Orient, allt utom ett lyckligt slut
Vi seglade på moln i första halvlek. Blev nedskjutna efter paus. Dominerade förlängningen utan att få utdelning. Svävade på nytt i inledningen av straffläggningen innan vi kraschade tungt till slut. En fantastisk inramning men den jobbigaste fotbollsmatch jag sett. Orient är kvar i League One.
Vi var en trio som tagit oss till London och Orients play-off final på Wembley. På söndagen vaknade vi upp till sol efter en småregnig lördag. Efter att ha lämpat av väskorna på Paddington som en förberedelse för hemresan åkte vi ut till arenan. Biljetterna hämtades ut. Program inhandlades. Playoff T-shirts och halsdukar införskaffades. Inga half-and-half historier. Sådana är en styggelse och borde förbjudas.
Fyra timmar till avspark. Vi gick till puben the Green Man som inför söndagen pekats ut som den där flest Orientfans skulle samlas. Det stämde väl. Hamburgare och öl blev avbrott i det som var ett träningsläger för de mindre bevandrade i Orientramsor. Man kan lära sig rätt fort då utbudet är rätt beskedligt. Min personliga favorit är antagligen, he used to be shite but now he's alright - walking in a Mooney wonderland.
Vi lämnade Green Man något före majoriteten av fansen för att slippa trängsel och tog oss till vår ingång på Wembley. När vi blickade ut från våra platser var dagens färg rött. Stolarna är röda. Orient är röda och Rotherham likaså. Det var en övervikt för Orientfans som sålt strax över 24.000 biljetter. Den slutliga publiksiffran blev 43.401. På planen var det Orient som spelade i rött tack vare att man slutat före Rotherham i serien och på så sätt fick valet att spela i hemmaställ.
Inledningen av matchen var helt klart Rotherhams. Men när nerverna släppte blev det bättre och med halvtimmen spelad var det Orient som höll i taktpinnen. I 35:e minuten gav det resultat när Moses Odubajo från kanten av straffområdet gjorde 1-0 via en halvvolley med vänstern. Bara fyra minuter senare var det 2-0. Dean Cox kunde inte missa öppet mål när Odubajo hittade honom på bortre stolpen.
Orients sida av Wembley gungade och bortsett från en hörna på övertid hade Rotherham svårt att få tag i bollen och skapa chanser. Det såg stabilt ut men självklart var många oroliga i paus. Det gällde att inte släppa in ett tidigt reduceringsmål.
Men Orient blev tillbakatryckta redan i inledningen av andra och drog på sig ett antal frisparkar i riktigt farliga lägen. Till sist kunde man inte hålla undan. En frispark in i straffområdet. Jamie Jones ut för att boxa bort bollen men misslyckas. Bollen landar framför Alex Revell som med en tåpaj stöter in 1-2. Hoppet som Rotherham behövde var tänt.
Fem minuter senare tappade Orient bollen på offensiv planhalva. En boll framåt nickades ner framför Revell som avancerade framåt och från 35 meter sköt ett stenhårt skott som gick i en båge över en felplacerad Jones i mål. Kvitterat och att Revell är en före detta Orientspelare gjorde att det sved dubbelt.
Konstigt nog gav målen inte Rotherham energin att fortsätta anfalla och avgöra matchen. Istället kantrade initiativet över till Orient igen. Men som väntat blev spelet väldigt försiktigt från båda håll när man närmade sig nittio minuter.
I förlängningen var det dock bara ett lag, Orient. Man dominerade ganska eftertryckligt och hade två riktigt bra chanser att göra ett ledningsmål. Men spelarna tröttnade och Orient bytte ut David Mooney, Kevin Lisbie och Lloyd James. Alla tre namn som hade känts naturliga som straffläggare. Även om nu just straffar varit en svag gren för Orient hela säsongen.
Ingen supporter på Orients sida ville ha straffar. Laget hade letat efter en ordinarie straffläggare hela säsongen och nu var de mest nyttjade utbytta hela bunten. För Rotherham verkade straffar kännas mer som en acceptabel avslutning på matchen.
Ändå tändes hoppet när Jones räddade Frecklingtons straff i andra rundan samtidigt som Orients första tre skyttar var hur säkra som helst. Men i fjärde omgången slog Mathieu Baudry en svag straff som Adam Collin kunde stoppa. När sen Rotherham satte sin femte straff var plötsligt all press på Orients Chris Dagnall. Han höll inte för det trycket och plötsligt låg Rotherhams spelare i en hög samtidigt som Dagnall stod på straffpunkten och höll sig om huvudet. På Orients halva av Wembley var det knäpptyst. Sen strömmade folk mot utgångarna.
Vi gjorde detsamma. Normalt skulle jag stanna kvar och applådera spelarna för en fantastisk säsong, men det här var så jobbigt att man faktiskt bara ville komma ut från arenan. Man led med Orients spelare men att höra andra halvan av stadion fira och se Rotherhams spelare fira gick bara inte. Ta bort mig var känslan.
Det var en fantastisk dag. Med lite perspektiv kommer man minnas allt bra som hände säsongen 2013/14. Men just nu är man mitt in en förlust som fortfarande smakar otroligt bittert. Det hemska är att man redan nu oroar sig för Silly Season. När Orients Lloyd James tidigare idag twittrade, oh no just when you thought it couldn’t get any worse. Något som direkt tolkades som att han inte erbjudits ett nytt kontrakt. Han klargjorde senare att det som hänt var att hans farfar hamnat på sjukhus. Men Orientfansen gick i spinn på direkten. Så det är vad vi har att se fram emot inför den nionde raka säsongen i League One.
Up the O’s!
