Jag hoppas vi förlorar med 1000 - 0
Oj vad jag hade velat vara på plats på St: James på lördag. Alan Pardew kommer att kliva in i ett kokande helvete och förhoppningsvis är den yttersta dagen kommen. Fotbollen kommer vara fullständigt sekundär och bisarrt nog kommer skådespelet snarare att likna ett bestialiskt gladiatorspel där publiken är huvudrollsinnehavarna.
Hur kaosartat kan det egentligen bli på lördag hemma mot Hull? Låt mig spekulera.
Vi är trötta på bröd och skådespel, lögner och apati. Vad vi vill se är Mike Ashleys tumme. Jag tillåter mig själv att leka med bilden. Matchen är slut. Vi har blivit förnedrade igen. Men istället för uppgivenhet får vi bevittna något unikt och historiskt. Samtliga svartvitklädda stannar kvar i kitteln och barrikaderar alla utgångar innan de tvingar ut Alan Pardew till mittcirkeln. Glåporden haglar och tusentals banderoller talar sitt tydliga språk. Det är inte värdigt men det är nödvändigt. Pardews blick letar sig upp till Vip-boxen där den omåttligt impopuläre Mike Ashley är fasthållen av ett halvdussin 150-kilosbjässar som slagit ner hela Ashleys entourage. Kejsaren är påtagligt skärrad.
Från en darrande hand fälls en tumme ut i mittenläge från Ashley. Pardew faller ner på knä med tårar i ögonen. Han vet att inga hundögon i världen kan rädda honom. Det blir plötsligt knäpptyst inne på arenan. Den högljudda och morbida stämningen som bara för några sekunder sen kändes så levande känns nu istället olustig. Det är rent ut sagt obehagligt.
Sakta börjar tummen röra sig. Den vandrar neråt, sakta, sakta innan den stannar. Men jublet och den tilltänkta euforin uteblir. Himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Alla är som paralyserande. Vad var det som just hände?
Över till studion.
Tillfällig reklam för bet365 innan Erik Niva försöker förklara på sitt rationella och snustorra akademiska sätt. TV-proffsen gör så gott de kan men allt är bara konstigt.
Förlåt kära läsare. Jag tappade det lite. Men det hade faktiskt varit rätt kul om min bild blev sann.
