Ipswich – Watford 1-2
På västfronten intet nytt… dessvärre…
Ipswich – Watford 1-2 (1-0)
1-0 Keith Andrews (45)
1-1 Marvin Sordell (70), straff
1-2 Troy Deeney (74)
Laguppställning: Stockdale – Cresswell, Collins, Sonko, Edwards – Martin, Bowyer, Andrews, Murphy– Chopra (Ellington, 77), Scotland
Publik: 16 262
När nu förnuftet tar slut, vad kommer då att ta vid? Det är enkelt att konstatera att det som sker, det sker. En jämn match, mellan två lag i likvärdig situation där Ipswich är det något bättre laget. Ett psykologiskt viktigt mål i 46 minuten (innickat av Keith Andrews). En andra halvlek som ger den falska känslan av stabilitet och tendenser till ett 2-0 mål. Ca 20 minuter kvar, en billig straff, 1-1, frustration, 1-2 snart därpå och ridå ner.
Förnuftet försöker naturvetenskapligt betrakta truppen ur ett ”värdera namn för namn perspektiv” och kommer då fram till att vi är ett topplag. Tabellen indikerar att vi inte är ett topplag men likt Tage Danielssons monolog så undrar jag ifall om det som hänt (de sista 5-6 veckorna) har hänt? Det är så otroligt osannolikt att just detta skulle hända att det inte kan ha inträffat? Och om det mot all förmodan har inträffat, så är det så ofantligt osannolikt att det inträffar igen…
Några konstateranden:
- Vi är ett bottenlag
- Utifrån resultaten har vi seriens mest överbetalda och övervärderade spelare
- Förtroendet för Paul Jewell är stort (betalar det sig?)
- Vi förstår fortfarande inte att vi egentligen är ett bottenlag
- Vi supportrar tror fortfarande att vi kommer att slåss om playoffplatserna
- Nästa match vinner vi… eller?
