Jonas Gutierrez - hjärta och lungor
Jesper Hambert delger oss sina minnen och sin sympati för en spelare som lämnar nordöstra England som en ikon.
Jonas Gutierrez. Den här texten är till dig.
För ibland händer det, ibland dyker spelare upp i en svartvit tröja, man känner knappt till dem, okända ansikten vars namn man försöker lära sig stava. Och man blir träffad direkt. Som en förälskelse. Sommaren tvåtusenåtta var en sådan sommar. Jag kom hem efter en tågluff genom Europa och in i mitt liv klev en långhårig argentinare, smala ben och galopperande steg och alldeles fantastisk.
Fantastisk var han, de där första matcherna. När jag läser igenom forumen idag, över fem år senare, har många glömt det. Med åren blev han både långsam och frustrerande, men i inledningen, och i synnerhet i debuten mot Man Utd, var han lysande. Just en sådan fotbollsspelare som jag blivit så svag för: arbetsför, bollskicklig, stora lungor. Och med den där karaktäristiska förmågan att alltid snubbla med sig bollen.
Det finns något sympatiskt med spelare som inser sina begränsningar. Tänk bara på Mike Williamson. Jonas stora svaghet, hans ofta mediokra inlägg och avslut, var något som många frustrerades över. Så även jag. Jag är uppväxt med Laurent Roberts vänsterdoja; med Solanos smekning av bollen. Men Jonas kompenserade sin föga distinkta högerfot med en slags tjurvilja som sällan ledde till volleykanoner, men desto oftare till helgjutna strumprullare, en oavsiktlig genomskärarpass eller ett motlägg i precis rätt ögonblick. Och, inte minst, en frispark i ett alldeles utmärkt läge. Ingen har varit så bra att snubbla på andras ben som Jonas Gutierrez. Det ska gudarna veta.
När jag satt och såg Newcastle ramla ned i Championship våren 2009, stod det Jonas på min matchtröja. Min ändlösa besvikelse blev dubbel: inte bara glansen och ynnesten över att spela i Premier League skulle förgås, också min tröja skulle bli omöjlig att bära när Jonas (samt hans argentinska krulhårige landslagskollega Coloccini) oundvikligen skulle komma att lämna det sjunkande skeppet som var Newcastle. Men tji fick jag. De båda stannade och jag kunde stolt bära min Jonas-tröja i Championship. En liten strimma av ljus i andradivisionens mörker. Tack för det.
Under ett par år bildade han och José Enrique ett gediget par på vänsterkanten. De kompletterade varandra utmärkt: Enriques eskapader uppe i plan hade alltid täckning defensivt när Jonas kopplade på maratonbenen. Springa hem, det kunde han! Få yttermittfältare kan skryta med ett sådant hemjobb, träget och alltid i 90 minuter.
När Jonas ben började ge vika, och vem är förvånad över det med tanke på hans spelstil, blev offensiven lidande. Lungorna höll ännu, men den där turbon som fått honom att snubbla förbi motståndarförsvararna gick inte att finna. Han borde petats tidigare, men Pardew hade osedvanligt tålamod och överseende med honom, vilket frustrerade många. Så även mig. Samtidigt som man inser: vilken tränare vill inte ha Jonas Gutierrez på plan. Man vet vad man får, det är knappast glamoröst eller Hatem Ben Arfa, men det är ärligt, helgjutet och resolut.
Så tack för allt Jonas, jag kommer sakna din hästsvans och snubblande finter, det stora leendet och den där lilla vickningen på höften som kom att bli din favorit.
Du är värd det bästa.
