RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 2
När det är medlemsresa är det vanligtvis på lördagen som antalet deltagare peakar. Skulle det vara derby mot de gulgröna, söndag. Men nu är det 90 minuters hoofande mot Birmingham som väntar och en fullspäckad dag tar förstås sin början vid frukosten på Novotel.
Andelen skandinaver vid frukosten är imponerande hög. Gissningsvis är andelen bakrusiga av andelen skandinaver minst lika stor om man ska döma av en del inte så imponerande uppsyner. Själv mår jag förträffligt till följd av gårdagskvällens begränsade intag av alkohol och den uteblivna låsningen och släckningen av puben. Vuxet. Och unikt. Kan det vara denna inte helt oväsentliga detalj som gör att 2017 års medlemsresa går att urskilja från övriga resor när ålderdomen kommer? Inte är det då frukosten, för den spisas i vanlig ordning enligt Full English morgonmatsformulär 1 A. Mätt i magen väntar nu en späckad matchdag och trots hyggligt tidig uppstigning blir det stressigt värre för att få ihop alla bitar. Det är förstås givet att höra sig för med de frukosterande skandinaverna, såväl bakfulla som icke träkepaförsedda, vad man tror om dagens fight för att få ihop en lördagspanel live and direct från Ipswich. När jag sitter i lobbyn och nästan fått ihop det hela dyker Fru Nygårds upp och undrar om jag har koll på klockan. Det enkla svaret är nej. Uret visar hur som helst tio och för att hinna med besök på Planet Blue, duscha och hela den biten innan samling på The Plough 11.30 är det bara att posta på hemsidan och knalla iväg för helgens shopping.
£246. Man är ju helt jävla dum i huvudet, men skönt att shoppingen är klar.
Till skillnad från undertecknad är norrmännen ena slipade rackare, särskilt säsongskortsinnehavare Geir. Det är nämligen han som har snickrat ihop den quiz som ska avhandlas i pubmiljö innan klockan ens slagit lunch. Någon minut före utsatt starttid sticker jag in huvudet i bakre rummet på plogen och möts av ett rum fullt av norrmän med sina näsor i ett A4 späckat med ITFC-relaterade frågor. Så går det när man spelar på marginalen och har med frågesportstörstande norrmän att göra. Dock går det alldeles utmärkt att hoppa in trots den sena ankomsten men jag går in som sidekick till Ole Bernt, den norska supporterklubbens ordförande. Några minuter efter mig dyker också Kassör Hedensjö upp och plötsligt är vi tre som samarbetar och simultant kliar oss i huvudet över de kluriga frågorna. Vi lämnar Ole Bernt till sitt öde och meddelar att han får ta all kredd om vi vinner, vilket rimligtvis bör betyda att han också tar skiten om vi har halkat helt fel i svarsfälten. Quizzen i all ära men vi har ju våra egna medlemmar att tänka på och inte minst medlemsresans stora tipstävling. Resultat, Ipswichs första målskytt och publiksiffra som utslagsfråga. Vinnaren kammar hem en matchtröja signerad av spelarna. Eftersom förra säsongens vinnare Roffe inte kunde komma loss från jobbet har vi inte regerande mästaren med och vissa elaka tungor vid min sida (han kassören, ni vet) hävdar att det är lika bra. Man ska ju inte profitera på att tippa mot sitt eget favoritlag och det kan jag ju inte annat än hålla med om även om jag gärna haft sällskap av Roffe på resan pga omänskligt trevlig figur.
Som tur är finns gott om trevligt folk att tillgå även i Roffes frånvaro och de flesta med skandinavisk bakgrund som befinner sig i Ipswich sluter upp på Mannings. Vädret visar sig från en av sina vackraste sidor och efter en kort stund flyttar vi ut på bakgården med våra ölglas och tipslappar. Några intar lunch redan här, men om en matchdag en lördag ska ackompanjeras av någon som helst autenticitet i födoämnessegmentet så är det givetvis husvagnsstekt burgare utanför arenan som gäller. Chansen att inmundiga en dylik tingest utan att kladda ner sig själv är cirka noll. Ungefär som att äta munk utan att få socker runt munnen. Innan vi sätter tänderna i den arenanärstekta burgaren hinner vi givetvis tillbringa en stund på The Black Horse, som sig bör. Både Mannings och den svarta hästen följer tidigare års rörelsemönster till punkt och pricka, men med en väsentlig befolkningsskillnad. Inne på den senare puben är det närapå folktomt. Så tomt på folk att det är uppseendeväckande tomt på folk. Hade det inte varit för oss svenskar och vårt grannfolk från Norge hade etablissemanget sannolikt varit berättigat till glespubsstöd. Här brukar annars vara lika tätt med folk som fingrar på en normal sexfingrig hand från granncountyt. Det bådar inte gott för dagens publiksiffra och jag plitar ner strax under 15 000 på min tipslapp. Det vore unikt uselt så en del av mig hoppas att jag tippat alldeles för lågt.
