Gästkrönika: Hoppet lever trots allt
Anders Bengtsson reflekterar flankerad av en mycket hängiven australiensisk Liverpoolsupporter över sommarens övergångar till Liverpool och kanske framför allt bristen på de samma.
-Hoppet är det sista som överger oss, sade Leigh och sippade på sin bourbon and coke.
Själv tog jag bort blicken från tv-skärmen och tittade med en tom och suddig blick ner i min Guinness. Det såg faktiskt mörkt ut.
-Tänk på Fulhammatchen, fortsatte Leigh. 0-2-underläge vändes till en 4-2-vinst. And that was in one half mate!
Genomskäraren kom, Crespo sprang, bollen chippades och det var 0-3. Ridån trillade ner och det såg äntligen ut som om Leigh hade gått med i den annars rådande kollektiva uppgivenheten.
Domaren blåser i pipan och det är halvtid. Jag går ut och urinerar på ett elskåp. Men det är precis som om det inte vill sig denna kväll, och jag mumlar något om Murphys lag. Allt som kan gå fel går fel. För just som jag börjar på min sjua kommer en vindputs och vips så har jag piss på mina byxor. Jag försöker definiera antiklimax, men jag är för full och alldeles för ledsen för att finna orden.
-An early goal and we are back in the game mate, säger Leigh. But what the fuck have you done to your pants mate? För första gången sedan matchminut noll hörs ett skratt där vi sitter uppe på vinden.
Det var dags för en ny öl och en ny halvlek. Redan 0-3 och jag hade övergett hoppet. Men så slår Alonso en pass till Riise. ”Riise… towards Gerrard! Hello, hello, Liverpool have scored”
-It’s not over until the fat lady sings, säger Leigh och det verkade fan som om han fått tillbaka hoppet. Själv hade jag gått över till borbon and coke.
Just som jag hunnit smaka av min grogg spelar Hamann bollen till Smicer.
”Hit by Smicer....Smicer....It’s in, it’s in. Vladimir Smicer. Two goals in two minutes for Liverpool. Miracles are possible”.
Hoppet hade hittat tillbaka. Euforin likaså. G som suttit och kladdat med sin mobiltelefon de senaste 15 minuterna står nu upp och skriker.
-Fuck yeah, fucking Vladi, uttrycker G.
Vi står nu alla upp. Det är Leigh, G, Chrille, Leith, Robben och jag. Vi kramar varandra och knyter våra nävar. Come on you Reds!
Carragher…till Baros som klackar bollen. Gerrard kommer flygandes...
”It’s Gerrard...he was held...he is given the penalty...he is given the penalty...Step up Xabi Alonso…with the chance to equalise…yes equalise…
I detta ögonblicket lämnar jag vinden. Jag vågade helt enkelt inte. Väl utanför den stängda dörren sitter jag ner på huk, knyter mina nävar och ber till Gud. ”Snälla Gud, låt Xabi sätta straffen, jag ber dig, snälla du”.
"Oh…save by Dida…Xabi Alonso…mission impossible is accomplished!"
En timme senare sitter jag med intorkat piss på mina byxor och är lyckligare än jag någonsin har varit. Liverpool har vunnit Champions Leaguefinalen mot AC Milan. Leigh står fortfarande och hoppar, G skickar sms och jag sitter med mitt huvud i mina händer. Fan vad sjukt säger jag till Chrille, som har uppträtt som en Liverpoolsupporter trots att hans hjärta finns hos Arsenal. Leigh kommer fram till mig och ger mig en kram.
-I fucking told you mate, I fucking told you.
*****
Drygt två månader senare träffar jag gänget igen. Det är Leigh, G, Leith, Robben, Chrille och jag. Platsen är densamma som natten den 25 maj. En vindsvåning i Perth, Australien. Det står nostalgi skrivet på väggarna och det är fortfarande klibbigt på golvet. G berättar att det är som vi lämnade det senast. Bourbon och cola på golvet och halsduken på väggen - ”The pride of Merseyside”. Det kallas trygghet. Dags för Charity Shield och Chrilles Arsenal ska spela välgörenghetsmatch mot Chelsea. Vi har länge väntat, men äntligen är vardagen tillbaka. Fotboll på vinden, Guinness i handen och ett slut på rastlösheten.
