You’ll never get Gerrard
Stefan Elofsson berättar om den senaste veckan i London ur ett fotbollsperspektiv. Det handlar om Sol Campbells besök på en vegetariskt restaurang innan han försvann, Robbie Fowlers speciella band till hamnarbetarna, och så förstås, den blytunga förlusten mot Chelsea.
Det har varit mycket Robbie Fowler i England den senaste veckan. Och här i London är Sol Campbell en intressant följetong med ett otal förgreningar som det vill till att följa med i.
Men låt oss börja med ett budskap från mästarna:
”You fuckin scouser cunts!”
Jag beslutar mig för att behålla munkjackan på, över min nyinköpta Gerrardtröja, en liten stund till. Har just stigit av bussen vid Fulham Broadway och Stamford Brigde skymtar längre ner på vänstersida om vägen. Den ser ut som ett hotell. Och är ett också, på baksidan.
Lite fegt kanske, att behålla överdraget på.
Jo visst, men det är en klar majoritet Chelseafans i det här området och deras gästvänlighet, åtminstone mot somliga, är inte i linje med vad som brukar förknippas med brittiskt manér. Blottar jag min röda utstyrsel finns det också en risk att jag tvingas in bakom muren av beridna poliser där ett femtiotal Liverpoolfans just nu står och försöker göra sig hörda. Det är ett skådespel.
Den stora majoriteten av The Travelling Kop har forslats direkt till arenan antar jag, men den här gruppen har hittat en pub och gör nu sitt bästa för att tydliggöra sin närvaro inför de förbipasserande hemmasupportrarna.
Många har rent hat i blickarna. En pappa som går förbi med sin tioåriga son stirrar tvärs över gatan med en blick helt bankrutt på kärlek innan han, precis som många andra, använder ett simpelt könsord för att hälsa fotbollsälskarna bakom alla polishästarna.
Otidigheter är ett svagt ord i sammanhanget.
Liverpoolfansen vid puben är inga änglar dom heller, förstås, men det känns lite nesligt eftersom dom är omringade av de väldiga hästarna och en uppsjö gula poliser. Det blir lite stupstock över alltsammans.
Ibland blir stämningen väl hetsig och somliga Chelseaanhängare verkar märkbart provocerade av att vissa Liverpoolbor tagit sig för att resa till huvudstaden i akt och mening att stötta sitt lag. Vilket horribelt initiativ.
”Where were you in Istanbul?” verkar ta i magtrakten på flera av dem som går förbi i blåa tröjor ner mot arenan.
Otidigheter är som sagt ett understatement.
Men jag måste ge dom detta; parafraseringen av You’ll never walk alone har i alla fall en poäng.
”You’ll never get a job.”
Jag vet inte vad arbetslösheten är i Liverpool idag, men nidramsan ovan syftar tillbaka på åren då hamnindustrin stagnerade och nästan försvann i Storbritannien (och även i andra delar av Europa). För Liverpool var det närapå en dödstöt.
Under och efter den industriella revolutionen från 1700-talet och framåt växte Liverpool i raketfart tack vare sin position vid kusten, men det fanns också en nackdel med att förlita sig i den utsträckningen på blott en näringsgren. Staden gick från ett invånarantal på ungefär 80 000 vid 1800-talets början till närmare 700 000 vid nästa sekelskifte. De allra flesta av dessa försörjde sig direkt eller indirekt via hamnarna längs floden Mersey och var outbildad. När kurvan vände fick dom ta smällen.
I det hänseendet skulle jag kunna svära i kyrkan och likna Liverpool vid Chelsea, i så måtto att staden inte hade kunnat existera på samma sätt om det inte varit för hamnen, lika lite som Chelsea hade kunnat fungera som det gör idag utan Roman Abramowich (en man som gjort sin förmögenhet i ett av världens mest korrupta länder, enligt Världsbanken, vilket få verkar vilja ta upp för debatt).
Det handlar om att vara beroende alltså.
Matchen då? Den ser jag på en pub ett långskott från Bron och till min lycka är klubbsympatierna lite mera jämnt fördelade. Jublet blir dock mycket stort när William Gallas trycker in 1-0 och där och då förloras väl egentligen matchen. Liverpool gör ett bra försök men utgångsläget var perfekt för Chelsea och alla insatser under det näst intill perfekta räcker då inte till.
Liverpool var bra, men det saknades spets i offensiven och perfektion i defensiven.
Och det var inte Istanbul.
Rent kvalitetsmässigt ligger den stora skillnaden mellan Liverpool och Chelsea i offensiven. Liverpool har ingen Hernan Crespo och vi har bara Harry Kewell på banan medan motståndarna har både Joe Cole och Arjen Robben.
Paradoxalt nog var det ändå bristerna i Liverpools defensiv som öppnade för hemmalagets seger. Försvarslinjen i Liverpool gör väldigt få misstag men det händer. Och det hände. På hörnan.
