Skottsäker
Supporterskapet kan vara både himmel och helvete - och ibland både och. Konstigt nog är det då det är som bäst.
Det vita ljuset är så starkt att jag måste uppbåda all min vilja för att betvinga den medfödda reflexen att stänga ögonlocken. Nej, jag håller inte på att dö även om det kändes så ganska precis ett dygn tidigare och medan Monos gitarrkaskader sköljer över mig sluter jag återigen ögonen.
Jag står på Sticky Fingers och en lätt ström av kalluft från takfläkten stryker längsmed armarna samtidigt som den sträva doften av cigarettrök når mina näsborrar. Jag är inte medveten om det just då, men det är troligen den sista gången jag på en inomhuskonsert behöver bry mig om rökare.
Jag behåller ögonen slutna och låter höger hands fingrar vandra över vänsterhandledens röda armband. Inte för att jag behöver ta reda på vad där står. Det vet jag förstås redan och om jag inte hade en aning besitter jag ändå inte den taktila sensibiliteten för att omsätta fördjupningarna i något förståeligt. För det hade jag behövt vara blind och jag blundar ju trots allt bara.
Ninetysix – 96 – är allt som står där och min fingerpromenad blir en lätt påminnelse om kvällen före och inte minst dem som aldrig fick uppleva den. Jag får för ett kort ögonblick det där fåniga smilet som bara infinner sig efter en väldigt viktig, och gärna inte helt välförtjänt, seger men blir ganska snabbt allvarlig. Dels för att behålla något som helst fokus på konserten, dels för de nittiosex och dels för att den andra semifinalen mot Chelsea var långtifrån ett utdraget leende.
Nittiosex var precis lika många minuter som vår försvarsmur höll stången. Fyrtiofem plus en minuts tillägg i första och fyrtiofem plus fem minuters tillägg i andra halvlek. En minut för alla dem som helt i onödan gav sitt liv för laget de dyrkade mest. De allra flesta var så unga att de hade befunnit sig på Anfield eller framför en tv-skärm den 3 maj i år, men deras hurrarop och sånger hörs tyvärr inte längre.
Nittiosex minuter, ja. Problemet var bara att det återstod en minut, den 97:e. Från det att den första supporten på Hillsborough gav upp andan strax efter klockan femton den 15 april 1989 till dess att Tony Bland avled på sjukhus fyra år senare stod vi emot för var och en av de nittiosex, men sedan var det som att ha burit en skottsäker kevlarväst en hel dag på jobbet, komma hem, ta av sig den och inse att man stirrar rakt in i en gevärspipa. Man inser att det bara är att låta inkräktaren trycka av och hoppas på det bästa.
Frank Lampard hade inte åstadkommit någonting när han efter nittiosex minuter slutligen får den yta mellan mittfält och backlinje som Liverpool hade förvägrat honom så långt och han får fram sin höjdpassning till en Chelseaspelare ute till vänster som vinner nickduellen och skickar bollen mot straffpunkten. Där brakar Jamie Carragher, Didier Drogba, Sami Hyypiä och Jerzy Dudek ihop och sakta som bara snö kan falla en vindstilla vintermorgon över Vatnajökull landar bollen hos Eidur Gudjohnsen.
I det ögonblicket stannar tiden. Jag dansar med Charon och Sankte Per, Gabriel och Kerberos, slits mellan himmel och helvete, föds och dör och spelar upp en aldrig sinande ström av scenarion för mitt inre. Jag vet att inte bara Liverpools vidare öde i Champions League utan hela min sinnesstämning för lång tid framöver beror på denna korta, men ack så intensiva stund.
Varenda halvtaskig reservlagsmatch jag har tvingats utstå och varje fantastisk fotbollsuppvisning jag har haft förmånen att bevaka. Varenda oförtjänt vinst, pinsam förlust eller oväntad poäng. Varenda misslyckat högerskott av John Arne Riise, varenda jag-lärde-mig-aldrig-tackla-tackling av Jamie Redknapp, varenda osannolik räddning och ofattbar tavla av Jerzy Dudek. Varenda Dietmar Hamann, Sami Hyypiä och Luis Garcia. Varenda Björn-Tore Kvarme, Bruno Cheyrou och Salif Diao. Varenda fest jag kommit för sent till och varenda tenta jag lämnat i förtid för att inte missa en sekund med Liverpool. Varje aspekt av supporterskapet sammanstrålar och bränns för ett ögonblick fast i just då.
I ett ögonblick samtidigt så vackert och fasansfullt att språket saknar ord för att göra det rättvisa drar Gudjohnsen på och missar. Han missar! Han missar! Jag måste säga det högt för mig själv ett par gånger för att verkligen förstå det. Bland alla de scenarion jag hunnit spela upp för mitt inre parerar Dudek i en, Carragher räddar ut till hörna i en, Igor Biscan springer in ett självmål i en, Gudjohnsen gör mål i en, men i stället så lyckas islänningen missa målramen fullständigt. Jag försöker smälta vad som just hände och när domaren strax efter blåser av matchen intalar jag mig själv att det är en god idé att börja andas igen.
*****
Jag missar spårvagnen med fem sekunder – det gör mig ingenting.
Jag får nej på ännu en jobbansökan – det är er, inte min förlust.
Tjejen mittemot ägnar mig inte en blick – utanför står tusen och åter tusen mig bi.
En man på bussen skriker åt mig för att jag tittade på honom – vad du än säger får en blomma syre varje gång du öppnar käften.
Det har varit soligt hela dagen, men när jag går ut mulnar det igen – låt det mulna igen igen och igen.
Slå er trötta, skrik er hesa, jag kunde inte bry mig mindre. I dag och för evigt är jag skottsäker – Liverpool har vunnit Champions League!
