Krönikan: Skitklubben Ipswich tågar fram
Kärleken till fotbollen existerar i världens alla hörn.
När jag i lördags satt på mitt jobb och väntade på att få springa på rast för att kolla resultatet i Ipswichs match mot Nottingham var jag fortfarande ivrig på resultatet. Medveten om att Ipswich hade ledningen tänkte jag att det inte kunde bli sämre än ett oavgjort resultat. Rasten kom och det gjorde också ett oväntat resultat. Två sena mål hade gjort att Ipswich gått från ledning med 2-1 till förlust med 3-2. Ett resultat som stämde överens med det i förlustmatchen två veckor innan mot Doncaster. Det fick mig att tänka på min Indienresa för fyra år sedan då jag som ung 18-åring stötte på en engelsman mitt i ingenstans.
På ett tåg från staden Udupi var jag på väg tillbaka längs Indiens västkust mot Goa och närmare bestämt Calangute. Det var då han uppenbarade sig. En britt, med en stor systemkamera runt sin rödflammiga hals satte sig mittemot mig. Eftersom att jag hade fem timmars tågresa att slå igen tog jag till mig modet att fråga honom lite om hans kamera. Föga förvånande ledde samtalet direkt in på fotboll efter att han visat fotbollsbilder från sitt hemland. Jag berättade att jag hade mina sympatier hos Ipswich Town. Engelsmannen blev tyst, iakttog mig och utbrast sedan (översatt till svenska för att hålla det rumsrent): ”Hur i helvete kan man som svensk hålla på en skitklubb som Ipswich?”
Jag, en ung 18-åring, hade precis träffat en engelsman på ett indiskt tåg och blivit tillfrågad på ett bryskt sätt hur jag kan hålla på Ipswich. Jag hade aldrig tänkt på det förut. Det hade varit en oreflekterad självklarhet. Medan tåget passerade fantastiska floder, bräckliga broar och levande landskap funderade jag på varför Ipswich hade blivit mitt lag. Nervös över att tåget gjorde obehagliga ljud ifrån sig hade jag insett varför man i Indien hade religionen på sin sida, man var illa tvungen att tro på ett gäng gudar om man ville överleva en indisk tågresa som varade i mer än trettio minuter. Det var då det slog mig varför Ipswich var mitt lag. Jag var tvungen att vara Ipswichsupporter för att överleva.
När andra valde bra fotbollslag att hålla på som Manchester United, Arsenal eller Liverpool valde jag ett lag där många var tvungna att fundera över var de höll hus. Ipswich höll inte till de på stora arenorna, skapade inte de stora rubrikerna men likväl hade de en plats att spela i fotbollsvärlden. Ipswich var ett utfyllnadsgäng som även de behövde sina utländska supportrar och jag såg tjusningen med det. Man kunde inte se laget på teve så man blev illa tvungen att söka på internet eller slå på text-tv och kolla efter resultatet. Precis som en blind man behövde jag inte se det, jag behövde känna det. Jag visste inte varför man hade förlorat men jag förstod ångesten. Jag visste inte varför man hade vunnit men jag förstod glädjen. Därför valde jag Ipswich.
Efter min utläggning frågade jag engelsmannen om vilka han höll på. Svaret blev ett rungande ”Fucking Doncaster, mate” och medan tåget tågade fram längs den indiska västkusten insåg jag att kärleken till fotbollen finns i världens alla små hörn, även där man minst förväntar sig det.
