Skåda Gud på ryggen
Man kan aldrig säga nej till sina barn, skriver Anders Bengtsson apropå att Liverpool valde att plocka hem Robbie Fowler när han så gärna ville tillbaka.
Skåda gud på ryggen. Så skrev Carl von Linné i sin inledning till hans hyllade verk Systema Naturae 1758. Så skriver jag i min krönika den 28 januari 2006. För er som inte ser uppenbarelsen så kommer det att vara en röd tröja, nr 11 på ryggen och bokstäverna FOWLER på ryggen. Så för allt i världen, skåda gud på ryggen.
Silly Season är inte bara ett uttryck som används i en allt mer kaptitalistisk fotbollsvärld, det är även ett evenemang, en institution i den engelska fotbollen. Feta rubriker som viskar om att Samuel Eto'o är på väg till Chelsea, uttalande som pekar på att Thierry Henry vill till Barcelona och ytterligare ett gäng spelare som sammankopplas med Chelsea, är alla banala metoder som används av tidningar för att sälja fler exemplar. Djungeltelegrafen, eller mediadrevet som det så fint heter på modern svenska, fungerar dock på det viset och det är inte utan att man som inbiten fotbollsfanatiker hoppar på det absurda skvallertåget.
Va fan, är Robbie Fowler på väg till Liverpool? Nu? 2006? Men om man använder sunt förnuft inser man oftast väldigt fort att det är just vad det är, en massa trams. Men så händer det som rättfärdigar blaskorna. Någon främmande sportjournalist får något på kornet, uppföljer och träffar mitt i prick. Ryktet var inget rykte, ryktet var en sanning.
Skysports, en världsledande sportredaktion, var först ut med nyheten. ”Robbie Fowler in shock Anfield link”, löd rubriken. Lägg ner, tänkte undertecknad. Någon dag senare fick jag en pressrelease till min inkorg. ”Rafael Benitez refuses to deny Fowler link.” Jag började skruva mig på stolen. Vad är det som händer? Några timmar senare rasslade det än en gång till i inkorgen. ”Welcome home Robbie Fowler.” Källan var Liverpool FC. Jag stirrade på min flickvän.
– ”Älskling, Robbie har kommit tillbaka”, sade jag.
– ”Så skoj” sade hon.
Skoj? Det är för fan Gud vi snackar om älskling! Du vet han som låtsades att han sniffade kokain efter det att han sparkat in straffen mot Everton. Samma kille som gjorde det där viktiga målet mot Alavès i UEFA-cupen 2001. Han som gjorde cykelsparken mot Charlton. Han som gjorde 171 viktiga mål för Liverpool, varav 27 av dem ingick i nio olika hattricks. Han som var kapten när vi lyfte den första av tre bucklor år 2001. Han som vi kallar för Gud.
– ”Jaså, Robbie”, säger hon.
Jag förstår min flickväns skeptism. Fowler har ju trots allt endast spelat ungefär 60 minuter i Premier League denna säsong för Manchester City. Och han är kanske inte like vältrimmad runt midjan som han var under sin storhetstid. Men va fan, det är ju Robbie Fowler. Och vill han så gärna komma tillbaka till klubben han älskar så är han så välkommen så. Man kan aldrig säga nej till sina barn, som min mamma brukar säga.
Tyvärr kommer Robbie aldrig att peta någon i dagens Liverpool FC, men annars räcker det att Robbie smittar av sig lite av sin enorma klubbkärlek och sin glädje i omklädningsrummet. Rykten säger att Robbie, efter Ligacupfinalen mot Birmingham 2001, beslutade sig för att skoja lite med Jamie Carragher. När Carragher var inne och duschade med de andra grabbarna, sprang Robbie bort mot Carraghers hörna i omklädningsrummet och slog en snabb sjua i Carraghers nyputsade lackskor som han senare skulle ha på sig på spelarfesten. Vi kan ju bara hoppas att Robbie får möjligheten att göra en repris på onsdag, när motståndarlaget är - just det, Birmingham. Annars räcker det med att Gud har kommit tillbaka. Cirkeln är sluten. Håll koll på Gud.
