RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 3
Vi har ju en del kvar av reseberättelsen från Medlemsresan 2017! Kommer lite sent pga krasslig redaktör/författare. Glad Påsk på er!
Han var trevlig, säger de. Väldigt trevlig till och med. Det var väl själva fan att man premierar att ta höger i receptionen och åka hiss istället för att vika vänster och få sig en pratstund med den danske vänsterbacken. Han trivs tydligen ypperligt med att spela i Ipswich Town, har tips på en taxi driver som tar en Stansted tur och retur för en modest summa pund samt kan intyga att alla spelare står bakom Big Mick hela vägen. Kul för dem som fick sig en pratstund, särskilt för Hasse och Kevin. Far och son är själaglada (särskilt Kevin som ler sig igenom hela frukosten och inte helt osannolikt fortfarande ler) för pratstund och fotosession med Knudsen. Härligt att se glädjen. Som tur är har vi ju träffat på en och annan spelare under åren och resorna, så det är inte svårt att relatera precis. Vi vinkar adjö till de som lämnar Ipswich med 9.43 och 10.43-tågen plus övriga som tar buss och taxi medan en del återses på tisdag för matchen mot Wigan. Själva tar vi god tid på oss vid frukost då våra biljetter gäller för tåget 11.43 mot huvudstaden, givetvis med en del av sträckan bussledes. Det är ju söndag, den stora construction work-dagen på järnvägen.
Vi har London på schemat i två dygn och sämre kan man ju ha det. En lastminute.com-bokning av hotellet har gett för handen att vi bor på ett av hotellen i direkt anslutning till Stamford Bridge. Så olämpligt, tänker kanske vän av Ipswichordning. Äsch, säger vi. Bra läge för diverse planerade utflykter, därav hotellsökningen i området runt Chelsea/Knightsbridge/Kensington. Tanken är att vistelsen i London blir fri från fotbollsmatcher och mer inriktad på att softa på puben, kolla nåt schysst museum, en biofilm och allt vad som nu kan tänkas i den riktningen. Som bekant går det dock inte alltid som tänkt sig. Söndagen går dock enligt plan och till och med resan med buss från Witham till Newbury Park för vidare färd till Liverpool Street är angenäm. Visst, nästan dubbelt så lång restid mot den vanliga dryga timmen på tåget, men har man ingen brådska så funkar det alldeles utmärkt att köra en tåg/buss/t-bana-sträckning. Framme på slutdestinationen har vi stämt träff med Dave (även vida känd som King Dave) och Linda under tavlan med avgångstiderna. De må vara 20+ år äldre än oss själva men de ser banne mig lika pigga ut som någonsin. Har man någon gång gått på puben i Daves sällskap vet man att ingen slår honom på fingrarna när det gäller att plocka fram en pub med den bästa alen. Hans mångåriga medlemskap i CAMRA är inte bara for show, han har järnkoll på vettiga etablissemang och kvalitén på deras utbud. I tillägg till detta har han på något märkligt sätt inpräntat vilka tidigare ställen han tagit med en till och skjuter in att ”Hit har jag inte tagit med er tidigare” alternativt ”Här var ni ju med före matchen mot Watford, kan det ha varit 04?”. Ja, det kan det ha varit. Karln är ett unikum.
Idag hamnar vi på Williams Ale & Cider House på Artillery Lane, en liten sidogata ett stenkast eller två från stationspuben Hamilton Hall. Vad vi inte uppmärksammat är att idag är dagen för den årliga roddtävlingen mellan Oxford och Cambridge, men inne i Williams ale- och ciderhus har man inga skärmar för varken rodd eller fotboll. Vi får nästan hela stället för oss själva, det är bara några få till där inne. Utmärkt. Lunch, catching up, ett par ale. Deras Tony trivs fortfarande i Stockholm och bor kvar där, våra barn frodas och mår fint, Linda rycker in som tentavakt när den tiden på året kommer och Dave sysselsätter sig några timmar i veckan med sina trafikundersökningar. Vad gör det att man senast sågs för ett år sen, det känns ju som igår.
Söndagen fortsätter i avslappnad stil med room service och förundran över att varje gång man tittar ut genom hotellfönstret så får man stå ut med att se Diego Costas nuna. Uppoffringar man får stå ut med, rummet i övrigt är ändå helt ok.
