ITFC SWEDENS LÖRDAGSPANEL - VECKA 18 (Nr 448)
Så är vi då framme vid säsongens sista ligamatch. Det är nu det gäller, men oavsett hur det går så är panelen av uppfattningen att det varit en fantastisk säsong. Det, lite till och inte minst Pelles efterlängtade säsongssammanfattning får man ta del av i dagens panel. COYB!
Två gastkramande tillställningar i lördags och tisdags. Vad är din analys av matcherna, uppställningarna och hur McKenna och spelarna styrde sig igenom dessa holmgångar?
Conny:
Såg bara andra halvlek i lördags, som jag väl tycker visade prov på både våra styrkor och svagheter. När laget spelar med gasen i botten och satsar framåt så kan jag mer eller mindre sitta och gapa över hur vackert och lekande enkelt det ser ut emellanåt. Sedan fick vi även se prov på vår akilleshäl emellanåt, försvarsspelet. Även det kan få mig att sitta och gapa och undra vad sjutton som händer. Min känsla efter matchen var nog att vi förtjänade tre poäng. Matchen mot Coventry var lite annorlunda. Lite mer försiktigt, även om vi visade prov på att vi kan lira fotboll också. Försvaret, med Burgess som en australisk alligator i mitten, såg faktiskt ganska robust och stabilt ut. För att inte tala om Hladkys magiska räddning, bland det svettigaste jag sett. Angående uppställningarna så har jag inte mycket mer att tillföra än att McKenna gör det så väldigt klokt med några rotationer varje match för att hålla truppen pigg, hungrig och fräsch.
Pelle:
Svårt att göra någon vettig analys när man som jag, blundat i en tredjedel av båda matcherna, p.g.a anspänning och stress. Man missar då en del väsentligheter. Men kortfattat kan man kan väl säga att vi fick se två olika sorters Ipswich Town spela. Matchen mot Hull, som bjöd på fantastisk fotbollsunderhållning, visade på två framåtriktade lag med offensiva kvalitéer och som båda spelade för att vinna. I matchen mot Coventry fick vi däremot bevittna ett Town som spelade betydligt mer cyniskt, med temponeddragningar och lägre block på repertoaren. Något vi inte sett speciellt ofta under KMac. Men två bra matcher, på två olika sätt. Rätt laguttagningar och väldigt kul (och överraskande) att se George Hirst tillbaka i startelvan. Han var både påpasslig och alert.
Martin D:
Först och främst; Att hålla på Ipswich borde vara försett med varningstexten ”förenat med livsfara för personer med dåliga nerver, hjärta eller mage” eftersom det alltid verkar bli spännande in i det sista då vi inte lyckas att avgöra matcherna förrän ibland vid matchens sista spark… Hursomhelst, vi alla bjuds på en rejäl dos drama och underhållning för pengarna…
Veckorna av vila inför de avslutande tre ordinarie säsongsmatcherna verkar hittills ha gjort laget gott eftersom de uppvisat mycket bättre spel än i de senaste matcherna innan uppehållet. En annan fördel var att att vi nu hann få tillbaka både Burns och Hirst. Det gör att vi nu har en än vassare bänk än de flesta lag, vilket är en klar USP för oss.
Reflektioner kring målgörande är att det är bra att vi börjat hitta rätt igen, men tyvärr så fortsätter vi även att släppa in för många mål som beskrivs som ”soft goals” (som sido-notering förtjänar det att nämna det okaraktäristiska känslo-utbrottet från KMac vid 3-3 mot Hull). Tidiga mål för (inte mot) oss är också efterlängtat, så att vi slipper jaga hela tiden. Men även om det händer så kan det gå som mot Coventry där även KMac erkänner att vi efter 1-0 börjar spela på resultatet och inte utifrån vår matchplan… Men med tanke på att det är människor inblandade och vad som står på spel - detta är ju allas pojkdröm och vissas enda/sista chans - vore det väl konstigt om allt gick utan någon urspårning… Men låt oss nu hoppas att vi kan hoppa upp på rälsen igen och att rallarna lagt spåret hela vägen upp till PL.
