liverpoolsweden rapporterar från London
I sin strävan efter att erbjuda läsarna bästa tänkbara service har liverpoolsweden.com i samband med årsskiftet placerat en medarbetare i London. Stefan Elofsson kommer under våren att bevaka den engelska fotbollen i allmänhet och Liverpool i synnerhet från staden med sex lag i Premier League.
Här kommer ett första utspel.
Expertkommentator är, sett ifrån många aspekter, ett kvasihantverk. Någon annan beskrivning träffar inte bättre med tanke på att dom, i ärlighetens namn, oftast hämtas in av rent formmässiga skäl.
Men dom är ändå intressanta och det har väl aldrig varit så populärt som nu att ha en åsikt i ämnet. Vissa verkar till och med göra det till en sport att framföra ställningstaganden för eller emot dessa konnässörer.
Personligen gillar jag de renodlade bättre än de självutnämnda och ett exempel på en sådan favorit skulle kunna vara Ola Andersson.
Magnus Hedman är i så fall, på min karta, undantaget som bekräftar regeln.
Jag antar att det handlar mycket om vilken stil du behagar. De flesta säger samma sak fast på olika sätt. Experterna alltså.
Mark Lawrenson tillhör BBC numera och den gamla Liverpoolbacken är tveklöst en medlem i det eftertänksamma gardet. Ibland blir han nästan feg.
I TV har jag inget att invända emot hans agerande men skärskåda hans kolumner på bbc.co.uk och du ser snart att han egentligen bara säger något som alla andra i Fotbollsengland diskuterat i flera dagar.
Men om beskrivningen ”eftertänksamhetens kranka blekhet” går att applicera på somliga experters framtoning finns det andra som utstrålar det rakt motsatta.
Niclas Wikegård till exempel.
Eller Jamie Redknapp, som jag såg på SKY i lördags.
Fast på ett helt annat sätt.
Han såg – inte så lite – obekväm ut i stolen bredvid Niall Quinn. De båda försökte analysera Man Citys 2-0-ledning över Man Utd i paus och egentligen var det mig likgiltigt vad dom sa, eftersom de röda höll på att bli nitade, men jag kunde ändå inte sluta stirra på Jamies kroppsspråk.
Sitt pojkigt attraktiva utseende har han förstås kvar, och det kan säkert rädda honom i både den ena och den andra upptänkliga situationen, men han verkade inte alls belåten med SKY-studion. Och inget kunde vara tydligare.
Den var liksom inte mittplan på Anfield i slutet på 90-talet och herr Quinn var verkligen inte Robbie Fowler.
Jamie skruvade sig, spände alla muskler i närheten av ansiktet, roterade på kroppen och höll krampaktigt i de båda handtag som stolen erbjöd.
Alltså; han var obekväm. Minst sagt.
”Vill han gå därifrån?” säger min kompis när Jamie plötsligt börjar luta sig framåt också.
Nu börjar det bli riktigt komiskt.
”Ja, kanske,” säger jag. Eller möjligen vill han uträtta det mänskliga behov som brukar rankas som nummer två. Men jag låter det vara osagt.
Hursomhelst kändes det ändå speciellt att få se Redknapp bara några timmar efter flytten till min nya lägenhet i Sheperds Bush i västra London. Har alltid gillat honom. Svårt att säga varför.
Okej han kunde passa bollen som väldigt få brittiska spelare klarade eller klarar av och en bössa hade han också fast ska vi nu vara uppriktiga när facit ändå ligger på bordet så hade han ganska få kvaliteter att kombinera dessa två redan nämnda egenskaper med och därtill hade han en värdelöst hög skadebenägenhet.
Vad var Jamie Redknapp mot Steven Gerrard? Där har ni en fråga som inte kan ses som annat än retorisk.
Säg mig när han gjorde sin senaste stormatch för Liverpool och jag ska berätta vilken veckodag jag tappade min sista mjölktand.
Men som sagt, det var kul att se hans pojkbandiga uppenbarelse igen (även om det såg besvärat ut) och är det någonting man lär sig genom att följa den brittiska fotbollen så är det att andra företeelser kan läggas längre ut på kvasiskalan än experterna.
Så när vi ändå är inne på ämnet kvasi (ett kvasiämne således):
Alex Curran skriver kolumner i Daily Mirror. Jodå, så är det.
Steven Gerrards fästmö, modern till den snart tvååriga Lilly-Ella beskriver det dagsaktuella shoppingklimatet (i synnerhet i Liverpool) på sidan 30 i onsdagens nummer och inleder med det obetalbart härliga utropet ”HIYA!”.
Vidare berättar hon om sina senaste inköp och hur den vanligtvis så trista efter-jul-rean inte lyckats tråka ut henne ännu. Särskilt inte efter att hon snappat upp ett par ”Vivienne Westwood boots” som sänkts från £280 till £180.
I samma veva införskaffade Alex även en rock på Zara för endast £25 och den hade hon minsann haft ögonen på länge.
”Men jag väntade ut rean.
Jag är säker på att jag kan göra lite plats för den i min garderob.”
Jodå, det får vi allt hoppas nu när vi före jul fick höra av Steven att han inrett en hel våning i den nya villan i fotbollens tecken, och att han där förvarar alla priser han vunnit under sin karriär. Någon rättvisa måste ju få råda vad gäller utrymmesfrågan.
Iskallt att vänta ut rean också.
”Så länge får ni lycka till med fyndjakten, och jag dyker upp igen om en vecka,” avslutar hon i alla fall med.
Vissa inslag i media anno 2006 känns en aning skapade får man säga.
Men för den intresserade dyker även jag upp med fler Londonhistorier framöver. För ytterligare beskrivningar om Liverpools shoppingmiljöer hänvisar jag emellertid hädanefter till Daily Mirror.