Måndagen är tänkt att ägnas åt tidigare nämnda strosande, museumbesök, ett biobesök och någon trevlig restaurang, men som också nämnts tidigare så blir det inte alltid som tänkt sig. Efter frukost på Pret a Manger och en sväng på Sainsburys vid Fulham Broadway-stationen känner sig Fru Nygårds en smula unwell och jag får sköta strosandet på egen hand. Innan jag lämnar hotellet kollar jag en back up till kvällen om så skulle behövas. Non league-magasinet jag köpte på Sainsburys förser mig med en alldeles utmärkt plan B om nu bio och mat skulle brinna inne. Ryman League Premier har faktiskt en match till kvällen och som om det vore förutbestämt är det Kingstonian FC som har hemmamatch på Kingsmeadow, arenan som är en ground share med AFC Wimbledon. Strosandet resulterar i en kort t-banefärd till Notting Hill Gate för att kolla ett par skivaffärer samt blir det en svamprisotto till lunch som sköljs ner av en Adnams Ghostship. Jag är inte så dum på att hitta respektabla pubar utan Daves sällskap heller. Det otroliga i kråksången är att jag lyckas med konststycket att lämna båda skivaffärerna utan en enda vinylskiva i min ägo. Vuxet.
Tillbaka på hotellet konstaterar vi att plan A inte är aktuell och att min fru absolut tycker att jag ska passa på att se Kingstonian ta emot Burgess Hill Town kl 19.45. Hon är bra min fru. Travel plannern i mobilen tycker att det är ett bra koncept att ge sig av vid 18.30-tiden och styra näsan mot Wimbledon i första etappen. Sagt och gjort, jag vinkar adjö till Fru Nygårds och Diego Costa. Sanningen att säga börjar det bli irriterande att han liksom har blivit en del av sällskapet. Three is a crowd, Diego. Från Wimbledon är det tåg som gäller och som brukligt är i de här trakterna med omnejd och tid på dagen är tågen överlassade med folk som ska hem från jobbet. Tur då att det bara är några minuters färd till Norbitons station som ska ligga närmast Kingsmeadow. En inte oansenlig mängd med folk kliver av här och jag har redan scannat klientelet i vagnen och till min stora glädje finns där en kort, rundlagd yngre herre med rödvitrandig fotbollströja och ditofärgad halsduk som jag tänker ta rygg på. Har jag tur går han raka vägen till arenan. Har jag tur kan han också gå till en pub. Har jag otur håller han på ett helt annat lag och jag hamnar helt fel. Enligt tidigare efterforskningar ska det dock bara vara en dryg halvkilometer att gå, eller som de säger i det här landet: It´s a five minute walk.
Det visar sig vara en bra rygg att följa. Tolv minuter (fem minuter med engelska mått mätt) senare är vi framme vid Kingsmeadow och det är en knapp kvart kvar till avspark. Jag har glömt hur charmigt det är att gå på de här tillställningarna, det riktiga England. Kören som predikar om att man ska supporta sitt lokala gäng kan hitta sina föredömen på Kingsmeadow ikväll. Gubben i keps som sätter sig på raden framför mig är förvånad över att se så många samlade bakom mål. Gubbarna på raden ovanför mig är förvånade över att se gubben i keps på plats, det var längesen, säger de. Jo, jag har kommit ut nu, flinar han och får sedan fylla i att det inte var riktigt så han menade, men de fattar va? De fattar. Och skrattar. Några rader ner sitter ett annat original i långt grått hår, t-shirt och fiskarväst. Det är ju ändå plusgrader. Nere närmast planen kommer en pappa och hans son hand i hand, sonen i matchmundering. Det är vackert. Bakom mål sluter 60-70 Kingstoniansupportrar upp i kvällens första ramsa när de båda lagen går in på planen. Bortalagets målvakt står framför dem hela första halvlek och får höra ett och annat om hur usel han är. Själv sitter jag på långsidan och njuter av kommentarerna runt omkring mig medan jag väntar på att kön till hamburgervagnen ska bli lite kortare. De har kört in en klassisk burgarhusvagn i ena hörnet utanför toaletterna. Perfekt placering. Kvinnan som står i den får jobba stenhårt under kvällen för att stilla hunger och törst hos de 349 betalande åskådarna. I väntan på köns förkortning bläddrar jag i matchprogrammet (£2) och inser att det är en väldigt viktig match då Kingstonian FC ligger minst sagt pyrt till i tabellen. En vinst ikväll skulle göra att man kommer upp på samma poäng som motståndaren och på målskillnad klättra över nedflyttningsstrecket. Rafflande indeed.