Dan:
Otroligt nervpåfrestande var det verkligen. Men samtidigt kände jag mig konstigt nog ganska trygg under matcherna. Det kändes som om vi hade en extra växel att lägga in när det behövdes, och det kändes mest onödigt att vi släppte in både Hull (tre gånger om) och Coventry i matchen igen. Men så klart oerhört skönt att vi fick med oss fyra poäng och därmed ”bara” behöver ett till i sista omgången, och kanske inte ens det. Jag tyckte att vi hade greppet i matcherna och förde dem, visserligen med en del svackor då vi släppte in motståndarna. Men i stort fick jag vibbar från tidigare under säsongen, då det mesta gick vår väg. Uppställningarna är inte så mycket att orda om, men visst kändes det lite konstigt att Broadhead inte ens satt på bänken mot Hull och att al-Hamadi inte var på bänken mot Coventry. Men att Chaplin gjorde det mot Coventry kändes mer befogat efter en lite mindre vass insats mot Hull. Att Edmundson kom in i stället för Woolfenden kändes också lite överraskande, men allt funkade ju, så vad ska man säga? Kieran har koll, helt enkelt.
Säsongen kan ta slut idag, säsongen kan fortsätta. Om du skulle sammanfatta säsongen, höjdpunkter och lågvattenmärken inkluderade, hus skulle din konklusion se ut?
Conny:
Jag trodde nog att vi skulle kunna norpa en kvalplats inför säsongen, men att vi skulle vara med och kriga om en direktuppflyttningsplatsm fanns inte alls i mina tankar. Det är så otroligt starkt gjort, oavsett hur det går idag. Den verkliga höjdpunkten kommer så klart om vi tar en poäng eller fler idag. Det blir ett firande som Portman Road inte har sett sedan senaste uppflyttningen 2000 (då jag för övrigt var 22 år)...Tidigare under säsongen har det varit så gott om höjdpunkter att det är svårt att välja…Klappklapp-spelet som avslutades med Wes Burns skott med yttersidan i matchen mot Coventry. Alla målrika hemmasegrar som laget har radat upp. Alla snygga mål. Och spelarnas förmåga att aldrig ge upp. Lågvattenmärken är svårare att finna. Det var en period där runt jul då spelet, delvis på grund av skador, hackade lite oroväckande (framför allt märktes det av i målskyttet). Där och då var känslan att det kanske hade gått lite för bra tidigare under säsongen. Ack så fel jag hade. Motbevisad av McKenna och spelarna ännu en gång. Fler lågvattenmärken: 0-4 borta mot Leeds var så klart ingen höjdare. Den stora besvikelsen var nog trots allt 0-1 borta mot Norwich. Även om jag inte håller med om att vi var riktigt så dåliga som en del vill få det till, så kändes det som att vi kan så mycket bättre och gjorde en håglös prestation i det som supportrarna tycker är säsongens viktigaste match. Men egentligen så bryr jag mig inte ett jota om biffen är färdigstekt vid 15.30-tiden idag.
Dan:
Säsongen tar slut i dag, punkt. Det finns inget alternativ. Det finns så otroligt många höjdpunkter under säsongen att det inte går att rabbla dem alla på så kort utrymme. Men den absoluta höjdpunkten kommer förhoppningsvis att bli nu i dag, när vi de facto fixar Premier League-status nästa år. I övrigt: alla mål vi gör, alla poäng vi tar, den positiva inställningen på plan, från backlinje och målvakt ända fram till anfall, publiksiffrorna både borta och hemma, glädjen i stan, som det nästan går att ta på, att man äntligen håller på ett lag i medgång (ett tag kändes det nästan lite enformigt at bara vinna och vinna!), och ja nästan allt annat den här säsongen. Lågvattenmärken är oerhört mycket svårare att hitta några, men visst kändes det lite deppigt i december och januari, då det gick lite knackigare, men så här i efterhand var det många svåra matcher i följd då, så egentligen ett helt normalt utfall. Annars kanske Brandon Williams får stå för det enskilt största negativa under säsongen; tråkigt för honom, och bara att hoppas att han tar sig samman och kommer tillbaka till en förnyad karriär på plan. Men i stort är ju den här säsongen nåt utöver det vanliga, och helt annorlunda än den säsong jag hade väntat mig och hoppats på. Oavsett hur det går i dag har vi överträffat, ja krossat, alla vettiga förväntningar man skulle kunna ha på den här säsongen. Det hade inte kunnat gå mycket bättre, vilket känns helt otroligt.
Martin D:
Detta är ju Pelles paradgren så jag nöjer mig med huvudreflektionen att OM vi lyckas gå upp kommer säsongen bli omtalad, inte bara för ATT, utan HUR. Vilken våldsam överprestation (kom ihåg allas försäsongs-tips) laget lyckats med denna galna säsong där det kan bli så att det inte räcker med 93 poäng för att gå upp (som jmf kan det samtidigt räcka med dryga 30p för att hänga kvar i PL). Och den personliga höjdpunkten var såklart medlemsresan som avhandlades förra veckan.
