Repris: Julmatcher - En Odysse
Att fira jul som Liverpoolsupporter kan vara både himmel och helvete. Det kan vara en seger med tennissiffror eller en bortamatch på Highfield Road. När klassiska Boxing Daynu står för dörren bjuder liverpoolsweden.com på en uppskattad repris. Följ med på en tillbakablickande resa genom klassisk julhelgsfotboll.
Det som ni nedan ska bjudas på kan ses på många olika sätt. Det kan ses som ett slags plåster på såren eftersom ni snart ska märka att det läge vi nu befinner oss i, med tio poäng upp till serieledaren (med en match mindre spelad) kunde ha varit betydligt värre. De senaste tre åren har vi haft omkring 15 poängs avstånd att gräma oss över och ifjol minns ni kanske den förhatliga bortamatchen mot Blackburn på Annandagen som slutade med en sur 0-1-förlust och definitivt skrotade titeldrömmar.
Detta kan alltså ses på det viset, som en orgie i "det kunde ha varit värre." Men helst vill jag nog att det betraktas som en historisk doft av undermåliga gräsplaner, Bill Shankly och den fantastiska Roger Hunt. Det låter liksom bättre.
Fotboll i juletider – O Helga stund på leran
Julmatcher
Vintern 1995 hade vi just vänt tillbaka formkurvan åt rätt håll igen efter en bedrövlig novembermånad. "Black November" kom den att kallas i efterhand och facit bekräftar; en poäng i ligan och utslagna ur Ligacupen.
Men under december hade det börjat se bättre ut. Robbie Fowler hade inte platsat i premiären i augusti mot Sheffield Wednesday, då rekordvärvningen Stan Collymore tagit positionen bredvid Ian Rush i anfallet och dessutom gjort matchens enda mål, men det tog inte lång tid innan Robbie hade hittat tillbaka till både startelvan och målet igen. Och när julen nu var här talades det lika mycket om Robbie som om Stanley.
Inför julmatcherna var hoppet om ligatiteln så gott som bortblåst eftersom Newcastle ryckt åt sig en tillsynes ointaglig ledning. Men då Arsenal hälsades välkomna till Anfield dan före dopparedagen var det ändå en match av stor betydelse. Londonlaget hade samlat ihop lika många poäng som oss och naturligtvis var det bäddat för en stormatch.
Redan i den åttonde matchminuten tystade Ian Wright Merseysidepubliken genom att sätta 1-0 på en tveksamt dömd straff. Wright hade själv blivit neddragen och bollen for in bakom en chanslös David James. Liverpool var dock stärkta av 2-0-segern mot självaste Man Utd sex dagar tidigare och man visste inget annat än att ta sig tillbaka in i matchen. Robbie Fowler, som gjort båda målen mot ärkerivalerna helgen innan, kvitterade i den 40 minuten och efter paus exploderade Liverpool.
Spana in farsan, tänkte Robbie (som i och för sig inte hade blivit far än) och så stänkte han två till.
Julefriden var räddad med råge för den här gången. Särskilt ett av målen var mycket minnesvärt, en otagbar högerkanon från straffområdesgränsen i David Seamans högra kryss. Vid de övriga målen varierade sig Robbie. Ett med vänstern och det sista med skallen.
Två Anfieldvinster, först mot Man Utd den 17 december och sedan mot Arsenal sex dagar senare gjorde att Liverpool placerade sig på tredje plats när det var dags för tomten att komma på besök.
Den som känner att det doftar lite bekant om kombinationen Man Utd - Arsenal runt jul misstar sig inte. Också år 2000 mötte vi Man Utd och Arsenal den 17, respektive 23 december. Och precis som fem år tidigare gick vi från striderna med två segrar.
Efter matchen på Old Trafford, som vi mest minns för Gary Nevilles lite taffliga imitation av en volleyballspelare, så var det återigen dags att möta Arsenal dan före dan. Utgångsläget var något annorlunda. Den här gången hade Gunners fyra poäng till godo på oss och dessutom en match mindre spelad.
Det blev emellertid inte så mycket snack om saken. Steven Gerrard sträckte på vristen så mycket han kunde och borrade in ettan redan efter elva minuter. Nere vid målvaktens högra hörn satt bollen och The Kop försattes i extas.
Matchbilden var sedan ganska jämn fram till paus.
Efter sidbytet kunde vi emellertid springa ifrån och mål av Michael Owen och Nick Barmby punkterade matchen innan en inhoppande Fowler än en gång hittade rätt. Han hade ju en viss fallenhet för Arsenalmatcher som ni kanske minns.