Runt arenan ser det mesta ut, hörs och luktar som vanligt med hamburgeros och halsduksförsäljare. Lite mer plats att röra sig på dock och inte lika mycket liv och rörelse som brukligt, men inte gör det oss något. Vi är ju här och stöttar vårt gäng oavsett hur många andra som gör det och hur illa laget än spelar, bara vi får vår sönderstekta frisbee till hamburgerkött. Mätt i magen och med biljetten i högsta hugg passerar vi vändkorsen och hittar stamplatserna på sektion P på gamla Britannia Stand. Att den läktaren sedan några år tillbaka heter East of England Co-operative Stand är det förstås ingen vettig människa som anammat. Falcon Alkoholfri Arena, släng dig i väggen.
Några andra som skulle kunna slänga sig i väggen ett par gånger är de här lirarna i blått och vitt som rör sig i till synes slumpmässiga mönster på gräsmattan medan motståndarna gör sitt bästa för att framstå som ännu sämre på att följa någon slags spelplan. Birminghams tränare Gianfranco Zola ska trots detta sedermera hävda att man kontrollerade matchen när Ipswich kvitterade i andra halvleken. Jo, det blev faktiskt mål. Två stycken för att vara mer exakt. Det första råkade vara offside, men det var det ingen i domarteamet som tyckte var värt att notera, än mindre blåsa för. Värdelös start på andra halvlek då det bara tickat fyra minuter vid tidpunkten för spräckandet av Barts nolla. Härifrån och in i kaklet kan man kanske förstå Zolas uttalande då det huffas och puffas utan att det händer särskilt mycket. Det mesta som händer är att ett mer och mer missnöjt North Stand (inte själva läktaren utan de som befinner sig där, läktaren i sig för inget vidare väsen av sig) luftar sin frustration och det börjar rulla ramsor om att Marcus Evans kan ta sig där bak och dra så långt bort från Suffolk som någonsin möjligt samt den något mer elokventa sången med innebörden att han mördar klubben i våra hjärtan. Volymen i dessa uttrycksfulla läktarsånger överträffas endast av den något mer simpla sången om att vi vill ha vårt Ipswich tillbaka. Av sånginsatsen att döma verkar det således inte bättre än att han har stulit ITFC och frågan är om han vill lämna tillbaka stöldgodset. Tveksamt om någon vill överta skeppet med de månghundrade miljonerna i skuld till herr Evans själv. Tack och lov avbryts hitkavalkaden temporärt med tjugotalet minuter kvar av ett inlägg från Grant Ward som råkar gå rakt in i målvaktens bortre gavel. Jösses vad snyggt och inte meningen, men det skiter vi ett ganska stort stycke i. Måljubel är en stor orsak till att jag går på fotboll över huvud taget och då kanske vän av logik viftar ivrigt med handen och undrar om jag är född i en formsvacka eller bara är gammeldags blåst i hela huvudet. Kanske båda faktiskt.
Resultatet håller sig trots att McGoldrick i slutminuten försöker nicka en Birminghamhörna i eget nättak bakom Bart, men alert som vår bollstoppare är så tippar han bollen över ribban. Summa summarum en tämligen medioker tillställning som jag utan internets hjälp att komma ihåg hade haft oerhörda problem att just komma ihåg. The power of förträngning. Dock har vi matchen i färskt minne när vi tar en kort vända till hotellet för att byta till anständig skjorta och jacka innan vi samlas i lobbyn och styr kosan mot Briarbank för en öl innan middagen på Isaacs. Vi provar en paddle med tre olika öl, samtliga från pubens eget lilla bryggeri. Mycket trevligt koncept och tillika gemytligt etablissemang på min ära. Den efterföljande middagen har alla förutsättningar att bli lika trevlig med marinan som fond, prisutdelning i tipstävlingen och födelsedagssång för årets jubilanter Kenth och Rickard, 70 och 50 år unga. Dessvärre visar sig servicenivån hålla ungefär samma klass som fotbollskunnandet tidigare under dagen och det blir totalt kaos som leder till servering under 45 minuters tid. Man kan säga att de som fick maten först hade hunnit äta upp med ganska god marginal innan de som fick maten sist hade fått sig ens en tugga till livs. Vi kommer inte hit några fler gånger för medlemsmiddag om man uttrycker sig som så.
En som tar med sig en bra upplevelse från middagen är Magnus som tippade så rackarnas ackurat att han prickade in både resultat och målskytt samt bara var ca 500 personer från att sätta även publiksiffran. Den vackra vita bortatröjan fullklottrad med autografer gör sig nog bra där hemma i Växjö kan man gissa. Han springer hem till hotellet med den så den inte ska få fötter under kvarvarande del av kvällen, vilket dessvärre får till följd att vi inte ser Magnus mer under lördagen. Vi ska gå till Lord Nelson i närheten men dånande blues och fullsmockad pub gör att vi tar en vända till på Briarbank. Magnus går tillbaka till Lord Nelson och trots att vi skickar två löpare över vägen vid två olika tillfällen lyckas vi inte träffa på honom. Så kan det gå. Vi traskar sedermera mot Novotel och jag vinkar av gänget och svänger höger i receptionen till hissen medan övriga går till vänster och träffar vår danske vänsterback Jonas Knudsen. Så kan det också gå. Har jag nämnt att jag är lite dum i huvudet ibland?
Långbord på Black Horse.
Utsikten från sektion P på läktaren med jordens längsta sponsornamn.
Tre små ale på Briarbank.