Pelle:
Så här ungefär:
Säsongernas säsong: 2023-24. Utan någon som helst tvekan. Oavsett hur det än slutar idag.
Säsongens lag: Måste ju vara det lag som poängmässigt är den bästa nykomlingen i hela Championships historia.
Säsongens spelare: Sam Morsy, vår lagkapten, vår härförare, vår egyptiska kung.
Säsongens lånespelare: Den där unga killen från Chelsea förvandlades från en talang med potential, till en världsspelare i Championship. Bästa lånet sedan Ryan Fraser och Tom Lawrence? Bättre än så säger jag. ”Oh, I want to dance with Omari…”
Säsongens överraskning: Hur många av er trodde att Vaclav Hladky skulle vara kvar i Ipswich Town inför ligastarten? Någon, kanske. Men hur många av er trodde att han skulle ta över som förstemålis och dessutom sätta betydande prägel på vårt spel? Inte jag och inte ni.
Säsongens mål: Många fina mål att välja på, precis som under föregående säsong. Omari Hutchinsons pärla i krysset mot Hull, Brandon Williams akrobatiska nickmål mot Huddersfield i september, någon av Jack Taylors projektiler från i höstas. Connor Chaplin gjorde också några läckra mål, men ingen av dess kan egentligen konkurrera med Wes Burns bananskruv (inkluderat spelet som ledde fram till det) från hemmamatchen mot Coventry. På ren svenska…vilket jävla mål.
Säsongens bortglömde nr 1: Janoi Donacien. Den sympatiska högerbacken och lagspelaren saknades nog inte rent spelmässigt, men hans roll i det här laget i fråga om kamratskap och lojalitet ska inte underskattas. I senaste Town In Five så förekommer det ett väldigt fint ögonblick när Kayden Jackson får syn på en icke ombytt Janoi i vimlet av spelare efter matchen. De klappar om varandra innerligt då de möts i en fin vänskapskram. Att det är just de två som står där, får mig att bli alldeles varm om hjärtat. De kom hit ungefär samtidigt och har varit längst i klubben av samtliga spelare. Båda har varit uträknade från laget och klubben otaliga gånger. Båda har genomlevt den tunga perioden med nedflyttning, mittenplaceringar i League One och spel inför tomma läktare. Att de nu får vara en del av detta fantastiska som sker (oavsett speltid och skadesituation) är dom väl förunnade.
Säsongen bortglömde nr 2: Dane Scarlett, någon som kommer ihåg att han var vår spelare (på lån från Spurs) under första delen av säsongen. Spelaren som KMac tidigare kallat för den mest intressanta unga spelaren i världen visade sig tyvärr inte vara mer intressant än en burk ravioli.
Säsongens bortglömde nr 3: Stackars, stackars Christian Walton. Den enes bröd, den andres död…och allt det där.
Säsongens insats: 3-0 på Portman Road mot ett topptippat Hull i oktober, var i särklass den bästa insatsen jag sett oss göra under de senaste fem åren. Vi spelade ut dem totalt under 90-minuter och matchen skulle lika gärna ha kunnat sluta 7-0 till oss.
Säsongens medlemsresa: En av de bästa någonsin och rekord i antalet medlemsresenärer. Öl och solsken är alltid, precis alltid, en ypperlig kombo.
Säsongens nyförvärv: George Hirst för cirkus 1,5 miljoner pund från Leicester. Vilket kap. Vilket fynd. Allt utom frisyren är klass.
Säsongens flopp: Egentligen helt fel rubriksättning för ingen spelare har floppat den här säsongen, men visst hade jag trott lite mer om Jack Taylor, givet hajp och prisbild.
Säsongens målgest: Omari Hutchinsons akrobatiska volter imponerar. En synnerligen atletisk grabb det där. Tror inte ens att jag kunde göra kullerbyttor när jag själv var i den åldern.
Säsongens lång-och-kort: Kieffer Moore och Conor Chaplin. Det ser väldigt komisk ut när de befinner sig bredvid varandra på plan, men de fungerar väldigt bra ihop. Jag har alltid varit svag för anfallskonstellationen en lång och en kort.