"You better Watch out
You better not cry," hördes i norra London när Arsenal återvände, men Arsené Wenger hade svårt att hålla sig och avvisade jultomten när han hasade ner för skorstenen med förmågan till självkritik inslagen i ett paket.
Synd.
Statistiken visar att vi har ett ganska hyggligt facit på matcher den 23 december. På 14 försök har vi bara förlorat fyra gånger, men de angenäma siffrorna på Arsenal försämrades en aning för ganska exakt två år sedan då Fredrik Ljungberg och Thierry Henry såg till att laget kunde åka hem till London med tre poäng. Litmanens tröstmål hjälpte inte.
Ifjol spelade vi den sista matchen före julafton den 19 december när Newcastle slogs tillbaka med 3-1 inför 43 856 på Anfield.
Som ni säkert drar er till minnes tog Skatorna ledningen genom Patrick Kluivert, men redan före halvtid hade Liverpool vänt genom ett självmål av Titus Bramble och ett i rätt kasse av Neil Mellor.
3-1 kom sedan i andra, signerat Milan Baros.
Matchen var mycket viktig för Liverpool som var mer eller mindre piskat att slå ett formsvagt bortalag. Vid förlust hade Newcastle parkerat bara en poäng bakom oss i tabellen, men nu skiljde det hela sju poäng när Premier League tog en sedvanlig blixtpaus för att fira jul.
Som en extra börda före matchen hade Liverpool det nyligen förlorade derbyt som Everton vann på Goodison, bara veckan före drabbningen mot Newcastle. Däremellan räckte halvhyfsat spel bara till 1-1 hemma mot Portsmouth i en historia som inte behöver beskrivas mera ingående för att framkalla rysningar.
Annandagen
Också på annandag jul har det utkämpats en serie minnesvärda bataljer. Nästan alla verkar förresten bli just minnesvärda. Av det ena eller det andra skälet.
Ofta tillåter inte planerna någon fotbollspropaganda, men även de mest Drilloinfluerade uppgörelserna etsar sig fast i minnet. För alltid händer det ju något.
Ifjol, exempelvis, fick vi en ovanligt bekväm resa mot West Bromwich, som bjöds på en brysk julklapp i form av 5-0 i baken.
Från 1978 till 1980 mötte vi faktiskt Man Utd på annandagen vid samtliga tre tillfällena. Två gånger på Old Trafford och en gång på Anfield. Vid de första två matcherna avgick vi med segern innan det blev en mållös historia i åttiotalets första annandagsmatch. I den första av dessa nämnda klassiker, den 1978, gjorde Jimmy Case ett av målen i viktorian som till slut blev 3 mot 0, och han var i sanning en spelare som just då visste hur man skulle hitta rätt mot just Man Utd. I februari samma år stod han för den sista kassen när vi vann med 3-1 i ligan och året före satte han vårt enda mål i FA-cupfinalen som dessvärre slutade med en tung förlust (1-2) mot ärkerivalerna från Old Trafford.
Nog om Case. Trots att vädergudarna brukar välja att spela ut sina allra otrevligaste kort så finns det ju vissa matcher som bjudit på riktigt trevlig underhållning. Jag tänker bland annat på fighten mot Leeds Utd 1997. Inte ett mål i halvlek nummer ett följdes upp av inte mindre än fyra fullträffar i den andra. En mycket ung Michael Owen visade vägen direkt efter paus och Anfieldpubliken fick fler anledningar att jubla då Robbie Fowler inte bara nöjde sig med att dubbla ledningen utan också öka på den till 3-0. Alf Inge Haaland reducerade för Leeds med drygt fem minuter kvar, men vad hjälpte det, Liverpool hade tagit sin 30 annandagsseger på 70 försök och dessutom tagit sig förbi Yorkshirelaget i tabellen och klättrat upp på en fjärdeplats.
Roy Evans och hans lag hade också repat sig efter förlusten mot Man Utd i början på december och nu bärgat tre raka ligasegrar. En svit som bättrades på ytterligare före nyåret när Newcastle slogs tillbaka hemma på St. James med 2-1. Watson gav Magpies ledningen efter en kvart, men före halvtidsvilan hade Steve McManaman vänt på steken och ordnat slutresultatet 2-1.
Macca kunde sannerligen slå till rejält under högtiderna. Två år innan hade han till exempel gjort båda målen i en 2-2-uppgörelse med Chelsea dagen före nyårsafton.
1998 slog vi Middlesbrough borta med 3-1 och så här i efterhand minns vi den händelsen med särskild värme.
Anledningen?
Jamie Carragher gjorde sitt senaste Premier Leaguemål.