Vi hälsar på varandra och sätter oss på våra plaster. Sidan om mig sitter Leigh. Efter en minut har vi gått igenom artighetsfraserna. Hur går det i plugget? Har du hittat en ny lägenhet? Men det är han som bryter tristessen genom att fråga mig vad jag tyckte om den senaste matchen mot FC Kaunas. Stabilt svarade jag. En vecka från avspark på Riverside Stadium och det är inte en dag för sent att gå igenom sommarens silly season. Chelsea sparkar därmed igång matchen.
-Vi har överlägset gjort sommarens bästa värvning, påpekar Leigh fort och jag tittar ner i mitt glas. Det är fortfarande Guinnes jag dricker va? Menar han Sissoko, Zenden, Crouch, Barragan, Reina? Eller är han full? Han vet väl om att Shaun Wright-Phillips gick till ryssarna?
Leigh är en fanatisk Liverpoolsupporter som dedikerat sitt liv till att diskutera och analysera laget i hans hjärta. När vi träffades efter den första semifinalen mot Chelsea analyserade han Xabi Alonsos gula kort i 45 minuter. Forward och rewind i 45 minuter tills det att han kom fram till att Gudjohnsen var en äcklig eskimå och hoppades att Island skulle sjunka efter ett massivt vulkanutbrott.
-Stevie G, säger Leigh och sippar på sin bourbon and coke. The simple fact that Stevie G put pen to paper is as crucial as air itself. Äntligen tror Leigh att Chelsea- och Real Madridryktena kommer att upphöra. Övertygelsen om att Stevie kommer att höja sig ytterligare en nivå är stark hos Leigh och jag måste hålla med. För första gången på länge känner jag mig säker på att Stevie G kommer att stanna i Liverpool oavsett placering i maj månad. Det kommer att stärka hela truppen och framförallt Stevie G han själv. Jag är övertygad om att vi kommer att ha en lagkapten som kommer att inspirera truppen ännu mer än någonsin tidigare. Men när jag frågar honom hur han kände sig timmarna efter det att Stevie G gått ut och sagt att han skulle lämna klubben, svarar han kryptiskt:
-Även solen har sina fläckar.
Zenden kommer visa sig vara en lysande värvning säger killen som hela tiden visste att Liverpool skulle vinna Champions League 2005. Framröstad till Middlesbroughs bästa spelare förra säsongen och med en bra inläggsfot kommer Bolo fort bli en publikfavorit. Bra inlägg, bra frisparkar, gedigen rutin, hög lägstanivå och ett stort hjärta summerar Leigh. Själv lägger jag till Premier Leagueerfarenhet, mångsidighet och ingen övergångssumma.
Didier Drogba lyckas slänga in en boll bakom tysken och Chelsea leder med 1-0. Chrille skakar på huvudet och jag försöker påpeka att det fortfaranade är mycket tid kvar. Leigh säger att nu är det kört, Chelsea kommer att vinna årets upplaga av Charity Shield.
-Momo Sissoko då, frågar jag Leigh.
Ja, att han var nära att skriva på för Everton kommer han aldrig att glömma, men Leigh har ett stort hjärta och är ändå beredd att förlåta. Personligen visste jag bara att det var en hårdtacklande mittfälltere som Benitez värvade till Valencia för ett par år sedan. Men Leigh fyller givetvis i luckorna. Ung, talangfull som få och en fruktansvärd arbertskapacitet. Aningen oslipad och lite för dåligt tålamod, men vilken jävla bollvinnnare han är. Momo kommer garanterat visa sig vara ett av sommarens nyförvärv”. Låter ju jättebra tänker jag.
Det är inte bara Chrille som verkar tappa humöret, för när vi kommer in på den reslige Peter Crouch, tar Leigh mer än en klunk på sin bourbon and coke, och uttrycket fucking disaster hörs.
-7 miljoner pund för kanske Englands fulaste spelare efter Wayne Rooney? Bloody hell!” Jag håller givetvis med min vän Leigh. Jag har aldrig heller förstått hur han lyckades göra tolv baljor förra säsongen, och ännu mindre varför inte folk kan förstå att begreppet ”one hit wonder” aldrig känts mer rätt än nu.
-Visst behöver vi något annorlunda framåt när vi möter lag som Sunderland, Wigan och Porthsmouth, men fan inte Crouch, summerar Leigh. G gör ett försök att komma med i konversationen.