Säsongens magiker: Supportrarna skanderade ”Jeremy Sarmientoooo, he´s magic, you knooow”, och även om magin emellanåt lyste med sin frånvaro så var ju segermålet 3-2 på övertid mot Southampton ren och skär tåfjuttsmagi.
Säsongens vråååål: Kom efter ovan beskrivna mål. Jag skrek. Och jag skrek. Som aldrig förr. Småbarn började gråta. Hundar likaså. Och grannar la ut sina bostäder till försäljning på Hemnet.
Säsongens vad hände där?: Brandon Williams inledande tid i klubben började ju så bra. En aggressiv, energisk och löpstark ytterback. Sedan började det under hösten ryktas om att något inte stod riktigt rätt till. Det spekulerades om bråk och osämja. Det pratades om mindre smickrande karaktärsdrag. Och sen var han bara borta. Tillbaka i Man U. Med någon diffus skada. Vad som egentligen hände lär vi nog aldrig få veta. Inte heller vilka demoner som Brandon Williams kämpar mot.
Säsongens allt är som vanligt: Att det ska vara så förbannat svårt att tvåla till det där gulgröna laget.
Säsongens busgrabb: Vad är det med George Edmundsons nuna och leende som alltid får mig att tänka på någon av de otaliga busgrabbskaraktärerna i svensk pilsnerfilm från 30-talet?
Säsongens försvarsspelare: Frågan var om Cameron Burgess skulle räcka till i Championship. Med facit i hand kan vi konstatera att han varit vår i särklass bästa innerback under hela säsongen. En riktig försvarsjätte, med betoning på jätte. Och han har kapacitet att lyfta sig själv ytterligare en nivå.
Säsongens klipp: Och så plötsligt en dag så var Wes Burns hästsvans bortklippt och ersatt med den sedvanliga brittiska frillan utifrån modell potta. Trist. Men fotboll, det kan han fortfarande spela.
Säsongens skitmatch: 2-1 förlusten mot Cardiff. Ni vet den där när ni vi tar ledningen i 79:e matchminuten genom Kieffer Moore, men sedan släpper in två mål på övertid (varav det sista i 10:e övertidsminuten). Så fruktansvärt onödigt.
Säsongens assistkung: Leif, såklart. Vilken spelare. Vilken jävla juvel.
Säsongens tröja: Tredjestället…det vita. Hemmastället däremot, föll mig aldrig riktigt på läppen.
Säsongens pina: Asså de här sista matcherna har ju varit en enda lång tortyr i fråga om ångest och nervositet. Jag skulle inte önska min värsta fiende att genomgå denna emotionella berg-och dalbana. Jag hatar spänningen. Jag fixar det inte längre. Låt det vara över idag. Snälla….
Säsongens gud: KMac har hörsammat allas våra aftonböner. Han är skicklig. Och bäst. Gud? Tja, det kan inte uteslutas…….
Oavsett vilka lag som går upp till PL, vad behöver de lagen förstärka med? Är några trupper till och med PL-mässiga redan?
Dan:
Alla lag behöver nog förstärka på en del positioner. Jag har svårt att uttala mig om motståndarlagen, men om man ser på det nyktert, borde ju vi ha störst förstärkningsbehov, om man utgår från sånt som truppens värde och lönenivåer. Å andra sidan har vi visat att den trupp vi har är väldigt konkurrenskraftig i Championship, men det krävs nog en hel del mer för att klara sig kvar i Premier League. Men samtidigt hoppas jag att Kieran, Ashton och andra inblandade skyndar långsamt och investerar klokt, vilket de senaste åren har visat att de kan. Jag ser oftast lite skeptiskt på det där med att köpa på sig för mycket, och ser hellre att vi behåller truppen så intakt som möjligt, men med en del värvningar som ger oss lite extra spetskompetens. Ett sätt är ju att värva spelare på lån, för att behålla lite av en röd tråd (och då tänker jag mest Hutchinson och Sarmiento), och sen kanske värva en spelare till backlinjen, två till anfallskvartetten och kanske en eller två till det defensiva mittfältet, då både Morsy och Luongo börjar bli till åren och kanske lite mer skadebenägna. Men, kör på med mycket av det gamla, utan att göra alltför stora förändringar, och se till att skapa ännu större sammanhållning och samspelskvaliteter – helheten är större än summan av delarna.