Halvvägs in i första halvlek verkar de flesta ha fått sig en olevande bit av en ko mellan två brödhalvor till livs och jag förser mig själv med en bacon cheeseburger och en kopp med varmt innehåll. Det är förvisso plusgrader men mannen i t-shirt har en helt annan termostat än yours truly och lite varm dryck i strupen är precis vad som behövs. Vad gäller fotbollen som utspelar sig på gräsmattan spelar hemmalaget fint i första halvlek och har en handfull riktigt bra chanser utan att kunna utnyttja någon av dem. Mållöst i halvtid och jag rör mig mot kortsidan för att se andra halvlek därifrån. Till min besvikelse har den stora (här får man tänka lite relativt, så att säga) ansamlingen Kingstonianfans också gjort en rockad och lämnat ståplatsläktaren bakom mål för ståplatsläktaren längs ena sidan för att komma närmare målvakten i Burgess Hill Town, högst sannolikt tack vare den fina relationen de byggt upp i första halvlek. Det visar sig att de gör alldeles rätt i att hänga på den sidan (kortsidan bakom målvakten är inte öppen) under matchens andra halva då Kingstonian, trots sämre spel än i första, pangar in två baljor bakom keepern i bortalaget. Ramsorna fortsätter med oförminskad styrka under hela matchen och variationen är berömvärd. Tänk att en publik på 349 själar kan skapa en atmosfär som vida överträffar en 15 000-hövdad dito. Jag älskar riktig fotboll. Den har en förmåga att påminna en om varför man fortfarande bryr sig om den här sporten.
Vägen hem går nästan lika bra i Londonkvällens sydvästra delar, en liten disruption på den gröna linjen mellan Wimbledon och Earls Court försenar hemkomsten med en kvart eller så. Inte gör det mig något, men en Kingstoniansupporter med större krav på det allmänna transportsystemet ser det som personlig kränkning att 15 minuter av hans liv förslösas på det här sättet. Skönt att vara lantis i stan ibland.
Tisdagens äventyr blir att ta sig tillbaka till Ipswich för den oerhört viktiga matchen mot Wigan. Vi startar med frukost på Wetherspoon-puben vid Fulham Broadway där Fru Nygårds vid beställningen får en gubbe på halsen som tycker det är en bra idé att försöka chatta upp henne med hennes man vid ett bord fem meter bort. Är hon ens säker på att det är hennes man som sitter där, är det inte hennes bror? Jag har full förståelse för att han blir förtjust, men har man inga glosor i vokabulären som är synonyma med finess, takt eller gott uppförande är det oftast en bättre idé att knipa igen. Rutten är den reverserade från i söndags med undantag från bussfärden mellan Newbury Park och Witham, idag är det raka spåret (pun intended) till Ipswich.
Som en del i en slags kampanj att ITFC Sweden-medlemmar framledes i större utsträckning ska bo på etablissemanget som stavas Penta Hotel har jag varit i kontakt med hotellchef Juan Matas (for realz!) några veckor innan avfärd. Det är han som via forumet på itfcsweden.com har tagit initiativ och vill bjucka kvarvarande svenska supportrar på en bira och tilltugg på hotellet innan vi möter upp inne i stan. Av den anledningen har jag och Fru Nygårds också bokat in oss på hotellet för natten, dock utan någon större rabatt. Vill han smöra kunde han ju ha gått all in med smörpaketet, tänker jag. Hur som helst så ligger det väldigt händigt till från järnvägsstationen samt bara några minuters promenad från Portman Road. Tåget rullar in på stationen 14.43 och vi har bestämt träff till kl 16.00 vilket ger oss gott om tid att checka in och kolla in rummet. Vi har inte bott här sedan det var i Ramada Encores kedja och uppfräschningen är påtaglig. Tjusigt ställe. Jag går ner till receptionen och träffar herr Matas som visar sig vara en trevlig prick uppvuxen på Gran Canaria med den något tvivelaktiga supportertillhörigheten Real Madrid. De ska nog kunna göra ett bra pris om vi gör en gruppbokning, varför inte till nästa medlemsresa när ITFC Sweden som officiell supporterklubb fyller 10 år? Kan bli nåt. När övriga ansluter plockas det fram öl i ishink och snittar i överflöd. Bra smörat ändå och när Fru Nygårds ansluter visar det sig att det landat lite smörjning på rummet också i form av en liten flaska prosecco, en bärsa och östra Englands största pretzels. Två av tre är inte så illa pinkat ändå, herr Matas, och ett synnerligen unikt inslag på en medlemsresa.