Chelseas försvar är, i ärlighetens namn, en fröjd att skåda. Nu passade förutsättningarna José Mourinho ypperligt, men det tar inte udden av hemmalagets sätt att freda det egna målet på. Det är fullständigt magnifikt. Och i spetsen går John Terry, den enda spelaren i Premier League som enligt min mening tar markeringsspelets ädla konst till högre höjder än Jamie Carragher.
I andra ändan av planen slet Peter Crouch utan framgång och han räcker inte till. Det tillhör hans förbannade uppgift att komma rätt till någon av de bollar som spelas in i straffområdet. För det kom bollar, både lågt, men framför allt högt.
Crouch var för sen eller för tidigt eller inte där alls.
Det saknas helt enkelt ren ohämmad klass i Liverpools anfallsspel just nu.
Om svaret heter Robbie Fowler får vi se, det är nog väldigt tveksamt, men det går inte att undvika honom längre. Han var inte med i matchen och imponerade överhuvudtaget inte mot Birmingham, men hans övergång till Liverpool fortsätter att skapa rubriker i England. Det är en smula besynnerligt.
En 30-åring, som sannolikt sett sina bästa dagar, friställs från sitt kontrakt av Man City. Och så det här.
Jag är som sagt tveksam om han lyckas spela till sig ett förlängt kontrakt under Rafael Benítez ledning, men minnes att han delade segern i Man Citys interna skytteliga ifjol och att han behållit ett fullt godkänt målsnitt även under sina år i Leeds och Manchester. Skadorna har varit det stora problemet.
Numera är han kanske att betrakta som fotbollsindustrins hamnarbetare, för att återvända till det ämnet, vilket är pregnant i sammanhanget eftersom han i en match 1997 i Cupvinnarcupen visade sin lojalitet med the dockers via en specialtryckt t-shirt.
Att blanda idrott med politik är en känslig och många gånger infekterad debatt och Fowler fick både ris och ros den gången, och därtill ett vite på £900 från UEFA.
Nu är det en stor skillnad mellan Robbie och den genomsnittliga hamnarbetaren att han kan snyta den sortens summor ur näsan, men rent symboliskt har han nu en anknytning till den grupp som uppenbarligen står honom nära.
Det var just i hamnarna som så kallat casual labour blomstrade under den industriella revolutionen och de år som följde. Arbetsförhållandena var, precis som namnet antyder, väldigt osäkra och rent praktiskt handlade det om att tusentals människor sökte sig ner till hamnarna varje morgon för att ställa sin muskelkraft till förfogade, och allt som oftast fanns det jobb som gav en hyfsad lön. Men sen kom backlashen och alla dessa tusentals män hade då varken anställning eller utbildning att falla tillbaka på.
Följden blev massarbetslöshet och utan att romantisera i den tragedi som drabbade många scousers därefter så är det säkerligen den väldigt speciella miljön som skapat stadens välkända patriotism och särprägel.
Men den är också bakgrunden till ramsorna om att en scouser aldrig kan få ett jobb och skämt som ”why does the river Mersey run through Liverpool?
Cause if it walked it would get mugged.”
För Fowler handlar det också om osäker anställning just nu, även om det inte är frågan om någon från-dag-till-dag-basis. I fotbollsvärlden är det dock ett halvår ett kort avtal att hoppa på för en 30-åring som ryktats vara på väg att lägga av, men här slutar nog liknelserna med the dockers.
Fowler är en av de rikaste fotbollsspelarna i hela England och i motsats till de allra flesta hamnarbetarna, skulle jag tro, äger han inte mindre än 86 fastigheter, med tyngdpunkt i Oldham av någon anledning.
Han har alltså inkomsten tryggad oavsett hur det går fram till sommaren.
Sol Campbell gjorde bort sig - och försvann
Den enda personen som lyckats överträffa Fowler i spaltmeter under den senaste veckan är Sol Campbell. Och talande nog har han praktiserat ungefär samma taktik, nämligen att inte göra någonting. Först gjorde han ingenting mot West Ham, sedan fortsatte han att inte göra någonting.
Efter det tog han ledigt en stund, chillade lite, innan han dök upp igen.
Spännande.
Låt mig istället berätta om en god vän till mig här i London som är född och uppväxt på USA:s östkust. Han knäcker lite extra på en restaurang på Marylbone High Street.
En dag gästar Sol Campbell detta fräscha hak och personalen blir förstås lite på sin vakt. Ben, min vän, känner emellertid inte till denna Islingtonhjälte och serverar som om det rörde sig om vilken engelsman som helst. Sol blir förstås lite nyfiken på den uteblivna specialbehandlingen och frågar om Bens bakgrund och vad han gör i England. Episoden blir, för Bens vidkommande, komisk först efteråt när personalen berättar att gästen varit en av de mest prominenta någonsin på just den här inrättningen och det blir förstås också en uppskattad historia när jag får höra den dagen efter.
För Sol antar jag att det blev en påminnelse om att Arsenal inte är så stora i Connecticut – heller.