Coventry – Liverpool 5-1
När det började lacka mot jul 1992 hade Liverpools storhetstid börjat mattas. Men det var väl ganska så få som kunde tyda trenden redan då.
Graeme Souness stod vid rodret och när snart halva säsongen var avklarad hade Liverpool stora problem med ett minst sagt undermåligt bortaspel. Endast en seger hade det blivit på nio försök som gästande lag. Den 19 december reste vi till Coventry och man kan ana att det var med svansen mellan benen som vi återvände samma kväll. 5-1 i baken och Souness fick därtill se Sky Blues köra förbi i tabellen.
Ett riktigt bottennapp var ett faktum och Jamie Redknapp, här tidigt i sin Liverpoolkarriär, hade en särskilt tung bussresa hem. Visserligen gjorde han Liverpools enda mål i matchminut 64, men bara fyra minuter senare fick han syna det röda kortet för första och enda gången i sin Liverpoolkarriär.
Nu tog vi oss i och för sig i kragen när våren kom och till slut hamnade vi på sjätteplats, men bortaspelet förblev akilleshälen. Blott tre segrar på hela säsongen var något som bara Leeds mäktade med att "överträffa".
2002 – den omtalade tacklingen
Men som sagt. Under julmatcherna kan du nästan alltid räkna med att något uppseendeväckande kommer att inträffa. Ett årtal som dyker upp i huvudet är 2002 då Steven Gerrard, i det kanske mest ointressanta Merseysidederbyt någonsin, förstörde julen för Gary Naysmith, den stackarn, som förmodligen fortfarande sover dåligt till minnesbilderna av DEN tacklingen.
2002 var för övrigt en usel vinter för Liverpools rödklädda mannar. Bara två vinster på nio matcher ger ett decemberfacit som bara varit sämre vid tre tillfällen efter 1960.
Liddell och Hunt fyrar jul
1946 var en fin jul för åtminstone halva befolkningen kring floden Mersey.
Liverpool slog tillbaka Aston Villa med 4-1 den 21 december och på Annandagen blev Stoke en munsbit (seger 2-0). De röda marscherade sedan på under våren fram till en ligatitel och i startuppställningen i Stokematchen fanns både Bob Paisley och Billy Liddell.
Paisley hade debuterat för klubben i januari samma år och kom ju sedermera att bli en av de mest framgångsrika tränarna i brittisk fotbollshistoria.
Liddell kom till Liverpool redan 1939 och stannade till slutet på 50-talet. Då hade han blivit lagkapten, gjort 228 mål och dessutom slagit rekord i antalet matcher för klubben.
Stoke stod för övrigt också för motståndet på Annandagen 1963. Den här gången blev det enklare för Liverpool som fullkomligt krossade det gästande laget med 6-1. Roger Hunt gjorde fyra mål och säsongen slutade sedan med Bill Shanklys första ligaguld i klubben och Liverpools sjätte genom alla tider.
Liverpool kunde till och med kosta på sig att förlora returmötet med Stoke i säsongens sista hemmamatch, eftersom ligaguldet redan var säkrat.
Att en Liverpoolspelare gör fyra mål eller fler i en match har förresten bara hänt 35 gånger och denna julhelg var enda gången som den stora Roger Hunt lyckades med den bedriften.
Redan nämnda Liddell klarade emellertid också av att göra det under en julhelg och han passade till och med att slå till på självaste juldagen, som är den stora högtidsdagen i England. Det skedde 1954 i en match mot Ipswich som Liverpool vann med 6-2.
På den stora svenska dagen, julafton, har det också spelats matcher med Liverpool som ena parten. Men det var ett tag sedan nu. Den senaste, 1966, slutade med en 2-1 seger mot Chelsea på Anfield.
Julmatch har också inneburit debut för en del mer eller mindre välkända spelare. För exempel kan Nicolas Anelka nämnas som gjorde sin första match som utlånad från Paris SG på annandagen 2001, när Aston Villa slogs tillbaka med 2-1.
Den ena försenade julklappen kom fullt logiskt från en finländare, Jari Litmanen. Vladimir Smicer satte Liverpools andra.
För Nicholas blev det ytterligare 20 matcher i Liverpooltröjan.
Steve McManaman var blott 18 år gammal när han äntrade Anfield för första gången den 15 december 1990. Det skulle bli lite drygt 360 matcher till efter segern mot Sheffield United innan det bar av till sydligare breddgrader för Macca.
Det var ett litet axplock av Julmatcherna. En alldeles särskild del av den engelska fotbollen som tvivelsutan förtjänar lite extra uppmärksamhet idag.
Nu vill vi ha tre poäng mot Derby. God fortsättning mina vänner.