Som traditionen bjuder samlas vi på Mannings på matchdag varpå gänget via den svarta hästen tar plats på sektion P igen. Vi har inte riktigt hunnit med detaljen med middag och istället för att jag ska sätta i mig ännu en husvagnsstekt burgare gör vi ett kvickt besök på Mizu, vägg i vägg med Mannings. Här har vi ju varit förr, vanedjuren. Fru Nygårds vilar sig sedan i form för att kunna vara med på matchen medan jag knallar ner till Black Horse och har förmånen att stråla samman med den glade och trevlige Ole Bernt igen, den norska supporterklubbens ordförande, ni vet. Fler ansluter och vi dryftar bland annat norsk black metal och således även kyrkobränder. ”Burning down churches” som Ole Bernt något för entusiastiskt ropar ut och får en del märkliga blickar varpå han får förklara kontexten så att inga locals för får sig att ringa Farbror Blå. Som vanligt går tiden alldeles för fort och det är dags att ta en five minute walk till arenan och möta upp och samla in tipstävlingslapparna. Idag är det inte lika fancy prisbord som i lördags men en ITFC Sweden-halsduk i en i Planet Blue inhandlad ryggsäck är ändå inte fy skam. Jag drygade för övrigt samtidigt ut mitt utgiftskonto med inhandlande av en grön målvaktströja och målvaktshandskar. Det kanske är bäst att mörka vem det är till, vi kan väl nöja oss med att konstatera att han behöver träningen och att attiraljerna därför kan komma väl till pass.
Fru Nygårds sluter upp och jag är glad att hon är med ikväll, inget roligt när man blir krasslig på resande fot. Det är också kul att äntligen få träffa Bollnäs-Jannes Kicki som också har varit risig sedan ankomsten till Ipswich. ”Där ser ni, hon finns”, utbrister Janne som om vi någonsin tvivlat på det (ja, kanske lite då). Hon och Fru Nygårds bidrar högst sannolikt genom sin blotta närvaro till att Ipswich lyckas väl den här kvällen. Wigan ser uddlöst ut och i tillägg till denna inte så tilltalande egenskap har man också det synnerligen dåliga omdömet att vid tre tillfällen mer eller mindre ge bort bollen i väldigt ofördelaktiga situationer för Ipswich att storma fram och göra tre mål. Ikväll rullar inga ramsor bland de 14 661 i publiken om att Marcus Evans kan stoppa upp föremål av olika storlek i ändalykten eller att han ska lämna tillbaka det han har stulit. Det känns om att alla är lättade mer än glada över att vinsten nu sett till att vi bör kunna klara oss undan att hamna på fel sida av det hotande nedflyttningsstrecket. Före och under matchen har det snackats om att det efter slutsignal ska bli någon form av protest men om några iscensatte en gemensam missnöjesyttring får de nog gå en kurs i ämnet för protester lyser med sin frånvaro. Tack och lov. Kanske var det så att glesheten på läktarna gjorde att det inte syntes? Visserligen basunerades ut att det var 14 661 på plats, men då har man sannolikt räknat med alla säsongskortsinnehavare som inte var där. Mer rimligt antal närvarande torde vara mellan 12 och 13 000. Unikt dåligt. Desto bättre att vi firar vinsten på St Judes med en ale, jag, Wark, Magnus, Dan (tillika tipstävlingsvinnare) och Ken. Jag säger hej då till gänget och vandrar ner för Portman Road, förbi arenan, över bron och in på hotellet.
Tyvärr kommer vi nog minnas de usla publiksiffrorna när vi tänker tillbaka på medlemsresan 2017. Om nu inte närvaron kommer bli ännu sämre 2018. Men då kanske vi ändå minns tävlingen med straffsparksfilmen på The Dove som norska Eva vann. Eller så drar vi oss till minnes hur usel servicen var på Isaacs när vi hade gemensam middag. Var och en kan förstås minnas olika saker, som Jonas Knudsen som förgyllde Kevins resa (jag tror han ler fortfarande, två veckor senare), Magnus som tog hem tipstävlingen och den signerade tröjan (jag tror han också ler, två veckor senare), Kicki som till slut fick se Ipswich och vi fick se henne (hon kanske inte ler lika mycket som Kevin och Magnus dock) och kanske någon som fick en ny Ipswichkompis. Annars får vi helt enkelt minnas den som medlemsresan som var året innan den episka 10:e medlemsresan. Så kan vi göra. Väl mött nästa säsong igen!
Nja
Kingsmeadow, skylten hänger med ett tag till
Här vare livat!
Proper ground
Ett stycke svensk season ticket holder och en tipstävlingsvinnare. Och en ale förstås.