Conny:
Leicester är väl kanske mest redo för Premier League, med tanke på att det var en liga man åkte ur ifjol och att man har lyckats behålla många spelare med PL-erfarenhet. Men även de behöver såklart förstärka. Leeds som förhoppningsvis tvingas kvala har också en hel del spelare som spelat i högsta ligan. För vår egen del är jag mest orolig för backlinjen. Det har som sagt stundtals sett lite virrigt och naivt ut, och går vi upp så har vi ett försvar som ska tampas mot världsstjärnor nästan varje vecka. Så krutet hade jag, om jag vore McKenna, lagt på förstärkningar i backlinjen. Men givetvis behöver vi toppa och förstärka laget på de flesta positioner.
Pelle:
Leicester, Leeds och Southamptons lagbyggen är av givna skäl väldigt PL-mässiga. Vem eller till vilka positioner de skulle behöva stärka upp kan jag inte direkt svara på, men skulle gissa på att Leicester letar anfallsförstärkningar och att Leeds och Southampton, vid en eventuell återkomst till Premier League, kommer göra likaså. Övriga aktuella lag för uppflyttning, Norwich, WBA, Hull och vi är i dagsläget egentligen inte rustade för högsta serien. Men om vi lyckas ta oss dit, så menar jag på att vi ska låta så många av våra befintliga startspelare få fortsätta. De förtjänar att få utvecklas på en högre nivå och jag tror faktiskt att merparten av dem, med rätt coachning, har förmågan att höja sig några snäpp till. Splittra inte upp det här laget mer än nödvändigt. Det betyder givetvis inte att alla kommer vara ordinarie jämt och ständigt, några av dem kommer tappa sin status och nyckelroll, några kommer att växa ännu mer. Men viktigt att behålla stommen och den positiva känslan som finns inom truppen. Och utan att veta hur många spelare som kommer att lämna klubben i sommar, så skulle jag väl säga att vi med PL i åtanke, kommer behöver stärka upp med en fem till sex riktigt kvalitativa spelare. En för varje lagdel; målvakt, innerback, ytterback, mittfältare, ytter och en anfallare, typ.
Martin D:
De tre fallskärmsklubbarna har kanske relativt lite att göra jämfört med oss som behöver göra ett större jobb OM vi får kliva uppåt i divisionerna. Det är ju obegripligt hur vi med vår budget och spelarmaterial kunde splittra upp den från PL nedflyttade trion och kanske t o m slå två av dem.
Om vi då ska fokusera på oss så hoppas jag oavsett hur det går att man först och främst kan ta fasta på det som t o m många motståndarcoacher poängterar; nämligen att vi har en sympatisk, ”alla är med”, vinnar-kultur tillsammans med en stabil stomme spelare som spelat ihop ett längre tag. Att bygga och behålla rätt kultur är en svår konstart, något vilken organisationskonsult som helst kan intyga. Därför är det viktigt att vi fortsätter att rekrytera rätt personligheter, för motivation och kultur kan slå klass.
OM vi då tillåts leka med tanken att vi skulle ta steget upp i finrummet så är det intressant rent spelar-kvalitetsmässigt att se hur många av våra befintliga spelare som bedöms kunna ta ytterligare steg upp i kvalitet vs hur många som här i Championship nått sin topp. Jag tror inte att alla kommer att kunna klara det, för skillnaden mellan Championship och PL är klart större än vad motsvarande skillnad är mellan L1 och Championship, och vi har ju en del spelare som för inte så länge sedan spelade i L2. Alltså klart att vi måste förstärka. Frågan är då hur mycket vi klarar av med FFP-regler och ”kultur-bevarande”. Det är ju relativt enklare att bevara en god kultur i medgång så intressant hur den står sig, om den står sig, även i tuffare tag och snål motvind. Visionen skulle väl vara en 4-5 startspelare och 1-2 som toppar bänken. Vi har ju f n en stor trupp så det kommer oavsett vad bli en hel del trafik i bägge riktningarna under sommaren. Efter några fönster med KMac så får jag nog sortera bort mina dröm erfarna profil-värvningar och inse att det som kommer att komma in troligen är unga, väldrillade, mångsidiga, hungriga, men relativt oprövade spelare. Vilket kan gå bra (ex Hutchinson), men behöver inte göra det (ex Dane Scarlett). Redan nu läser jag rykten att vi slåss om PL-spelare vars kontrakt nu går ut (ex Sheffield U Jebbisson) och andra lovande unga spelare (som Sunderlands Cotcher) och med den fotboll vi spelar så borde vi attrahera intresse även utanför det brittiska ö-riket. Detta kan bli en spännande sommar!