-Att Crouch kostade oss mer än vad vi betalade för Fernando Morientes är sjukt. Men att Real Madrid köpte Michael Owen från oss för endast en miljon mer pund än vad vi fick hosta upp för Crouch....Awful, just awful.
Didier Drogba än en gång. 2-0 till Chelsea och man börjar undra hur det ligger till med Senderos formkurva. Leigh tror inte på Arsenal i år. Att sälja Viera är enligt Leigh som att hoppa fallskärm utan säkerhetsskärmen. Man får verkligen vara modig.
Efter att ha sett tysken göra ett par mindre imponerande ingripande är det oundvikligt att vi kommer in på målvaktssituationen. ”Do the Dudek” hade kunnat bli en hit i somras om bara Dr. Alban hoppat på tåget. Och visst hade polacken förtjänat en hitsingel. Efter miraklet i Istanbul känns det som han äntligen är berättigad en uppståendelse efter diverse blunders de senaste säsongerna. Det känns trots allt som att Jerzy borde göra en Björn Borg och sluta när han är på topp, för så mycket resurser tror jag inte det finns kvar i gruvarbetarens son. Att sedan Scott Carson ska vara vårt förstaval denna säsongen är detsamma som att säga att vi inte vill konkurrera med ryssarna, jänkarna och Arsenes nonchalanta fransoser, och det vill vi ju. Scotties tid kommer, det vågar jag sätta en redan skuldsatt CSN-slant på, men dock inte än. Så därför var det väl helt rätt av Benitez att än en gång vända blickarna mot Spanien och nationens nästa landslagsmålvakt? Eller vad säger du Leigh?
-I say it is fucking brilliant. José Reina kommer med acklimatisering snart vara en av Premier Leagues bästa målvakter och om ett par år en av Europas bästa. Anledningen till att Villareal får spela i Champions League för första gången beror mycket på att Pepe visade sin sanna klass. Visst finns det en del att slipa på, t ex inlägg och höjdbollar, men i en-mot-en-situationer och reflexmässigt så har vi äntligen hittat vår man. Some people say we paid too much for him, but you can’t put a price on class, säger Leigh.
Arsenal och Fabregas lyckas stöta in ett tröstmål och Chrille når därmed kvällens klimax. 2-1 till Chelsea och inget av lagen imponerade. Kan det bli vår säsong undrar både Leigh och jag. Hoppet är det sista som överger oss.
*****
Matchtröjan var nytvättad efter en svettig kvalmatch mot CSKA Sofia. Det hade blivit en förlust med 0-1 och Liverpool spelade som om de ville slå ut Everton i en åttondelsfinal i UEFA-cupen. Oinspirerat, idéfattigt, tråkigt och dåligt, men ändå tillräckligt för att få chansen att försvara sig som Europas mästare.
Nu var det fredagskväll och vinden kallade till fotboll. Det var Supercupfinal mot CSKA Moskva och vi förväntade oss att få se lite finess och kreativitet från Benitez mannar. Men som så många gånger förr fick man sitta och skämmas. Matchen var en stor besvikelse fram till det att Cissé kom in. Kantspelet fungerade inte alls och tyvärr blev det alldeles för tydligt hur viktig Stevie G är för oss. Morientes försökte som vanligt. Garcia tappade bollen just som vi var på väg att bygga upp ett anfall. Zenden orkade inte utmana. Det blev därför ett ypperligt tillfälle att diskutera Liverpools insatser så här långt.
Leigh visade sig vara totalt ursinnig, speciellt på Benitez och hans spelsystem. Valenciamodellen med 4-2-3-1 har inte alls fungerat enligt Leigh. Det måste inhandlas yttermittfältare av klass. Spelare som vågar snurra en gubbe och ändå lyckas slå en farlig boll snett bakåt eller djupt innåt. Ungefär som Joaquin gör i Real Betis, Chippen i Anderlecht eller Simao i Benfica. Vad har vi? En halt Harry Kewell och en tunn liten Garcia. Zenden borde klara av det i viss mån men han kommer aldrig att bli en Downing, Pirés eller Ronaldo. Han har andra kvaliteér, men inte dem som spelsystemet kräver. Leigh och jag är överens om att det var två förlorade poäng i matchen mot Middlesbrough och det kändes som det var ganska typiskt Liverpool att inte lyckas vinna matchen. Steven Gerrard var retligt okoncentrerad vid ett antal tillfällen men fick ändå utnämnas som matchens spelare, alldeles före Sissoko som gjorde en imponerande debut. Leigh påminner mig glatt om vad han sade angående Momo för en vecka sedan.
