var ännu lättare att älska som person med sin ödmjukhet, glädje, optimism och inställning både på och utanför planen. Men också för att det är en viktig berättelse. Detta är historiens mörka baksida, om en klubb som inte längre handlar om sporten, tävlan, fans eller kärlek till klubben. Berättelsen påminner också om hur allt det som är vackert med fotbollen prioriterats ned i Newcastle till förmån för billiga spelare med lovande sell on-value och reklamutrymme för Sports Direct. En klubb som varken bryr sig om spelare eller fans längre, och som knuffar ut en älskad hjälte genom bakdörren när de inte längre finner honom lönsam.
För vilken skata hade i nuläget inte velat ha en Gutierrez på plan? Denna säsong har Newcastle fullständigt imploderat och bortom alla usla tränare och misslyckade nyförvärv är det kanske mest slående särdraget den totala bristen på viljan att kämpa för klubbmärket. Mitrovic försöker, trotjänaren Coloccini är anonym, målvakterna är skadade och flera spelare tycks mest längta till sommaren då de förhoppningsvis kan reas bort till vartsomhelst. Dessutom har vänsterbackspositionen där Jonás stundtals vikarierat varit ett svart hål under säsongen. Vi saknar glöden, vi saknar viljan, och vi saknar spelglädjen hos Jonás. Och nu när säsongen mycket väl kan sluta i ännu en nedflyttning efter år av sportsligt självskadebeteende är det kanske Jonás personlighet som saknas allra mest.
I en konflikt där Mike Ashleys och Lee Charnleys Newcastle står på ena sidan och Jonás Gutierrez på den andra kommer jag alltid, alltid att vara Team Jonás.
Vill du läsa mer om testikelcancer kan du göra det här.
