Lagbanner
Klart att det är bittert
Gary Neville - en förebild?

Klart att det är bittert

Stefan Elofsson rapporterar från London dagen efter Liverpools blytunga slutminutsförlust mot ärkerivalerna Man Utd.

Massor av Unitedsupportrar på puben. Förstås.
Jag är förbanne mig omringad av dem.

Och så går han högst, Rio ”Jag-dopar-mig-därför-att-jag-är-för-lat-för-att-bygga-muskler-åtminstone-är-det-vad-Sven-Göran-Eriksson-skulle-gissa-på” Ferdinand.

Det är klart att det är bittert. Det är fruktansvärt bittert.
 
Att förlora med 4-1 hemma mot Chelsea var ett helvete. Men detta är någonting annat. DETTA är en snyting som vet var den tar.

                                         * * *

Brandalarmet gick imorse i vårt hus. Vid sexrycket. Alla upp, yrvakna. Lyckligtvis var det falskt, fast jag hade äntligen somnat och fått några timmars sömn. Inte för att det på långa vägar räcker för att rena skallen efter en förlust mot Man Utd. Det är inte ens nära.
Men åtminstone en början.

Nu ser jag förstås Rios grin framför mig igen och varken det, brandlarmet eller det faktum att temperaturen i rummet verkar ha sjunkit till fem är en dröm. Bittert var ordet.
Jag läser i tidningen att Gary Neville sprungit utmed sidlinjen och hånat Liverpoolfansen efter målet.
Tar sedan upp en annan tidning från dagen innan, News of the World, och citerar ex-domaren Jeff Winter:

”United tror att dom står över lagen. Gary Neville är urtypen för deras arroganta stil.”

Winter la av att döma ifjol - gudbevars - efter 25 år i gamet och han är förstås en fenomenal idiot som numera extraknäcker genom att uppvigla till domarförakt och andra idrottsliga hatbrott i en ganska taskig tidning, bara för att promota sin bok. 
Then again, I guess it takes one to know one.

Men detta ska inte bli någon Jag-avskyr-Man-Utd-krönika.
Det gör jag förstås och uppskattningsvis är jag redan färdig med åtta olika just sådana alster på idéstadiet. Redo att pränta ner.
Men jag låter bli. Hoppas att känslan när vi slår dom nästa gång ska bli skönare då.

Dessutom fanns det en stolthet över vårt agerande igår. Efter 75 minuter såg vi ut som vinnarna och vi hade initiativet. United behövde 45 minuter på sig innan de kunde avsluta på mål och inte förrän med fem minuter kvar av matchen fick hemmalaget en första hörna.
Det är egentligen ointressant statistik i sammanhanget, men låt oss inte glömma hur det såg ut på den tiden vi alltid vann med 1-0 på Old Trafford och Danny Murphy lyckades kamouflera sig med gräset en hel match för att sedan dyka upp och göra mål.
Vi gjorde bra matcher då, javisst, taktiskt drivna var vi och alla gjorde sitt med bravur och professionalism.
Samtidigt var vi emellertid hänvisade till att utnyttja motståndarnas [läs Gary Nevilles] misstag. Upplägget byggde på en riskminimeringsfilosofi där chansen att få med sig tre poäng låg i att någon på andra sidan [läs ja ni vet] blottade sig och att någon ur vårt manskap förvaltade detta.

Så var det inte igår. Det var ingen perfekt match på något sätt och första halvlek sa väl egentligen ingenting mer än att detta slutar antingen mållöst eller också med en uddamålsseger för något av lagen.
Men Liverpool vågade föra spelet. Liverpool trodde att de kunde skapa chanser genom att flytta upp mycket folk på offensiv planhalva och vinna bollar på det centrala mittfältet. Steve Finnan och John Arne Riise var framme och slog inlägg. Hela backlinjen låg högt upp, inte alls som på Gérard Houlliers tid.

That is the Rafalution.

Självklart finns det ytterligare att förbättra. Jag skrev 75 minuter och den sista kvarten var ett mörker. Man Utd fick allt enklare att ta sig igenom mittfältet och där jag stod vid baren på den lokala puben bad jag till Rafa att han skulle trycka ihop laget och stänga ytorna framför backlinjen.
Varför fick inte Dietmar Hamann plats på bänken? Han hade i sanning kunnat göra ett nyttigt jobb under matchens avslutande minuter.
Om Benítez gick för segern hedrar det honom förstås, men det förvånar mig att han inte tog konsekvenserna av Man Utds mobilisering mot slutet.
Att anfalla som Liverpool gjorde i början av den andra halvleken, på Old Trafford, det tar på krafterna. Lyckas du dessutom inte ta vara på de möjligheter som dyker upp så får du någon gång betala priset för det på ett eller annat sätt. Igår var det högsta tänkbara.

                                             * * *

Jag är förstås våldsamt förbannad när jag går hem från puben. Som tur är är det inte långt och jag möter ingen som vill manifestera sina Man Utd-sympatier. Men vem vill det egentligen.
Satan också, det var så medryckande att läsa hur Steven Gerrard snackade upp matchen i varenda tidning.
”Detta är inte en match om andraplatsen, vi vill ha titeln,” sa han. Och varför skulle han säga något annat?

Men Gerrard var inte särskilt bra igår. Det kan han förstås inte vara varje gång.
Bara att bryta ihop och komma igen gissar jag.

Om brandlarmet gick hos Liverpoolkaptenen inatt var han nog ändå vaken.









Stefan Elofsson2006-01-23 19:06:00

Fler artiklar om Liverpool