Anfieldpremiären mot Sunderland skulle visa sig bli ännu ett sömnpiller. Att man ska sitta och behöva vara nervös när vi spelar mot ett lag som alla vet kommer trilla ner lika långsamt och sorgligt som de kom upp känns bara ännu mer frustrerande. Cissé var uppenbarligen störd av Owenryktena och än en gång svär Leigh över Benitez agerande. Visserligen vill Leigh ha tillbaka Owen i den röda tröjan, men inte på Cissés bekostnad. Men att inte Benitez går ut och dementerar alla rykten gällande en eventuell försäljning av Cissé är inget annat än nonchalant och oprofessionellt. Jag håller med så att det står härliga till. Jävla fasoner Benitez! För övrigt så vill jag inte ha tillbaka Owen i den röda tröjan. Men gult kort till Benitez.
Matchen mot CSKA Moskva var äntligen slut och lyckligtvis fick vi lyfta ytterligare en pokal. Men matchen gjorde att jag kände mig mer osäker på lagets kapacitet än efter matchen mot Sunderland. Matcherna mot Middlesbrough, Sunderland, CSKA Sofia och CSKA Moskva har varit bedrövliga. Fyra gjorda mål och två insläppta mål på ca 400 minuter. Det inger inte så mycket respekt. Något känns fel, vad är det som jag känner Leigh?
-Mate, du har helt jävla rätt i att något inte stämmer. Vi har varit usla och ska vara glada att vi fick vara med i Champions Leaguelottningen igår. Men det viktiga är att vi ändå gjort en hyfsad start på säsongen rent framgångsmässigt. Fyra poäng av sex möjliga är trots allt okej med tanke på att en av bortamactherna var mot Middlesbrough, ett lag som vi alltid haft svårt att vinna över. Vi vann Supercupfinalen och vi är med i CL-gruppspelet. Vi har vad ett bra lag måste ha, medgång när vi ändå spelar dåligt. Vi har vår svacka nu, och det känns betydligt bättre att ha den nu än i december.
Ja vad fan skulle jag säga? Tack för stödet kompis? Men jag litar på Leigh som innan jag lämnar vinden för den här gången påminner mig om en sak som jag nästan glömt bort.
-Mate, hoppet är det sista som överger oss.
Tacka fan för det, svarar jag och hoppar in i taxin. Nästa orosmoment skulle komma i samband med att transferfönstret stängde. Men det var många dagar kvar och Benitez lät övertygande när han uttalade sig om mittbacken och högeryttern. Jag somnade till i taxin och drömde om portugisisk yttermittfältare och det var inte en portugis som spelar i ett lag som har en ägare som röstade på George Bush i förra presidentvalet. Mardrömmar är inget för mig.
*****
Silly Season. Detta uttryck som härstammar från sommarperioden i England då det engelska parlamentet går på semester och det följaktligen inte finns så mycket för media att rapportera om. Uttrycket som gör att media spekulerar hejdlöst och nyheter blir till rena gissningar.
Jag började spekulera och kom fort fram till att Benitez hade slagit huvudet på spiken när han sade att han önskade sig en ny mittback och en ny högerytter. Men önskningar går inte alltid igenom. Jag vill ha en nyrenoverad trea i Vasastan, Göteborg, men inte fan har jag fått det. Men Benitez var nära.
När jag tidigare i veckan såg att Simao var på väg att göra en läkarkontroll var min första reaktion, skönt, nu blir det ingen Solano. Men med närmare eftertanke insåg jag att vi faktiskt var väldigt närma att skriva kontrakt med en av de spelare som jag faktiskt anser vara av världsklass. Lösningen på vårt högerytterproblem hade varit mer än löst. Men som regeln utan undantag så glatt ville påminna mig, ska man inte ropa hej förrän man är över sjön. Benfica höjde priset och krävde ofattbara 15 miljoner pund. Benficas ledning måste tro att vi fungerar som Chelsea och kan betala ett pris som är alldeles för orimligt för produkten vi i gengäld ska få. Men en eloge till Rick Perry och Benitez som inte blev desperata trots att de förmodligen kände sig så.
