Gästkrönika: Psykologi på hög nivå
Säsongen har börjat trevande men de senaste veckornas resultat pekar i rätt riktning. Försvaret har fortsatt fungerat fint men framåt har det kärvat. Kvalitet saknas knappast, så vad beror detta på? I Djibril Cissé och Peter Crouch har laget två landslagsanfallare – dessa borde vara en garanti för mål. De följande 535 orden diskuterar de två sistnämndas roller i Liverpool FC.
Som vi alla vet väntar den engelske landslagsanfallaren fortfarande på sin första fullträff för sin nya klubb. Trots detta får han gång på gång positiv kritik från såväl lagkamrater som manager Rafa Benítez. Varför? Liverpool är Peter Crouch sjätte klubb på fem säsonger, hur hans start i klubben har varit beror på vem du frågar. Han får ideligen beröm från sina med- och motspelare, nu senast var Betis mittlås enormt imponerade av jätten från Macclesfield, och Benítez går ofta ut i medierna och hyllar sommarens dyra nyförvärv. Flera gånger när jag har sett Liverpool under säsongen har min fotbollskunniga omgivning nästan hånat den långe, gänglige Crouch som verkar röra sig i ultrarapid och har som specialitet att missa klara målchanser.
En spelare som har fått känna på hårdare kritik är ”Gabriel” Cissé. Han har producerat 11 mål på 24 framträdanden den här säsongen. Trots att han ofta har placerats ute på högerkanten. Det är en position som inte alls passar hans styrkor – den ruggiga snabbheten och högerkanonen. När jag såg fransmannen i hans tidigare klubb Auxerre visade han gång efter annan hur stark han är som central anfallare. När det blev klart att det var i Liverpool han skulle fortsätta sin karriär firade jag med Systembolagets dyraste champagne. Visserligen fick han fjolåret förstört av en allvarlig skada men får han inte en mer central position är jag rädd att den givna succén uteblir. Trots visad vilja att jobba för laget och ett helt okej målsnitt, 0,46 mål/match, får han höra av Benítez att han borde producera mer. Hade jag varit Cissé hade jag känt mig orättvist behandlad.
Men varför så olika behandling av två spelare med samma huvuduppgift – att göra mål? Det handlar om psykologi. Liverpool har en smart manager i Rafa Benítez, utspelen i pressen är ett försök att få ut så mycket som möjligt av dessa båda herrar. Här är en tanke: då Peter Crouch ger sken av att vara en klassisk engelsk gentleman, har Djibril Cissé en tuffare framtoning. Fransmannen utstrålar en viss härdad ”förortsaura” som möjligtvis ger Benítez skäl att använda honom som syndabock. Han vet att Cissé kan ta kritiken.
En parallell är hur Djurgårdens förre tränare Zoran Lukic ofta använde media för att tända sina spelare. Många tyckte att han var för kaxig och spelade ett farligt spel. Vem minns inte kungörelsen om att Djurgården skulle leda serien från start till mål säsongen 2003? I DIF:s fall bestod truppen av flera starka karaktärer som reagerade positivt på detta och tog hem mästerskapet. Och alldeles nyligen berättade en vän för mig om hur man i NBA, medvetet, i början av matcherna försöker få vissa av de sämre spelare i skottläge för att öka deras självförtroende.
En enkel förklaring till de uteblivna Crouchmålen kan vara att klubben misslyckades med att knyta till sig en riktigt produktiv yttermittfältare. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Liverpool förfogar trots allt över flera kreativa vingar på kanterna. Nu är Harry Kewell tillbaka, och om inte han är mannen att lösa Crouch måltorka står hoppet till Rafa Benítez kunskaper i psykologi. Jag hoppas och tror att han vet vad han gör. Annars kan det måhända betyda slutet för den kloke managern från Madrid.