Det blev alltså inga fler nyförvärv och många känner sig säkert väldigt besvikna. Och visst, det kan man göra med berättighet. Benitez har inte försökt dölja sina aspirationer på att värva en mittback och högerytter och man kan utan problem argumentera för att det är ett stort misslyckande av de regerande Champions Leaguemästarna att inte ha lyckats knyta till sig några namn av klass. Hur fan gick det till egentligen?
Boven i dramat är förstås Michael Owen. Hade det inte varit för att Liverpool spenderat så mycket tid och energi på att försöka få tillbaka Owen hade det mycket väl kunnat vara så att vi hade haft både Simao och Daniel Bonera att stoltsera med. Nu är det istället många som är besvikna i dubbel bemärkelse. Inga nyförvärv, ingen Owen. Leigh var helt helt förstörd och skickade följande sms till mig när han fått klart för sig att hans våta dröm skulle bli en mardröm:
”Michael Owen signs for Newcastle. I’m crushed. It feels like our season is over ”.
Ni ser, där har Leigh och jag delade meningar. Jag har inte gillat Michael Owen på många år nu. Anledningarna är många, men en är att han var en stor bidragande faktor till att vårt spel gick tillbaka efter andraplatsen 2002/2003. Michael Owen är en klasspelare, ingen tvekan om det, men han är också en spelare som kräver en viss spelstil. Och just den spelstilen är otroligt tråkig. Långa bollar på Micke är inget jag vill se, ha eller stå för. En annan anledning är att han lämnade Liverpool trots att vi fick en ny och lovande tränare. Var tog viljan att vinna titlar med Liverpool vägen? Vart tog kärleken till klubben vägen? Var fanns lojaliteten gentemot klubben som gjorde dig till en anfallare av världsklass och betalade dig de högsta lönerna? Nä, för mig så var det en lättnadens dag när jag läste att Newcastle betalat alldeles för mycket pengar för en spelare som mycket väl kan ha sett sina bästa år passera. Och var spenderades de åren? Nu får vi verkligen hoppas att Newcastle lyckas ta sig till UEFA-cupen så att han kan vinna den än en gång.
Det blev alltså inga nyförvärv, och visst känns det lite trist. Men katastrofen som vissa talar om är ändå överdriven. Liverpool har en grymt stark förstaelva och ett mittfält av yttersta världsklass. Bredden i truppen håller hög klass på åtminstone målvaktssidan, mittfältet och anfallsidan. Vi har inte tappat någon viktig spelare, vi har fått tillbaka Cissé, Alonso och Gerrard. Traore, Riise, Warnock sköter vänsterbacken. Hyppia och Carragher är oerhört stabila tillsammans och det är bara om det blir en skada på Carragher som jag kommer att bli orolig. Traore och Josemi kan gå in och fixa biffen i ett par matcher, men ungefär där räcker det. Finnan, Josemi och Barragan på högerbacken är gott nog. Garcia, Zenden, Sinama-Pongolle, Potter och Kewell sköter kanterna, där jag tror att den sistnämda kommer att hitta tillbaka till forngammal form. Sissoko, Hamann, Alonso och Gerrard på mitten. Håll i hatten! Cissé, Morientes, Crouch, Sinama-Pongolle och Mellor i anfallet.
Det är inte så dåligt som vissa vill få det till. Ni ska se att efter landslagsuppehållet kommer Liverpool att vara hungriga, kreativa och målglada. Kan vi bara undvika att tappa poäng som vi gjorde förra säsongen så kommer många nog att bli förvånade. Vinst mot Portsmouth istället för oavgjort, oavgjort mot Bolton istället för förlust, vinst mot Aston Villa istället för oavgjort, vinst mot Everton istället för förlust, oavgjort mot Middlesbrough istället för förlust... Nä, den senaste har vi redan ordnat. Och rätt som det är så är det januari och vi får lägga nya bud.
Jag tyckte synd om Leigh och tänkte att jag kanske ändå borde skicka tillbaka något hoppfullt. Han var ju trots allt ledsen. Jag bestämde mig för en klyscha: ”Hoppet är inte som Owen, det överger oss inte.”